Brexit sårar och sargar
Tretton britter drog på juldagen nytta av en tjänst som lanserades i april förra året: de påbörjade skilsmässoprocesser genom att helt enkelt fylla i en blankett på nätet. Under mellandagarna följde ytterligare 442 personer deras exempel. Det fick biskopar i den anglikanska kyrkan att reagera: staten underminerar äktenskapet genom att göra det så lätt att skilja sig.
Premiärminister Theresa May kommenterade inte saken, men önskade antagligen att Storbritanniens skilsmässa från EU vore lika enkel.
Vi är nu mitt i en period på två eller tre veckor som har kallats den viktigaste sedan 1940. Det var då det brittiska flygvapnet, RAF, vann Slaget om Storbritannien. Skillnaden mellan nu och då är att britterna den gången stod enade mot en tydlig fiende.
Efter att Theresa May strax före jul hade överlevt förtroendeomröstningen i sitt eget parti ställde hon in den utlovade omröstningen i underhuset om brexitavtalet. Mays förhoppning var att motståndet i parlamentet skulle luckras upp över jul- och nyårshelgerna, när slutdatumet den 29 mars dragit ännu närmare. Inget sådant hände. I stället, som så ofta i brexitsammanhang, innebar den köpta tiden att problemen och polariseringen växte.
I tisdags förlorade regeringen en omröstning om finanspolitiken i underhuset, efter att 20 konservativa ledamöter gjort gemensam sak med Labour för att förhindra en brexit utan avtal, hård brexit. Det är första gången på 40 år ett sådant nederlag inträffat. Förra gången ledde det till den kris som tog Margaret Thatcher till makten.
Det tillägg som röstades igenom innebär inskränkningar i regeringens befogenheter, om en avtalslös brexit blir verklighet. Tanken är att visa att det finns en majoritet i underhuset mot hård brexit. Fler liknande förslag kommer att läggas fram. Det hotas med en situation lik den amerikanska, då staten förlamas och delar av den tvingas stänga.
Problemet är att en majoritet mot hård brexit inte är en majoritet för ett visst alternativ. Eftersom hård brexit är det som sker, om ingen annan lösning får majoritet, är uppvisningarna i parlamentet något av en skenfäktning. Brexitförespråkarna inom de konservativa har samtidigt startat en kampanj – #Standup4Brexit – där parlamentsledamöter lovar att rösta ner Mays förslag. Bland dessa föredrar allt fler en hård brexit.
Mays plan är att den uppskjutna omröstningen ska äga rum den 15 eller 16 januari, men källor nära premiärministern läcker uppgivna erkännanden om att omröstningen redan är förlorad och att inte ens de förstår vad Mays nästa drag ska bli.
Samtidigt blir splittringen inom Labour tydligare. Jeremy Corbyn är en ideologisk EU-skeptiker som inte har ställt sig bakom kraven på en ny folkomröstning, som kampanjen för en »peoples vote« driver. I stort har han instämt i den analys som Labourpartiets ordförande Ian Lavery gjorde häromdagen: att hålla en ny folkomröstning vore respektlöst. De som försöker framställa det som att den förra folkomröstningen inte var en »peoples vote« är ute på hal is.
Men inom Corbyns och Laverys parti växer trots detta kraven på en ny folkomröstning. Från landsändar där en majoritet av labourväljarna vill stanna i EU varnas det nu för att partiet börjat förlora medlemmar, och kommer att förlora ännu fler om partiets ledning inte tar tydligare ställning i EU-frågan. I den närmaste kretsen kring Corbyn finns också personer som börjat driva den linjen, däribland hans andreman Tom Watson.
Efter att May förlorat en omröstning om avtalet i underhuset kan Labour ställa ett misstroendevotum och kanske få tillräckligt många konservativa med sig för att vinna det. Det skulle utmynna i ett parlamentsval. Men även om så sker och även om Corbyn lyckas bilda regering efter valet vore inte brexitfrågan närmare en lösning. Det mest sannolika är snarare att den pyrande splittringen inom Labour i det ögonblicket övergår i en brandstorm.
Ur elden i brasan, alltså.
Brittisk politik befinner sig i en situation där det bara finns rörliga delar. Kanske kommer May att försöka skjuta upp omröstningen ännu en gång. Kanske får hon i sista stund hjälp av EU. Kanske skjuts själva utträdesdatumet upp. Visst kan det bli en ny folkomröstning men bara frågan om vilka alternativ väljarna då skulle få ta ställning till vore att öppna ännu en front i ett redan fragmenterat politiskt inbördeskrig.
I måndags sände Channel 4 tv-dramat om brexitkampanjen, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som Leave-kampanjens ledare Dominic Cummings. Filmens titel, »Brexit: The uncivil war«, fångar vad som skett i brittisk politik: den har blivit just ett splittrat inbördeskrig, på gränsen till ett allas krig mot alla, där allt färre hämningar, regler och etablerade strukturer respekteras.
Det som började med ett politiskt etablissemang som tappat kontakten med väljarna och trodde att en folkomröstning om brexit bara kunde få ett resultat – låt oss stanna – har på två år lett till vad som liknar en upplösning av det politiska systemet i Storbritannien. I det kaos som uppstått väjer inget av de två dominerande partierna för att riva ner förtroenden och tumma på institutioner för att uppnå taktiska vinster. Inget av dem har ett tydligt ledarskap, som samlar de egna. Det finns inget uppstickarparti som skulle kunna ta vid, eller en samlande gestalt i skuggorna. Det är mer ett regelrätt sönderfall än en övergång från något gammalt till något nytt.
Själva utträdet ut EU är kanske inte det som kommer att skada Storbritannien mest med brexit. Det mest svårläkta såret blir snarare den brittiska politikens, och därmed i viss mån statens, kollaps.
