Brådis för tyska valets vinnare och förlorare

Regeringsförhandlarna i Berlin har brått­om. I slutet av november vill de tre partierna underteckna koalitionsfördraget för de kommande fyra åren och då ska social­demokraten Olaf Scholz kunna väljas till ny förbundskansler måndagen den 6 december.

Det finns flera skäl till brådskan. 

Ett är att ge bilden av en koalition som längtar efter uppbrottet och vill ta itu med den utlovade moderniseringen av landet, en långbänk skulle ge motsatt intryck.

Ett annat är de kriser som tornar upp sig och måste hanteras. 

I Belarus använder diktatorn Alexandr Lukasjenko flyktingar från Mellanöstern som vapen mot EU, han lockar dem att ta flyget till Minsk och skickar dem sedan till den polska gränsen. Där möts de av brutala polska gränsvakter som bokstavligen vill slå dem tillbaka över gränsen, helt i strid mot europeisk rätt. De som undkommit de polska gränsvakterna har i stället riskerat att möta nynazistiska kommandon vid den polsk-tyska gränsen. I oktober har ändå de tyska myndigheterna registrerat mer än 4 000 flyktingar som kommit från öster. 

Det andra orosmolnet är den energikris som hotar att bli akut under vintern. Nästan hälften av den tyska elen kommer från kontroversiella energikällor – brunkolet vill man helst inte nyttja, de sista sex kärnkraftsreaktorerna ska kopplas bort i år och nästa år och mer än hälften av naturgasen är importerad från Putins Ryssland. 

Det bortvalda regeringspartiet CDU har för sin del fullt upp med sin egen kris efter katastrofvalet i september. I helgen som gick samlades 353 ordföranden från gräsrotsnivån för att staka ut riktlinjerna för den nödvändiga rehabiliteringen.

De kristdemokratiska delegaterna fick i en enkät svara på frågan varför valet gick förlorat. De flesta, 80 procent, svarade att partiet hade fel kanslerkandidat, nämligen ordföranden Armin Laschet.

Laschet har redan ställt sin plats till förfogande och på konferensen krävde gräsrötterna att medlemmarna ska få rösta i nästa ordförandeval.

Stadgarna säger visserligen att det är partikongressens delegater som ska utse partiets ordförande, i rådande läge kan dock inte kongressen gå emot medlemmarnas val.

Fem personer, alla män, nämns som möjliga kandidater. Under den långa Merkel-eran har snart sagt varje klassiskt konservativ ståndpunkt övergivits. Valet av ordförande bestämmer om den linjen ska drivas vidare eller om partiet ska ta ett steg i konservativ riktning. Om medlemmarna och inte kongressens delegater får bestämma är grundtipset att ordförandevalet innebär ett steg åt höger.

Partiet har en rad andra problem att ta itu med också. 

CDU är ett åldrande parti med en snittålder på över 60 år, kadern dör bort samtidigt som återväxten är skral. Vid valet fick CDU blygsamma tio procent av rösterna i den yngsta väljargruppen.

Kvinnorna röstade visserligen flitigt på CDU under Merkel-eran, samtidigt är endast var fjärde medlem kvinna.

Storstäderna växer och det är inte CDU:s hemvist. Endast i två av Tysklands tio största städer är CDU största parti – i Düsseldorf och Essen, däremot inte i Berlin, Hamburg eller München.

Oppositionsrollen kommer dessutom att bli svår. Spelplanen i det nyvalda parlamentet lär bli trång för CDU. Förhandlingarna tyder hittills på att den nya regeringen kommer att föra en moderat mittenpolitik, därmed kläms CDU mellan regeringen och det högerradikala AFD.

Partiets generalsekreterare Paul Ziemiak, som ser ut att överleva valnederlaget, sa efter konferensen i Berlin att närmast väntar en »brutalt öppen« diskussion om vad som gick snett i valet. Partiet måste diskutera politikens innehåll och skapa sig en skarp profil. Även för CDU brådskar det, nästa år väntar val i tre delstater där partiet regerar.