Dåligt ställt

Jag kom till Sverige i full förvissning om att hamna i ett jämställdhetens paradis. Snart skulle jag dock konfronteras med det faktum att det jämlika Sverige var ganska likt det ojämlika Spanien. Här, liksom där, gäller männens oskrivna lagar. Men även om svenskarnas beteende i många fall var som klonat från bröderna i söder - från »är middagen färdig lilla vän?« till »har du lust att ta anteckningar?« så insåg jag snart att jag saknade den spanska charmen.

Så här ligger det nämligen till: en manlig 18-taggare till chef är i Sydeuropa fortfarande en »caballero«, en gentleman som öppnar bildörrar, bär väskor och strör komplimanger över sina kvinnliga anställda.

Efter många år i Sverige tycker jag att jämlikhet är en utopi. Den existerar inte bland könen, i lönekuverten, sättet att bli behandlad på sjukhuset eller i de sociala sfärerna. Både i Spanien och Sverige arbetar kvinnorna dubbelt så mycket som männen, men tjänar mindre. Och där, liksom här, finns överklass, medelklass, arbetarklass och en politisk elit som fortsätter gynna män. Den jämlika och jämställda Sverige är egentligen en illusion.

Men samtidigt som jag manar mina svenska systrar att mobilisera all jävlaranamma för att inte låta sig undermineras av män, kan jag inte låta bli att önska att sederna i detta land kontinentaliseras på samma sätt som restauranger och mataffärer har kontinentaliserat utbudet. Motsägelsefullt? Absolut!

Kanske är det så enkelt att det ack så uttjatade begreppet jämställdhet betyder olika saker i olika länder och att kulturens makt över våra åsikter är större än vi ofta tror.