Borgmästarens genidrag

Alexander Boris de Pfeffel Johnson, »Al« för de närmaste, skulle kunna kandidera till amerikansk president. Han föddes sommaren 1964 på Upper East Side på Manhattan och fick genast dubbelt medborgarskap: brittiskt, efter sina föräldrar, amerikanskt, tack vare födelseplatsen. Han är en vandrande smältdegel, med fransmän och turkar, kristna, judar och muslimer i den nära familjehistorien. Det som möjligen lägger krokben för president »Boris« är att han förra året påstod att han skulle avsäga sig sitt dubbla medborgarskap, efter en dust med USA:s skatteverk. Det, och den amerikanska konstitutionens krav på att en president ska ha bott 14 sammanhängande år i USA.

Dessutom är han fullständigt obegriplig för amerikaner.

Det finns ett videoklipp från det brittiska konservativa partiets kongress 2007. Boris Johnson står i talarstolen, det vitblonda håret som en vanskött gloria kring huvudet. Han talar som han brukar: rusar i väg, hejdar sig, går tillbaka, invänder mot det han just sagt, tappar tråden, hittar en annan...

Inklippt i bilden finns Arnold Schwarzenegger, som väntar på sin tur att tala via videolänk. Han skakar klentroget på huvudet och viskar »This guy is fumbling all over the place«. Schwarzenegger verkar inte ha en aning om att talaren är Torypartiets mest populäre företrädare, skuggminister för högre utbildning och tidigare vice partiordförande. Ett år senare besegrar Boris Johnson en av Labourpartiets mest populära företrädare, Ken Livingstone, i valet till borgmästare i London.

Episoden visar dels avståndet mellan amerikansk och brittisk politisk kultur. Amerikansk politik är professionell, idealistisk, humorlös. Brittisk politik kan ännu ha drag av amatörism. Boris Johnson driver det särdraget så långt han kan. Dels att man inte ska förväxla Boris Johnsons förvirrade, självironiska stil, med bristande ambition.

»Boris« far Stanley bestrider att hans sons beslut nyligen att stödja »lämna«-sidan i den brittiska EU-omröstningen, är ett spel för att vinna partiledarskapet och premiärministerposten. Brittisk press gör i allmänhet en annan tolkning.

Johnsons förhållande till Torypartiets ledare, från John Major och framåt, har alltid varit komplicerat och ofta irriterat. Men »Boris« har givits en särställning. Han kunde länge både vara parlamentsledamot och redaktör för tidskriften Spectator. Han blev partiets kandidat till borgmästare i London, trots att det inte var meningen. Sedan ett år är han dessutom parlamentsledamot. Och med en ministertitel utan portfölj har David Cameron givit honom en plats i den brittiska regeringens innersta krets, kabinettet.

Det går inte att tänka bort Boris Johnson. Han har en direktkontakt med väljarna, via tv och tidningar, som hans parti inte råder över.

»Boris« har inte överklassbakgrund. Han gick på Eton, men som en King’s -Scholar, de platser som viks för fattigare elever med goda studieresultat. I Oxford lierade han sig med överklasstudenter, men hans plats på Balliol College finansierades också med stipendier. Han delar snarare bakgrund med en annan King’s Scholar på Eton, George Orwell, som definierade sig som »lägre övre medelklass«.

Att »Boris« nu, likt en blond, lätt överviktig Hugh Grant, snubblar sig fram mot EU-omröstningen, fick den amerikanska investmentbanken Citi att räkna upp sannolikheten för att Storbritannien lämnar EU med tio procentenheter, till mellan 30 och 40 procent. Han är EU-skeptiker, men ingen navelskådande nationalist. Inbillar man sig det underskattar man honom. Det är så »Boris« brukar vinna.

Fakta | Hur stor är risken eller chansen att britterna lämnar EU?

»Lämna«-sidan har hittills inte legat först, om man skapar ett genomsnitt av de senaste sex opinionsmätningarna. Hos bookmakers har lämnasidan stärkts något och anseddes, efter Boris Johnsons utspel, ha cirka 35 procents chans att vinna. Det brittiska pundet har sjunkit mot både dollar och euro, något som speglar att finansmarknaden räknar med en reell chans att britterna röstar för att lämna EU.

Hur skulle det gå till om britterna lämnar EU?

Ingen vet exakt, men både EU och britter räknar med att det kräver flera år av förhandlingar. Vissa britter på lämna-sidan antyder att det då finns tillfälle att sluta ett bättre avtal med EU än det som David Cameron tagit fram och till slut stanna kvar ändå.

Kommer skottarna att vilja lämna Storbritannien?

De skotska nationalisterna har lovat att väcka frågan igen om Storbritannien lämnar EU, men andra faktorer talar emot det. Till exempel det låga oljepriset, eftersom en skotsk stat skulle vara beroende av oljeinkomster.

Kommer britternas utrikeshandel att lida?

De som vill stanna i EU menar att Storbritannien kommer att ställas vid sidan av frihandelsavtal. De som vill lämna EU påpekar att EU haft mycket svårt att få till stånd frihandelsavtal med stora marknader som Indien och Kina. Ett ensamt Storbritannien skulle kanske ha lättare att förhandla fram sådana.