Burma – Helvete utan slut

Den sjunde december förra året blev en grupp unga kvinnor i Mon-staten i sydöstra Burma omringade av soldater från regeringsarmén. Soldaterna plockade ut dem en efter en och slog dem medvetslösa med sina gevärskolvar. Männen i byn torterades med elchocker. Under misshandeln krävde de att byborna skulle berätta allt de visste om den gerilla som opererar i området. Gerillan hade beskjutit regeringstrupperna några dagar tidigare och nu skulle hämnd utkrävas.

Berättelsen är bara en i raden av vittnesmål om den burmesiska juntans övergrepp mot de etniska minoriteterna. Det som pågår längs Burmas gränser kan liknas vid ett långsamt, utdraget folkmord.

Juntans soldater använder något som kallas »de fyra huggens strategi«. Gerillan ska skäras av från möjligheten att skaffa information, vapen, mat och nya rekryter. Därför blir civilbefolkningen måltavla i kriget. Därför bränner militären deras skördar och dödar deras boskap.

– Juntan betraktar de etniska minoriteterna som lägre stående. Ett liv är inte mycket värt i gränslandet, säger en biståndsarbetare i området.

Inbördeskriget i Burma bröt ut för 60 år sedan, strax efter att Burma blev självständigt från det brittiska kolonialväldet. Flera av de etniska grupperna litade inte på centralregeringen i Rangoon. Karenfolket, en av de största etniska minoriteterna, byggde snabbt upp den starkaste och mest effektiva gerillaarmén. Samtidigt hamnade Burma i skottlinjen för det kalla kriget. USA använde norra Burma som en plattform för att bekämpa Kina, som i sin tur sponsrade en kommunistgerilla i Burma.

Militären tog makten 1962 under förevändning att skapa ordning och har sedan dess hållit landet i ett järngrepp. Till en början drevs regimen av en marxistiskt och extremt nationalistiskt präglad ideologi. Numera försöker man göra som Kinas makthavare; släppa ekonomin fri men till varje pris hålla sig kvar vid makten.

I dag sitter över 1 000 demokratiaktivister och journalister i fängelse. Demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi har hållits i husarrest under elva av de senaste 17 åren. Sedan 2003 är hon helt isolerad i sitt hem på University Avenue i Rangoon.

Krigen i gränslandet har fortsatt. Under 1990-talet slöt juntan avtal om vapenvila med de flesta gerillor, men karenfolket och ytterligare några grupper krigar ännu. Under långa perioder har karenerna kontrollerat området vid den thailändska gränsen, men nu kan det vara slut på den »självständigheten«. Under det senaste året har juntan byggt upp en slagstyrka i östra Burma som antyder att man en gång för alla är på väg att göra slut på motståndet.

– De har samlat 40 procent av sin samlade försvarsstyrka vid sin östra gräns. Den militära överlägsenheten är nu så stor att de lätt skulle kunna marschera rätt över karenernas område. Vi ser »the end game«, säger Sally Thompson, som arbetar för TBBC, en internationell organisation som samordnar biståndet längs gränsen.

– Det handlar bara om tidpunkten, fortsätter hon. Just nu verkar det möjligt med en dialog mellan juntan och karenerna. Därför avvaktar de. Möjligen är de också rädda för hur omvärlden skulle reagera på en militär storoffensiv.

FN-organet ILO har nyligen anmält Burma till Internationella domstolen i Haag för att regimen systematiskt använder tvångsarbetskraft, det vill säga slavar, när de bygger vägar, skolor och hotell. Även armén använder systematiskt tvångsarbetskraft, som bärare under långa djungelvandringar eller som mänskliga sköldar när man angriper gerillan.

Men ILO:s skarpa reaktion är ett undantag. Omvärldens valhänta försök att påverka utvecklingen i Burma påminner om misslyckandena i Darfur eller Nordkorea.

Den 12 januari i år presenterade USA ett resolutionsförslag om Burma i FN:s säkerhetsråd. Förslaget var ovanligt modest för att komma från USA. Inga hot om nya sanktioner eller militära repressalier. Det krävde en dialog mellan juntan, Aung San Suu Kyi och de etniska grupperna i landet och det stöddes av en bred majoritet i säkerhetsrådet. Men resolutionen blockerades av Kina och Ryssland, som har ett nära samarbete med Burma. Båda säljer vapen till juntan. Båda har intressen i Burmas olje- och gasfyndigheter i Indiska oeanen.

Frågan hamnar nu i knät på Asean, den sydostasiatiska samarbetsorganisationen. Asean har hittills betraktat juntans övergrepp som ett internt burmesiskt problem. Men på senare tid har den attityden blivit ohållbar.

Burmas kaos är på väg att gå på export. Bara i Thailand lever omkring 2 miljoner flyktingar från Burma. Ytterligare omkring 600 000 har flytt till Malaysia.

– Vi såg en markant ökning av antalet flyktingar under juntans offensiv förra våren, säger Sally Thompson. Om det blir en ny offensiv nu kommer det bli ännu fler.

Burma är dessutom centrum för drogproduktionen i Gyllene triangeln, området i gränslandet mellan Thailand, Laos och Burma. Heroin och metaamfetamin flödar över gränserna och göder kriminella nätverk i hela Sydostasien.

I drogernas spår följer hiv och aids. Enligt myndigheterna i Burma är 1,3 procent av befolkningen smittad av hiv och att antalet minskar. Men juntan »mörkar« statistiken. Kinas hälsovårdsministerium uppgav i november förra året att siffran kan vara fyra eller fem gånger så hög.

– Arbetet mot sjukdomen har intensifierats men antalet smittade stiger fortfarande, säger doktor Cynthia Maung, som driver ett sjukhus bland flyktingarna i Thailand.

Laurie Garret, vid den oberoende tankesmedjan Council on Foreign Relations i New York, håller med.

– Alla stater i Asien borde vara intresserade av frågan. Smittan sprider sig över gränserna. Faktum är att Asiens hiv-epidemi, bortsett från smitta genom blodtransfusion, i grunden är en burmesisk epidemi, säger han i tidningen Asia Times.

Bland länderna i Asean finns nu ett växande intresse för att driva Burma i mer demokratisk riktning. Men i praktiken har mycket lite gjorts och tiden är på väg att rinna ut. Om inte ledarna inom Asean på allvar tar sig an Burma kommer de förr eller senare bli brända av den glödande krutdurk landet i dag utgör.