Castros samvetsfånge

Den 18 mars 2003 vid fyratiden på eftermiddagen tränger sig tolv av Kubas politiska poliser in i Osvaldo Alfonso Valdés hus i Havanna. Osvaldo grips och arresteras. Han är inte den ende. Under tre dagar i mars drar en arresteringsvåg över ön och 75 oppositionella grips och ställs inför rätta. »Den svarta våren« kallas den, våren 2003. Samtliga av de åtalade döms till mellan 15 och 25 års fängelse. Det påstådda brottet: att ha arbetat för USA. Amnesty International klassar de 75 som samvetsfångar. Förutom politiskt aktiva var journalister, författare och människorättsaktivister bland de fängslade.

När Osvaldo greps hade han varit ordförande för Kubas liberala parti i åtta år, och politisk dissident i fjorton. Vi träffas inför ett seminarium om Kuba anordnat av Amnesty i Stockholm, och han berättar lågmält historien som ledde till att han kom till Sverige.

– Min rättegång var uppgjord på förhand. Jag fick träffa min advokat fem minuter innan rättegången började. De yrkade på att jag skulle dömas till livstids fängelse för att ha arbetat som amerikansk spion, men det fanns inga bevis. Fem dagar efter rättegången kom domen. Jag dömdes till arton års fängelse.

Osvaldo hamnade i ett säkerhetsklassat fängelse där landets grövsta brottslingar avtjänar straff för bland annat narkotikasmuggling. Hygienen var dålig och fångarna fick inte tillräckligt med mat. Hans familj fick bara besöka honom två timmar var tredje månad. I november 2004 frigavs han tillsammans med några av de övriga fångarna. Det officiella motivet var humanitära skäl. Osvaldo hävdar att det bara var ett svepskäl från Castro-regimen eftersom den ville få EU att häva de sanktioner som upprättats mot Kuba som straff för massarresteringarna. Castro lyckades. När fjorton av fångarna släpptes hävde EU sanktionerna mot Kuba. Men Osvaldo och de andra frigivna var inte fria, regeringen hade förbehållit sig rätten att när som helst skicka tillbaka dem till fängelset. I januari 2005 sökte Osvaldo därför politisk asyl på den svenska ambassaden i Havanna. I augusti fick han permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag bor han i Sollefteå. Han håller på att lära sig svenska och fortsätter kampen för en demokratisering av Kuba.

– Trots att Castros repressalier blir allt hårdare växer oppositionen. Även om bara ett parti är tillåtet, så finns det partier över hela den politiska skalan som jobbar för en demokratisering av samhället. Alla dessa förtrycks och förföljs av regimen.

Den kubanska regimen kontrollerar varendaste aspekt av individens liv. Indoktrineringen börjar tidigt, då barnen är som mest formbara.

– Regeringen satsar lika mycket resurser på polisen som på skolsystemet. Polisen för att den kontrollerar människors handlingar. Skolan därför att regimen genom den kan kontrollera människors tankar, säger Osvaldo.

Själv trodde han på regimen under hela sin uppväxt. Inte förrän kommunismen föll i Östeuropa började han ifrågasätta Castros makt.

– Om det nu var sant som Castro hävdade, att socialismen är framtidens samhälle, hur kom det sig då att folken störtade dessa regimer? Jag trodde att Kuba, precis som vi alltid gjort, skulle följa Sovjetunionens exempel. Men när de politiska omvälvningarna i Östeuropas kommuniststater tog sin början följde vi inte efter. Det var denna motsägelse som fick mig att bli politiskt engagerad.

I Sverige är det framför allt Svensk-kubanska föreningen som stöder Castros regim. När Fokus ringer upp för att fråga om det stämmer som Osvaldo säger, att inte en enda kuban är medlem i föreningen, lägger ordföranden Martin Österlin helt sonika på luren.

Det finns omkring 4 000 kubaner i Sverige. Men endast ett fåtal av dessa vågar vara öppet regimkritiska. Det är ett högt pris man får betala. Att aldrig mer, så länge diktaturen varar, kunna återvända till sitt hemland. De flesta är inte beredda att betala det priset. Men Osvaldo ångrar inget.

– Det plågar mig att jag aldrig kan återvända till mitt hemland, men samtidigt så visste jag vad jag gav mig in i. I dag är min främsta motivation att någon gång kunna återvända till Kuba.

Den dagen lär inte komma förrän Fidel Castro är död och begraven, tror han.

– Castro är den kubanska diktaturen, och när han är borta kommer vi se en demokratisk revolution.