Clinton har klantat klart

Något ovanligt har hänt i Hillary Clintons presidentkampanj. Det har inte varit några nyhetsrubriker om kampanjchefer som hoppar av, inget skvaller om interna stridigheter eller skandalrubriker om panikartade strategiska skiften. Kampanjen har på det hela fungerat ganska bra. Clinton har visserligen mött hård konkurrens om väljarna från Bernie Sanders, men det var väntat att USA:s progressiva skulle sluta upp bakom den kandidat som utmanade henne från vänster.

Överlag har Clintons kampanj, nu under de mest intensiva veckorna i primärvalet, skötts relativt smärtfritt. Hon är nu klar favorit att vinna partiets nominering och därmed bli den första kvinnliga presidentkandidaten för ett stort amerikanskt parti. Vinner hon de viktiga staterna som står på spel nu på tisdag har hon tagit ett stort steg mot nomineringen.

Ser man tillbaka på Hillary och Bill Clintons senaste decennier i det politiska rampljuset framstår det däremot ofta som om de varit konstant omgivna av dåliga rådgivare och inkompetent personal. Paret Clinton har helt enkelt haft ett ganska tveksamt umgänge. De stora misslyckandena under Bill Clintons tid i Vita huset, såväl som i Hillary Clintons egna politiska karriär, är ofta snedsteg som hade kunnat undvikas med klokare personal och rådgivare. Så inför presidentvalet 2016 har det varit rimligt att fråga sig om paret Clinton helt enkelt haft ett kroniskt problem med att hitta rätt personer.

De dumpade. Till vänster Dick Morris, rådgivare i Vita huset under Bill Clintons första år som bidrog till problem för både dåvarande presidenten och hans »first lady«. I mitten Mark Penn, nyckelspelare i Hillary Clintons presidentvals-kampanj 2008, där han gjorde flera misstag vilket bidrog till att hon förlorade nomineringen. Till höger Pattis Solis Doyle, chef i början av Clintons presidentvalskampanj som blev ersatt mitt i processen. Jobbade sedan i stället för Barack Obamas kampanj.

Hennes förra valkampanj, 2008, präglades av en unik kombination av arrogans och inkompetens. Många i hennes kampanj fick antingen sparken, eller betedde sig på ett sätt som borde ha inneburit att de fick sparken. Hennes första kampanjchef Solis Doyle fick till exempel lämna sin post en bra bit in i primärvalen.

Mark Penn, hennes strategichef då, var så övertygad om att man skulle vinna primärvalet mot Barack Obama att man aldrig förberedde en strategi för att hämta ikapp ett underläge. I de tidiga intervjuerna om hur man planerade att vinna valet sa Penn helt enkelt:

– Vi vinner ju redan.

Mark Penn hade gjort många framgångsrika kampanjer på nittiotalet, men hade missat att känna av hur tiderna förändrats i det demokratiska partiet. Han förespråkade, något fantasilöst, att kampanjen skulle imitera Margaret Thatchers framtoning:

»De adjektiv som användes om henne var inte humor och värme, utan smart, tufft ledarskap«, skrev Penn i ett internt kampanjmemo.

Han utvecklade därmed en strategi där Clinton skulle undvika det som Penn avfärdade som »kvinnliga frågor«. I stället försökte man bygga upp ett slags rustning av hårda egenskaper kring Hillary Clinton, för att liksom skydda hennes kvinnlighet från att exponeras. Om man bara med tillräcklig envishet trummade in att hon var hård, tuff, erfaren och kompetent, så skulle ingen märka att hon råkade vara kvinna. Mark Penn sa i en intervju att Hillary måste undvika att framstå som om hon kandiderar för att bli »first mama«. I stället prioriterade man att prata om henne som en kompetent pragmatiker, en hård men rättvis ledare, en stolt hök i utrikespolitiken och en tuff förhandlare. Detta skulle stå i kontrast mot en oerfaren kandidat som Obama, som man utmålade som en naiv lättviktare. Men genom att tona ner faktumet att Hillary var den första seriösa kvinnliga presidentkandidaten någonsin gav man i stället Obama en chans att bygga en kampanj på en historisk kandidatur.

Även på nittiotalet hade både Bill och Hillary Clinton problem med att hitta bra rådgivare.

Strax efter att Bill Clinton vunnit presidentvalet 1992 fick Hillary Clinton i uppdrag att formulera lagförslaget till en omfattande sjukvårdsreform. Det slutade med en historisk flopp, som anses vara en av 1990-talets sämst skötta politiska kampanjer. Det berodde knappast på att Hillary Clinton själv saknade policyexpertis. Hon hade länge varit engagerad i just sjukvårdspolitiken. Men under arbetet med att utforma lagförslaget omgav hon sig med en så gigantisk stab av rådgivare, strateger och sakpolitiska handledare att man tillsammans bara åstadkom en politisk katastrof. Staben som arbetade med lagförslaget bestod av över 500 rådgivare, som organiserades i 34 olika kommittéer som möttes under högsta sekretess. De lyckades snabbt alienera sina viktigaste samarbetspartner, demokraterna i kongressen, genom att säga att de var beredda att »demonisera« dem som inte tänkte rösta för lagen. Senatorn Bill Bradley har berättat för journalisten Carl Bernstein att det var ögonblicket då han gav upp hoppet om paret Clinton.

– Det var droppen för mig. Man säger inte till en senator att man ska demonisera dem.

Ett annat snedsteg under Vita huset-åren var att rekrytera rådgivaren Dick Morris. Inför Bill Clintons omvalskampanj 1996 drabbades både Bill och Hillary av mild panik och bestämde sig för att man var tvungna att förstå sig på republikanska väljare. Därmed rekryterade man Morris, en opinionsanalytiker som var specialiserad på att vinna just konservativa väljare.

Morris blev snart en minikändis i Bill Clintons Vita huset-år, där han fick förkroppsliga det som många såg som en unik period av cynism och opportunism. Det här var en tid då media först började ägna sig åt omfattande rapportering av det strategiska spelet som pågick bakom kulisserna i den politiska makten (ord som »spinn« och »war room« etablerades för första gången som en del av den vardagliga samtalet om politik) och Morris fick förkroppsliga denna cynism.

Morris fick ett eget kontor strax intill Ovala rummet. Det första han åstadkom var att ett halvdussin av Clintons tidigare medarbetare sa upp sig, eftersom de ifrågasatte Morris personliga karaktär.

Mycket riktigt fick Morris till slut sparken från sitt jobb, efter att det uppdagats att han regelbundet bjudit in prostituerade kvinnor till ett hotellrum på det anrika hotellet The Mayflower i Washington DC, där han betalade dem för att suga på hans tår. Han fortsatte sin bana som en konservativ kommentator på högerpopulistiska internetsajter och på Fox News, där hans karriär kulminerade i och med att han bergsäkert förklarade att Mitt Romney var på väg att vinna en jordskredsseger över Barack Obama i presidentvalet 2012.

Susan Thomases, en av Hillary Clintons närmaste rådgivare under Vita huset-åren, berättade i en frispråkig intervju efteråt att Morris påminde henne om »en allvarligt sjuk hundvalp«.

Inför presidentvalet 2016 verkar Hillary Clinton ha rensat sin stab från strateger som Mark Penn och Dick Morris. Borta är alla dessa pompösa män med stora egon och begränsad kompetens.

Snarare verkar hennes nya stab av rådgivare domineras av yngre progressiva idealister, teknokratiska nördar och pragmatiska experter – kort sagt, folk från Obamas administration och valkampanjer.

De nya nyckelspelarna. Till vänster John Podesta, ordförande i »Hillary for America«. Demokratisk tungviktare som tidigare har varit Bill Clintons stabschef i Vita huset. I mitten Huma Abedin, vice ordförande i »Hillary for America«. Mångårig rådgivare till Clinton och var vice stabschef när Clinton var utrikesminister. Till höger Jim Margolis, kampanjens mediestrateg. Rådgivare till Barack Obama i dennes båda framgångsrika presidentvalskampanjer.

Kampanjens ordförande är John Podesta, en demokratisk tungviktare som var Vita husets stabschef under Bill Clintons sista år och som dessutom varit rådgivare åt Barack Obama.

I det här valet har Hillary Clinton också ett annat uppdrag än för åtta år sedan. Nu handlar det inte längre om att etablera att hon är erfaren och kompetent, vilket alla redan vet. I stället måste hon övertyga demokraternas kärnväljare om att hon har genuint progressiva värderingar. Om hennes tid i Vita huset, hennes senatskampanj och hennes presidentkampanj 2008 handlade om att tona ner allt som kunde framstå som allt för vänster, så är det nu precis tvärtom. 2016 försöker hon i stället undvika allt som får henne att framstå som en mittenorienterad Wall Street-demokrat.

Nu vill hon i stället uppfattas som just en progressiv vänsteridealist, som tillbringat hela sitt liv med att »kämpa för vardagens amerikaner«, som hon säger i sina kampanjtal.

Hon har rekryterat friskt från Obamas två valkampanjer. Enligt Politico är 86 av de ledande strategerna i hennes kampanj lånade från Obamas kampanjteam. Det gäller bland annat den berömda opinionsanalytikern Joel Benenson och reklammakare som Teddy Goff och Jim Margolis, som gjorde många av Obamas mest berömda reklamfilmer. Det är rimligt att hon lånat så mycket folk från presidenten, eftersom hennes kampanj handlar om att minutiöst återskapa just Obamas vinnande väljarkoalition.

Clintons tidigare kampanjer siktade ofta in sig på så kallade »Reagan-demokrater«, vit, värdekonservativ arbetarklass i småstäder och förorter. Numera riktar hon i stället in sig på just Obamas mest lojala väljare: unga storstadsbor, välutbildade liberaler och framför allt etniska minoriteter. I många av primärvalen i Södern har 80–90 procent av svarta väljare röstat på Clinton.

Demokraternas primärval

2 383 delegater behövs för att vinna nominering.

Delgater hittills

• Hillary Clinton 759

• Bernie Sanders 546

• Superdelegater (kan välja vem de röstar på, här vilka de säger sig stödja i dagsläget):

• Clinton 461, Sanders 25

Större kommande primärval 15 mars.

Delegater på spel

• Florida 246

• Illinois 182

• Missouri 84

• North Carolina 121

• Ohio 159

Totalt 15 mars: 792

Källa: New York Times