Brittiska ”patrioter” sticker sitt land i brand
Den radikala högern känner medvind, och sätter nu allt på spel.
Toppbild: AP
Under de senaste dygnen har Storbritannien skakats av de värsta kravallerna i mannaminne. Runt om i små och större städer, ja till och med utanför 10 Downing Street i London, har bilar och byggnader stuckits i brand, poliser fått föras till sjukhus och människor med mörk hudfärg misshandlats. Flera moskéer runt om i landet har angripits av rasande högerextremister, och motdemonstranter har mobiliserats ur både de breda folklagren och de yttersta vänsterleden.
Vad är det som händer?
Startskottet var det hemska knivdådet i Southport i förra veckan, där en sjuttonårig pojke dödade tre flickor. Falska rykten spreds på nätet om att ynglingen var en muslimsk asylsökare, och det räckte för att få rasistiska English Defence League (EDL) att bege sig till staden och ställa till med antimuslimska upplopp. I själva verket är den gripne pojken född och uppvuxen i Storbritannien med rwandiska, kristna, föräldrar. Det har dock inte fått upploppsmakarna att sansa sig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Brittisk polis och säkerhetstjänst uppger att ryktesspridningen och mobiliseringen ytterst kontrolleras av utländska — läs ryska — aktörer. För myndigheterna är det numera svårt att infiltrera och bekämpa grupper som EDL. De högerextrema har övergått till det som amerikanska likasinnade på 1990-talet började kalla för ”ledarlöst motstånd”, vilket innebär att de nästan helt saknar en tydlig organisation. När de vill ställa till med elände skapar de helt enkelt en ny kanal på krypterade tjänster som Telegram, och postar uppdateringar i stil med ”På fredag klockan tre samlas vi vid stationen i Hull och tar tillbaka vårt land”.
Britterna befarar att kravallerna kommer att fortsätta, och att det mest är en tidsfråga innan någon dör. Stämningen är panikartad, inte minst bland landets miljoner människor med någon form av invandrarbakgrund. Många är rent ut sagt livrädda — för att bli lynchade, ihjälsparkade, brända inne.
Smekmånaden för den nytillträdda Labourregeringen under Keir Starmer blev kort, och dess första kris svår. I bakhuvudet på alla politiker finns också det faktum att Nigel Farages högerpopulistiska Reform Party faktiskt blev landets tredje största parti, med 14,3 procent av rösterna i valet i juli.
Den radikala högern känner medvind, och sätter nu allt på spel. Dess program har vuxit till ett alltmer primitivt vrål, från att via Brexit kräva ett slut på all europeisk invandring, till att nu kräva ett slut på all invandring överhuvudtaget.
Som så ofta är arvet efter Margaret Thatcher med och spökar. På samma sätt som den amerikanska extremhögern vann nya anhängare på 90-talet i och med besvikelsen över Ronald Reagans nyliberala svek mot den vita arbetarklassen, kommer de brittiska rasistiska gatukämparna ofta från sjaviga städer med nerlagda industrier.
Deras krav är nu ett återställande av den anglosaxiska rasens gamla privilegier. Det är ingen slump att flaggorna det viftas med under kravallerna är Englands röda Sankt Göran-kors, inte den storbrittiska Union Jack. Den tiden är förbi då det pratades om det brittiska samväldets koloniala gemenskap. Numera råder mest ett medeltida engelskt ursinne.
***
Läs även: Därför blev "svenne" ett skällsord
