Brittiska nyvalet: Snarare »Rude Britannia« än »Rule Britannia«
Bild: TT
Behållningen i den tredje säsongen av Netflixserien »The Crown«, om det brittiska kungahuset, är Jason Watkins som Labours olycksdrabbade premiärminister Harold Wilson. Olivia Coleman gör drottning Elizabeth med en storögd häpenhet som inte övertygar. Tobias Menzies prins Philip häver knappt ur sig en enda förgriplighet. Men Jason Watkins fångar en premiärminister fylld av lika delar hävdelsebehov och skakigt självförtroende, som tvingas hantera ett land i upplösning och som till slut drabbas av alzheimers.
Paralleller finns till dagens Storbritannien, nu i den sista febriga veckan av valrörelse.
Den mest uppenbara likheten är att samma drottning sitter på tronen. Därefter kommer känslan av upplösningstillstånd, som under Wilsons tid hade sina rötter i ekonomisk kollaps och i vår tid främst i politisk kollaps. Britterna undrar, nu som då, vilka de är. I den mån de tror sig veta det, är de djupt oense.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den skotska dvärgen ryter
Men så finns också något annat: den impopularitet som fäst vid båda premiärministerkandidaterna. Wilson var illa omtyckt av stora grupper och så misstrodd att ryktena om att han var KGB-agent aldrig riktigt ville dö. Hans främste motståndare, den konservative Edward Heath, vann aldrig sitt partis verkliga förtroende, delvis på grund av sin medelklassbakgrund, delvis på grund av sin personlighet.
Jeremy Corbyn lyftes till partiledarskapet på en våg av entusiasm, men vågrörelser är just vågrörelser och sedan dess har Corbyn rört sig från kam till dal. Hans eget parti betraktar honom i stor utsträckning som en belastning, både i förhållande till väljarna och för att kunna skapa en fun-gerande koalition efter valet.
Boris Johnson sågs länge som en självskriven partiledare i Tories, förr eller senare, men han tog sig till toppen först när han spelat bort en stor del av sitt förtroendekapital. Han har, liksom Corbyn, fortfarande entusiastiska anhängare, men den bredare popularitet som fick honom vald till borgmästare i London två gånger är allvarligt skadad.
En politisk kraftmätning mellan två impopulära politiker är en högst instabil företeelse. Det var därför de konservativa höll andan den här veckan. Donald Trump kom på brittiskt besök. Och med sådana vänner …
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Bibliskt regn präglar valkampanjen i Brexitland
När det här gick i tryck hade inga avgörande katastrofer, bara en del småbränder, uppstått i president Trumps slagskugga. Men insatserna är stora. Labour och Jeremy Corbyn försöker till varje pris att göra sjukvårdsfrågan till huvudsak. Deras främsta verktyg är påståendena om att en konservativ regering skulle sälja ut sjukvården till amerikanska kapitalister, för att snabbt få till ett handelsavtal efter brexit. Trump inledde sitt besök med att förneka att något sådant skulle vara aktuellt, men vem vet om det håller i sig?
Labour lyckades dessutom, redan förra veckan, lägga fram hemliga dokument som stärkte deras påståenden. Men den här veckan blev historien i stället att dokumenten verkar ha läckts på ett sätt som är välkänt från ryska påverkansoperationer. Ingen har påstått att dokumenten är falska, men det var inte till fördel för Corbyn, som ofta tecknas med en röd stjärna i Leninkepsen. Det påminner om Wilsons KGB-rykten.
En vecka kvar och båda sidor kommer att göra allt de kan för att exploatera motståndarledarens impopularitet. Det blir mer Rude Britannia än Rule Britannia, fram till på torsdag.
