Cirkus Sarkozy, det nya Frankrike

Den 13 oktober rullar CGT ut banderoller, och tar fram plakat och Sarkozymasker för att tillsammans med andra fack demonstrera mot arbetsskadersättningen. Den 18 oktober blir det strejk på tågen och i tunnelbanan, i protest mot att Sarkozy vill att tågpersonalen nu ska gå i pension samtidigt som alla andra fransmän.

Enligt specialreglerna för de offentliganställda går i dag 99,7 procent i pension före 60, och av de anställda på Paris tunnelbana går över hälften före 55. Så har det varit sedan lokpersonalen skyfflade stenkol i ånglok. Nu ska undantagen väck. Det är just på denna fråga som alla tidigare reformförsök efter andra världskriget stupat. Senast var 1995, då en nyvald Chirac möttes av en syndaflod av protester och till slut fick ge upp.

Men den här gången har det inte riktigt gått som planerat för CGT.

Sedan Sarkozy i somras drev igenom en inskränkning i strejkrätten kan facken inte längre lamslå landet; lagen garanterar att tåg går till och från jobbet morgon och kväll. Samtidigt har den nya presidenten tagit dem i sin famn.

– Vi sitter med i diskussioner med regeringen om arbetsrätten, om pensionerna och om arbetsskadeförsäkringen. Det är bra, presidenten lyssnar och lyssnar. Tyvärr har vi känslan av att han ändå gör som han vill till slut, säger Daniel Prada.

Även han tror att det måste ske förändringar, »frågan är bara hur«, säger han defensivt.
Sarkozy har alltid velat framstå som en aktiv man som pekar med hela handen och inte tvekat att köra över dem som kommer i hans väg.

Men till skillnad från föregångarna, från de Gaulle till Chirac, som höll distans till vardagspolitiken, är Sarkozy ständigt ute på fältet. Han duar sina medarbetare och talar en enkel franska. Och tvärtemot vad som förväntades har han hela tiden handen utsträckt till sina motståndare.

Det började med chockbeskedet att en rad nyckelposter i hans regering skulle tillfalla socialister. Ny utrikesminister blev en av socialisternas mest populära politiker, Bernard Kouchner, grundare av Läkare utan gränser. Förortsminister blev vänsteraktivisten Fadela Amara, som drivit kvinnorättsgruppen »Varken horor eller offer«. Amara har angett en helt ny ton i förortsdebatten. När hon lade fram sin plan för förorten kallade hon det en »anti-drälla-runt-plan« för ungdomar.

Därefter utnämnde Sarkozy den ene tunge socialisten efter den andre till andra poster.

Och så till slut, när han nu ska bygga om hela arbetsmarknaden, med ny arbetsrätt, ny strejkrätt, nya pensioner och bantad offentlig sektor – då bjuder han in alla fackledarna till långa luncher.

De som i stället fått smaka på Sarkozys piska är ironiskt nog hans nära medarbetare. Den respekterade affärskvinnan Christine Lagarde, som tagit över finansdepartementet, har han kört över gång efter annan när hon velat spara. Och premiärministern François Fillon, som enligt författningen styr landet har Sarkozy kallat »min assistent«. Det sistnämnda ledde faktiskt till att den annars så försynte Fillon protesterade i media.

Men resultatet är att Sarkozy seglar skyhögt i opinionen, de högsta popularitetssiffrorna sedan de Gaulles dagar. Oppositionen är helt utslagen. Paret François Hollande och Ségolène Royal, som tidigare styrde socialistpartiet, har nu gått skilda vägar men grälar fortfarande om vem som är oppositionsledare.

Samtidigt finns det de som menar att Sarkozy kompromissat bort för mycket. En av dem är ekonomiprofessorn Jacques Marseille, varm anhängare av Sarkozys »uppbrott« från gammal fransk politik.

– Han lovade att bara ersätta en offentliganställd på två när de gick i pension för att vända den snabba expansionen av offentliganställda som ruinerat statsfinanserna. Men han skiljer sig från Thatcher och även Tysklands Schröder i att han inte kan spara.
Tillväxten ligger dessutom långt under den tyska och arbetslösheten har inte minskat påtagligt ännu, påpekar Marseille.

Och Sarkozy har chockat nästan lika mycket med sin tuffa attityd i utrikespolitiken. Det markerade Bernard Kouchner, som många såg som en »mjukis«, nyligen när han framträdde i amerikanska tv-kanalen Fox. Han sade att om Iran inte överger sitt kärnvapenprogram, »så måste vi förbereda oss på det värsta (…) det värsta, min herre, det är krig«. Visserligen poängterade Kouchner att han föredrar förhandlingar, men Frankrike står plötsligt närmare USA än sina europeiska grannar.

Närmandet till USA symboliserades också av att Nicolas Sarkozy tog sommarsemester i New Hampshire, där han bara råkade träffa George W Bush, på semester hos sina föräldrar i grannskapet.

– Det är mycket som förändrats sedan president Chirac. Vi närmar oss en bredare krets länder, både i Europa och bland de anglosaxiska länderna, säger Europaministern Jean-Pierre Jouyet.

Sarkozy lyckades med konststycket att få igenom en ny förenklad författning för EU. Han har också ett bättre förhållande till de nya medlemsländerna i öst, inte minst sin faders hemland Ungern.

Ändå har Sarkozy svårt att hitta hem i EU-kretsen. Trots att både nye brittiske kollegan Gordon Brown och tyska kanslern Angela Merkel står honom nära politiskt, har personkemin inte fungerat.

Sarkozy har också öppet kritiserat den europeiska centralbanken och dess franske chef för att euron är för stark mot dollarn, och för att inte tillräcklig hänsyn tas till tillväxten. Tankarna på att bygga vidare EU till en federal stat tycks helt övergivna med Sarkozy.
– Federalismen är i dag en icke-fråga, säger Guy Geoffroy, vice ordförande i franska konstitutionsutskottet och partikamrat med Sarkozy.

Enligt Geoffroy är det som gäller i stället »subsidiaritet«, att flytta ner besluten så nära medborgarna som möjligt.

Och så har vi den turkiska frågan. Sarkozy lovade i valkampanjen att stoppa medlemsförhandlingarna med Turkiet. Kouchner är däremot för turkiskt medlemskap.

– Frankrike har valt att inte praktiskt blockera processen, vi har valt en konstruktiv attityd, säger Europaministern Jouyet.

– Med vår nye president händer det så mycket saker att man ibland glömmer att vår linje i många frågor faktiskt ligger ganska fast, säger Guy Geoffroy.

Sarkozys reformer

• Stopp för tidig pensionering inom offentlig sektor.
• Minska antalet tjänster i offentlig sektor med 25 procent.
• Begränsning av strejkrätten.
• Avreglerad arbetsrätt.
• Sänkt skatt på övertid.
• Skärpt invandringslag, den som vill återförenas med familjemedlemmar måste kunna betala deras uppehälle och bostad i Frankrike.

Sarkozys nya utrikes­politik

• Närmande till USA, både på det personliga planet med Bush, och i utrikespolitiken.
• Förenklad ny EU-författning. Sarkozy har fått igenom en »miniförfattning« med bara enkel maktdelning.
• Skärpt ton mot Iran med hot om bombning för att stoppa kärnvapen.

Nyckelpersonerna

François Fillon, premiärministern som är lika lågmäld och kompromissorienterad som Sarkozy är högljudd och engagerad.

Rachida Dati, Sarkozys benhårda inrikesminister som kämpat sig fram till att bli stjärnadvokat från enkla förhållanden, uppväxt i nordafrikansk invandrarfamilj, föräldrarna analfabeter, tio syskon, varav en bror som suttit inne för narkotikabrott.

Brice Hortefeux, allierad med Sarkozy i tre decennier, sedan han var ungdomspolitiker i överklassförorten Neuilly. Nu minister för »nationell identitet« med vagt uppdrag att återupprätta respekten för det franska i institutionerna.

Christine Lagarde, finansministern som har varit styrelseordförande i kända amerikanska advokatbyrån Baker & McKenzie. Svag politiker, men duktig ekonom och förhandlare. Mycket marknadsliberal.

Jean-Louis Borloo, miljöminister. Mannen med en trasselsudd till hår brukar skämtsamt jämföras med en uteliggare. En av högerns mest jordnära och populära ledare.

Claude Guéant, »kardinalen«, Sarkozys stabschef som är landets mäktigaste tjänsteman. Fungerar som presidenten förlängda arm, kollar upp och sopar upp.