Brittisk tolerans tryter för terror

Den 26 maj meddelade The Times att MI5 identifierat 23 000 extrema jihadister i Storbritannien som potentiella terrorister. Det var ett betydligt större antal än tidigare siffror som surrat runt i brittiska medier genom åren. De här uppgifterna kom mindre än en vecka efter den islamistiska terrorattacken i Manchester den 22 maj där en självmordsbombare detonerade en bomb laddad med spik, skruvar och metallskrot, för högsta möjliga skadeverkan.

Att uppgifterna kom just då var också ett sätt för den interna brittiska säkerhetstjänsten att lyfta fram frågan om den fara som den militanta islamistiska miljön faktiskt utgör och att sannolikheten för nya dåd var stor. Och mindre än två veckor senare, den 3 juni, kom nästa attack. Då var redan en del anti- och kontraterrormetoder aktiverade. Mest synlig för britterna var den så kallade Operation temperer, den brittiska regeringens plan att sätta in militär för att understödja polisen.

Den islamistiska miljön i Storbritannien är av gammalt datum. Så tidigt som på 1980-talet började islamistiska grupper och organisationer etablera sig i London och andra städer med stor muslimsk befolkning, som Manchester. Det är också från den tiden som öknamnet på London – Londonistan – härrör, myntat av en frustrerad fransk säkerhetstjänst som långt före britterna såg hur potentiella terrorister relativt ostört kunde bygga upp sin verksamhet i Europa med Storbritannien som bas.

Sedan dess har britterna inhämtat en del av det försprång fransmännen hade när det gäller att identifiera och följa potentiella terrorgrupper och miljöer där sådana kan växa. Och det har, trots de senaste attackerna, gett resultat.

Historiskt har britterna fått en del lärdomar. De så kallade troubles, som britterna med känsla för understatements kallade åren av kamp på Nordirland, gav en hel del rent praktiska erfarenheter som är användbara även mot islamister. Ett resultat är att Storbritannien i dag har några av världens tuffaste och mest integritetsutmanande lagar. Ingen annan storstad har så många övervakningskameror som London och säkerhetstjänsternas möjlighet att samla in stora datamängder från telefon- och internettrafik är inte förenat med så stora begränsningar.

Allt detta väcker frågan om vad exakt britterna kan göra som de inte redan gör när det gäller preventiva åtgärder. Tre större och blodiga islamistiska attentat på tre månader har ånyo satt dessa frågor på den politiska agendan.

Det är främst två faktorer som, åtminstone på kort sikt, kommer att spela stor roll för hur britterna kan bekämpa terrorism. Den första gäller rent tekniska åtgärder. Den stora frågan är huruvida regeringen kan få tillgång till krypteringsverktyg för att komma in bakvägen på de plattformar som terrorister använder. Teknikjättar som Google, Facebook och andra har de senaste åren varit betydligt mer tillmötesgående när det handlar om att blockera vissa sajter. Men den nätbaserade terrorn tar hela tiden nya vägar, och det är därför tveksamt vilken exakt roll internet spelar i den faktiska rekryteringen av terrorister. Kompisgäng, fängelser och aktiva jihadister är betydligt farligare än Facebook och Twitter.

Den andra faktorn illustreras av något som Theresa May sa dagen efter attacken i London: »There is, to be frank, far too much tolerance of extremism in our country / …/ it will only be defeated when we turn people’s minds away from this violence«. Därmed lyfte hon fram den ideologiska faktorn i islamistisk terror, något som hittills inte varit så framträdande i diskussionen.

Diskussionen har mest handlat om »lag och ordning«. May fick kritik för att »politisera« frågan, men fick också stöd, bland annat från Sajid Javid, Communities Secretary, kommunminister, i regeringen, som i en artikel i Sunday Times skrev: »As a Muslim myself, we need to ask ourselves searching questions /…/ although we all share the responsibility for tackling terrorism, there’s a special, unique burden on the Muslim community  …«.