Bråkmakaren Hugo Chavez

Den 19 mars 2006. I hjärtat av »los llanos«, de vidsträckta stäpplandskapen i sydvästra Venezuela, ligger den sömniga staden Elorza. Hugo Chávez har denna dag bestämt sig för att väcka staden ur sin dvala genom att härifrån sända sitt tv-program »Alo Presidente« och gå till häftig attack mot George W. Bush – alias »åsnan«, »folkmördaren« och »alkoholisten«.

Inslaget blir snabbt en superhit på internet. Chávez favoritämnen är – förutom att förolämpa USA – hans egen barndom och Sydamerikas frihetshjälte Simón Bólivar. Varje vecka sänds programmet från olika platser runt om i landet.

Venezuelas president lyckas förföra vissa, men långt ifrån alla. Bushadministrationen pekar ut honom som en negativ kraft för hela den sydamerikanska kontinenten. Även om Venezuelas grannar ofta gnisslar tänder över Chávez styre så är det ingen av dessa som vågar gå lika långt i sin kritik som USA gör.

Är Hugo Chávez ett allvarligt hot mot regionens stabilitet eller en ofarlig demagog som pratar mer än han agerar? Det enda som tycks säkert är att han är den stora favoriten i presidentvalet på söndag den 3 december.

Chávez folkliga framtoning ligger bakom mycket av hans popularitet.

– Han verkar tala helt fritt och spontant men hans framträdanden är alltid planerade in i minsta detalj, säger Alberto Barrera, författare till biografin »Chávez utan uniform«.

– Det som verkligen ligger honom i fatet är att han inte kan stoltsera med att ha fått en diktator på fall. På den punkten skiljer han sig från Fidel Castro som har sin Batista, och sandinisterna i Nicaragua med Somoza, säger Alberto Barrera.

Chávez val av umgänge är ofta besvärande. Som när han prisar Vitrysslands sociala modell, välkomnar Irans president Mahmud Ahmadinejad med öppna armar när denne besöker Caracas, eller kallar Zimbabwes diktator Robert Mugabe för »Afrikas Simón Bólivar«.

Hans många utspel och verbala attacker till trots – man får ändå en känsla av att ingen riktigt tar Hugo Chávez på allvar.

– Man får inte glömma bort att Venezuela är världens största whiskykonsument och att American Airlines erbjuder 52 flygningar i veckan till USA. Det återstår att se om Chávez verkligen menar allvar med sitt tal om att avskaffa kapitalismen, eller om det bara är tomt prat, säger statsvetaren Andrès Cañizales i Caracas.

Men det internationella stödet för hans regim sviktar ofta. Som när Venezuela nyligen misslyckades med att få en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd. På hemmaplan, framför allt i Caracas fina kvarter, är det Chávez nära relation med Kubas Fidel Castro som är det mest besvärande. Hans motståndare fruktar ett slut för den privata äganderätten och varnar högljutt för Castrokommunism.

Bland Chávez opponenter finns flera som tidigare stått honom nära. Jesús Urdaneta deltog i statskuppen den 4 februari 1992 mot det korrumperade ledarskapet i nyliberale Carlos Andrés Pérez regim. Kuppen leddes av officer Hugo Chávez, och misslyckades, men flera människor fick sätta livet till. Pérez avsattes ett år senare efter att ha förskingrat offentliga medel.

– Vår politiska agenda var varken höger eller vänster, den baserades helt och hållet på vår frigörare Simón Bólivar. I våra ögon hade varken Fidel Castro eller Che Guevara varit några föredömliga ledare, berättar Jesús Urdaneta.

Den före detta gerillamedlemmen Teodoro Petkoff tillhör sedan många år tillbaka den mer moderata vänstern i Venezuela. Han karaktäriserar Chávez regim som »totalitär light«.

– Statens inflytande blir bara starkare och starkare. Chávez säger att han vill bygga en socialism för 2000-talet, men hans socialism hör mer hemma i 1900-talet och det forna Sovjetunionen.

Ändå står landet i mångt och mycket ganska långt från de revolutionära slagorden. Hamburgare, baseball och gamla amerikanska bilar är i dag självklara inslag i landets kultur. Och som världens femte största oljeproducent fortsätter landet att varje dag sälja en och en halv miljoner fat olja till USA.

Äkta socialist eller inte – Chávez är omåttligt populär bland landets fattiga – mycket tack vare de sociala program han sjösatte 2003. Två år senare kunde han med FN:s välsignelse stolt proklamera att Venezuela är ett land utan analfabetism. 20 000 kubanska läkare jobbar i storstädernas fattigkvarter i utbyte mot att olja skeppas till Havanna. Däremot har Chávez satsningar på småföretag och kooperativ misslyckats.

Halva Venezuelas befolkning sitter hopplöst fast i den informella ekonomin och landet fortsätter vara totalt beroende av räntor från oljepengarna.

Men landet är mer än något annat beroende av personen Hugo Chávez. Personkulten dominerar Venezuela. Huvudpersonen själv har föreslagit en folkomröstning 2010 i syfte att ändra konstitutionen så att han ska kunna sitta mer än två mandatperioder på sex år vardera.

Chavez främsta motståndare på hemmaplan finns i de privata tv-bolagen och bland de bättre bemedlade. Inför helgens val har oppositionen för första gången på mycket länge lyckats samla sig kring ett politiskt program och en ledare: Manuel Rosales, som går till val på löften om en mer rättvis distribution av oljepengarna och förbättrade relationer med USA.

Men det ser trots allt ut som om det blir Chávez som vinner på söndag. Oppositionen har inte tagit ansvar för sina tidigare misstag som den stora oljestrejken vintern 2002, och statskuppen den 11 april samma år då Chávez avsattes under ett par dygn. Både militären och oppositionen låg bakom kuppen, som hade stöd från både Manuel Rosales och USA.