Britterna nära panik – elkris har landet i strypgrepp

”Värmebanker” ska de kallas. Bibliotek, museer och andra offentliga lokaler förbereds runt om i Storbritannien för att bli värmestugor för frusna medborgare vars pengar inte räcker till elräkningen i vinter.  

Det låter som något från Dickens 1800-tal, men att barn och äldre skulle riskera att frysa ihjäl utan hjälp är en uppriktig oro kopplad till cost of living crisis, den ekonomiska kris som håller landet i ett känslomässigt strypgrepp redan innan effekterna syns på allvar. Många vanliga britter som ser en molotovcocktail av skenande energipriser, matprisinflation och höjda boräntor på väg upplever att de närmar sig panikens gräns. 

– Vi står inför det största tappet i levnadsstandard sedan sjuttiotalet, kanske till och med sedan mellankrigstiden. Man ska inte göra sig några illusioner om hur det kommer att påverka folks liv, säger Will Tanner, chef för den konservativa tankesmedjan Onward.  

Liksom i Sverige är priset på el, bensin, olja och gas det som på kort sikt blir kännbart för de flesta. Men i Storbritannien kämpar redan en långt större grupp lågavlönade redan vid fattigdomens gräns. Efter nyår väntas den sämst ställda tiondelen av hushållen använda nära hälften av sina inkomster till gas och el, jämfört med 8 procent av inkomsten förra året. Knappt 70 procent av britterna – motsvarande 45 miljoner personer – kommer att leva i ”energifattigdom”, det vill säga lägga mer än 10 procent av sin disponibla inkomst på värme och el, enligt en rapport från University of York. 

Många Tory-anhängare söker förklaringen till landets dåliga läge i externa faktorer, främst kriget i Ukraina. Men Will Tanner, som också är konservativ, pekar på strukturella svagheter i den brittiska ekonomin.

– Osäkerheten är det som gjort störst skada. Pandemi, alltför snabba premiärministerbyten, brexit och nu energikrisen har sänkt kapitalinvesteringar, produktivitet och satsningar på fortbildning. Det fungerar som en blytyngd på tillväxten, säger han.

En sund tillväxt skulle göra det lättare för hushållen att arbeta sig ur energikrisen och ge staten större skatteintäkter att finansiera fler stödåtgärder med. Men enligt Bank of England väntar istället fem kvartal av negativ tillväxt. Kombinerat med 10 procent inflation innebär detta att landet har hamnat i stagflation – ett notoriskt svårt läge att bekämpa med finanspolitiska styrmedel, utan att det drabbar svaga grupper. När Bank of England nyligen höjde styrräntan till 1,75 procent för att dämpa prisstegringarna ökade omedelbart boendekostnaderna för redan pressade hushåll. Och trots höjningen är prisspiralen inte bruten. Centralbanken tror att inflationstakten når 13 procent innan det vänder, men bland andra Citigroup spår hela 19 procent i början av nästa år, den högsta siffran sedan 1975 om den blir verklighet. 

De nattsvarta utsikterna blåser väljarmissnöjet rakt in i Westminster där den avgående Boris Johnson anklagas för att redan ha checkat ut mentalt i ett läge där landet behöver ett starkt och tydligt ledarskap. Den 5 september avgör en partiintern omröstning i torypartiet vem som efterträder honom och kastas med huvudet före i stålbadet. Enligt flera prognoser blir det den ekonomiskt liberala och socialt konservativa utrikesministern Liz Truss som får den äran. 

Hennes viktigaste uppgift sägs vara att snöra ihop ett trovärdigt energistödpaket till hushållen. Men lika avgörande blir hanteringen av arbetsmarknaden, där flera pågående konflikter hotar att eskalera och sprida sig. Tunnelbanor och tågtrafik har redan lamslagits åtskilliga gånger. Telekombranschen strejkade i juli och om någon vecka tar tusentals domstolsjurister av sig perukerna i vad som förmodas bli en långvarig protest. 

Hushållens oro har givit fackföreningarna ännu starkare skäl att skruva upp sina lönekrav i ett läge där akut brist på arbetskraft i många sektorer redan har försatt dem i en starkare förhandlingsposition än på mycket länge. Signaler kommer hela tiden om stigande stridslystnad. Nyligen varnade ledaren för det största facket inom transport, RMT:s Mick Lynch, för ”synkroniserade” strejker under vintern och en ”massiv respons” från arbetarklassen. 

Det är ord som för britternas tankar till the winter of discontent 1978-79 då kaos på arbetsmarknaden bidrog till att Margaret Thatcher vann valet över ett svagt Labour-styre. Dagens Tories är väl medvetna om att i regeringsställning sitter de denna gång själva med svarte Petter på hand, dessutom med begränsade möjligheter att köpa sig popularitet i statliga löneförhandlingar eftersom statsfinanserna är svaga och statsskulden ligger på rekordhöga 95%. 

Hittills ser de fackliga företrädarna ut att ha vunnit mer på missnöjet än oppositionsledaren Keir Starmer, som inte riktigt lyckas tända väljarna. Ändå leder han och Labour i dagsläget opinionsmätningarna på konservativ walk-over. Enligt YouGovs senaste mätning har väljarstödet för det ledarlösa Torypartiet störtat från 44 procent i senaste valet till 28 procent idag, medan Labour ligger på 43 procent. 

Will Tanner på Onward har ett råd till den inkommande premiärministern:

– Skippa det där med egna initiativ som nya ledare brukar ägna sig åt. Fokusera allt på att leverera det som redan utlovats istället. Till exempel måste åtgärdsprogrammet för att lyfta de norra regionerna, levelling-up drivas vidare, annars förlorar Tories valet om 18 månader, säger han.

Hur den tillträdande premiärministern agerar blir avgörande för om de konservativas nedgång blir temporär eller ej. Truss dras med låga förtroendesiffror och om hon blir vald så är hennes ”enda strategiska fördel de bottenlåga förväntningarna”, enligt en kolumnist. Det är också en analys som stämmer på landet i stort: vintern kan knappast bli värre än britternas farhågor idag.

***

Läs även: Så kom gas och kärnkraft in i EU-värmen

Läs även: Dags för koftans comeback?