Bråka på bosniska

Bosniens landslag har ännu ingen aning om vad de ska sjunga när de i juni står inför avspark mot Argentina i sin första match i fotbolls-VM. Landets politiker har inte kunnat enas om en text till nationalhymnen »Intermezzo« – trots att de haft 15 år på sig.

Samma politiska handfallenhet ligger till grund för de samhällsproblem som demonstranterna i Sarajevo och ett tiotal andra städer fått nog av.

Lågan tändes häromveckan när fabriksarbetare i Tuzla drabbade samman med polis under en protest mot privatiseringen av stadens industrier. Fabrikerna har sysselsatt många på orten, och när de såldes ut och senare lades ner blev flera arbetare utan innestående löner.

Protesterna spred sig snabbt. Inom loppet av några dagar brann regeringsbyggnader i huvudstaden, och plötsligt handlade det hela om någonting större än privatiseringar. Under veckan har demonstrationerna fortsatt med krav på att politikerna måste avgå.

Det råder ingen brist på missförhållanden att protestera mot i Bosnien. Ungdomsarbetslösheten närmar sig 60 procent och en majoritet av landets pensionärer lever under fattigdomsgränsen, med en pension på 155 euro i månaden. Var femte medborgare uppger att de betalat mutor, enligt FN:s brottsbekämpningsbyrå. Korruptionen genomsyrar hela samhället. I april i fjol greps Zivko Budimir, president för den bosniak-kroatiska delen av landet, misstänkt för korruption. Han släpptes kort därefter. Bristande bevisning, sas det.

Många av de här problemen kan spåras tillbaka till Daytonavtalet, som 1995 satte stopp för kriget i Bosnien, och den statsstruktur som upprättades därefter. Tanken var att skydda de olika grupperna – kroater, bosniaker och serber – från varandra och skapa en ordning där ingen grupp kunde bestämma över de andra. Serberna hamnade i Republika Srpska och kroaterna och bosniakerna i federationen Bosnien och Hercegovina, som i sin tur delades in i tio självstyrande kantoner för att hålla isär folkgrupperna.

Det man fick var ett invecklat system där minsta reform blev ett eldprov, eftersom alla grupper måste vara överens. Medan den serbiska enheten är centralstyrd hamnade den andra halvan av landet med en stor, trög och dyr byråkratisk apparat. Med fler beslutande organ kom även fler tillfällen till korruption – förekomsten av mutor är mer än dubbelt så hög i federationen Bosnien och Hercegovina som i Republika Srpska. Än så länge har de mer våldsamma protesterna inte heller spridits till de serbiska städerna.

Den ineffektiva statsapparaten har inte sporrat till politiskt ansvarstagande och statsmannaskap. Politiker har i stället satsat på att spela på motsättningarna mellan landets folkgrupper och röra upp gamla känslor från kriget för att vinna val. De senaste veckornas demonstrationer visar att den taktiken kan ha nått vägs ände. Journalisten och Bosnienkännaren Marina Ferhatovic menar att folk fått nog av en politisk klass som inte klarar av att föra landet framåt.

– Det är det här man väntat på i många år. Demonstranterna har hållit sig från nationalistiska och separatistiska budskap. Även om protesterna tar våldsamma uttryck är det lovande att ilskan riktas mot staten och inte mot någon annan folkgrupp.

Att rita om Bosniens statsskick låter sig förstås inte göras på en kafferast. Särskilt inte när landets politiker tar 15 år på sig för att enas om en sångtext.