Brittiska imperiet 2.0: Är folket redo att tackla det koloniala arvet?

Vi vet inte vem som sa det, eller hur det sas exakt. Men i någon form ska en medlem av det brittiska kungahuset ha spekulerat i hudfärgen på prins Harry och Meghan Markles ofödda barn. Det sa prinsen i den nyliga intervjun med Oprah Winfrey som knappast undgått någon.

På en följdfråga bekräftade Meghan att andemeningen var: ju mörkare barn, desto »värre«.

Oprah satt mållös.

Talkshowlegenden återfann snabbt balansen, men i Storbritannien har man långt ifrån hämtat sig. Bland de många känslomässiga bomber som briserade i tv-sändningen har kommentarerna om sonen Archie, och om att rasism spelade en stor roll i hertigparets beslut att lämna  landet, visat sig svårast för monarkin att hantera. I den ständigt pågående vendettan mellan tradition och förnyelse bakom Buckingham Palace murar, är anklagelserna om rasism ett svärdshugg som träffar en särskilt öm punkt: förhållandet till kolonialismen.

– Kommentarerna kring baby Archie visar i ett nötskal att vi inte är beredda att konfrontera det förflutna ännu, säger Nick Treolar, analytiker på Runnymede Trust, en tankesmedja för vad britterna kallar rasjämlikhet.

Han ser pressens och kungahusets behandling av Meghan som en bekräftelse på hur utbredd den strukturella rasismen är, och tycker att det är talande att hennes upplevelser avfärdas av eliten.

– Det är ett enormt problem att etablissemanget förnekar problemen. Man jämför med USA och säger »men här blir ju inte svarta personer skjutna på öppen gata varje dag«, säger Treolar.

Situationen är ändå prekär, menar han, och pekar på att etniska minoriteter i Storbritannien både har det sämre och ges färre möjligheter. Av alla minoritetsbarn lever 49 procent under fattigdomsgränsen. För barn från Bangladesh och Pakistan är fattigdomssiffran 60 procent.

En fråga som komplicerar förståelsen för den institutionella rasism som finns i Storbritannien är hur den förhåller sig till synen på klass. I UK baserar sig klasskillnader inte i första hand på välstånd, utan definieras av egenskaper som, likt hudfärg, inte kan förändras så lätt, till exempel familjebakgrund och vilket slags accent man pratar. Mobiliteten mellan klasserna är låg, ofta illustrerat av att de 7 procent som går i privatskola upptar 30–40 procent av platserna på Oxford och Cambridge, där 75 procent av dagens seniora domare och 20 procent av parlamentsledamöterna utbildats.

Den sorteringsmekanism som i alla livets skeden gör skillnad på folk och folk utifrån aspekter som är medfödda, gör att rasismdiskussionen blir extra explosiv för eliten, men även den vita arbetarklassen: Att på djupet tackla diskriminering på grund av ras skulle också kräva att man tar sig an institutionaliserade klasskillnader. För många britter ett alltför högt psykologiskt berg att klättra i.

Förvirrande nog för utomstående är det brittiska samhället i andra avseenden mer inkluderande och multikulturellt än andra länder. Vanan att möta andra kulturer är större, och allt som ser annorlunda ut upplevs inte som hotfullt – även det en lämning av kolonialtiden. Att man problemlöst utnämner curry till nationalrätten, och att poliser patrullerar gatorna iklädd turban utan att någon lyfter ett ögonbryn, skiljer sig från övriga Europa.

Att det ser så illa ut på den egna bakgården – och i slottets salonger, enligt hertigparet – rimmar illa med den officiella bilden av Elizabeth II som upplyst överhuvud för 54 likställda nationer i brittiska samväldet, en organisation framvaskad i efterdyningarna av kolonialtiden. Av 2,4 miljarder invånare i Commonwealth är endast en minoritet vita, och misstanken om att dagens kungahus leder ett »imperium 2.0« utifrån en kvardröjande rasistisk hållning bubblar då och då upp i samhälls­debatten. Dock sällan så pregnant som nu.

Ändå förknippas monarkin av de flesta britter med stolthet och stabilitet, snarare än ett dunkelt kolonialt förflutet.

– För min generation betyder kunga­huset väldigt mycket. Alla tycker det känns spännande och festligt, säger Christopher Moore som är pensionerad från flygvapnet där han träffade personer ur kungafamiljen under många år.

Han tycker att situationen med hertigparet av Sussex är sorglig och känner kungahuset som en familj där man står varandra nära.

– Men när sprickor uppstår, som kan ske i alla familjer, blir det värre av rådgivare och protokollfolk som överbeskyddar och blir byråkratiska, säger Moore.

Det är en tolkning som överensstämmer med Buckingham Palaces försvarsstrategi efter intervjun den 7 mars: budskapet spreds att Meghans dåliga erfarenheter beror på de anställda vid hovet. Sedan dess har drottningen gjort uttalandet att man tar hertigparets uppgifter på allvar och att de kommer att adresseras privat.

Men det verkar knappt nödvändigt att förklara sig. Bland britter över 65 år stöder 84 procent monarkin (Statista), och än fler är fästa vid drottningen. Över alla åldrar är bara 5 procent negativa till hennes arbete (Yougov).

Mot bakgrund av kungahusets grundmurade popularitet, och den allmänna oviljan att ta itu med ojämlikhetsproblematiken, ser en djupare rannsakan osannolik ut. Hertigparets anklagelser tas inte ens för sanning i alla läger. Inflytelserika politiker och journalister har öppet ifrågasatt Meghans motiv.

Inte heller uppmuntrar det allmänna stämningsläget i Storbritannien till att ställa en tusenårig institution på huvudet just nu. Efter pandemins prövningar – som varit mer genomgripande än i Sverige – är längtan efter förutsägbarhet och stabilitet stor. Precis det drottningen står för. Nick Treolar på Runnymede suckar inför tematiken.

– Betydelsen av det koloniala arvet i den här frågan kan inte överdrivas. Det är väldigt, väldigt centralt för den situation som råder i dag. Men i det brittiska psyket är imperiet inte avskaffat ännu, säger han.    

Medan dragkampen fortsätter ligger prins Philip, 99 år gammal, på sjukhus med hjärtproblem, och i april stundar drottningens 95-årsdag. När hon inte längre sitter på tronen kliver Charles upp, en man som sägs vilja ha tandkrämen klämd ur tuben åt sig. Precis sådant fossilbeteende som många hoppats att Harry och Meghan skulle avleda uppmärksamheten från med sin fräschör. <

***

FAKTA: Lika men olika

14 procent i Storbritannien uppger sig tillhöra BAME (Black, Asian and Minority Ethnic). I London är siffran 44 procent.

43 procent av BAME har känt sig orättvist förbisedda vid en befordran under de senaste 5 åren. Bland vita är siffran 18 procent.*

38 procent av BAME har blivit oskyldigt anklagade för snatteri under de senaste 5 åren, jämfört med 14 procent av vita.*

Svarta män har 2,7 gånger så hög dödlighet i Covid som vita män.Källa: Office of National Statistics, Guardian/ICM. * 3 000 tillfrågade personer.