Danmark: Vad hände sedan?

Hur kunde gemytliga Danmark bli ett land där man driver kampanj mot fremmede«? Fem månader efter krisen med Muhammedbilderna har Fokus träffat debattörer och experter med helt olika svar på vad som gick snett.

»Ja, säger Søren Krarup. Danmark har blivit ett bättre land. Luften är högre. Nu vet vi att det går att säga obehagliga sanningar.

Dansk Folkepartis ledande ideolog är nöjd med hur Danmark har utvecklats.

Muhammedkontroversen har gjort saker tydligare, säger han.

– Anders Fogh Rasmussen är en klok man, som har hanterat krisen föredömligt. Han förstår vilket oerhört hot muslimerna utgör. Vi har tur som fått en sådan statsminister.

Vi befinner oss på tredje våningen i Christiansborg i Köpenhamn, där Danmarks riksdag, Folketinget, håller till. Søren Krarup är den pensionerade landsortspräst som under decennier skrev och gav ut främlingsfientliga pamfletter på förlaget Tidehverv. Länge blev han, som han uttrycker det, stenad för sina åsikter. I dag är han en av en av landets mer betydelsefulla politiska röster. Det tackar han tidningar som Extrabladet och Jyllands-Posten för. Han började skriva regelbundna krönikor i dessa tidningar redan på 80-talet.

Muslimerna i Europa utgör en tickande bomb, säger han. Kristna och muslimer kan och bör helt enkelt inte leva samman, det har historien visat sedan 1400-talet.

– Svenskarna är fruktansvärt rädda, men törs inget säga. Vi har kraften att säga det som är nödvändigt.

Søren Krarups far var också han präst och slogs mot de tyska ockupanterna under kriget. Och själv säger sig Søren Krarup göra samma sak.

– Jag slåss mot dem som försöker ockupera vårt land. Muslimerna vill ta över. Vi måste vara herrar i vårt eget hus, säger ­Søren Krarup.

Vad har egentligen hänt med Danmark? Vad har hänt med det öppna, varma, lite anarkistiska landet söder om oss, som vi tittade på med beundran – hur blev Danmark landet med EU:s mest paranoida utlänningslagar?

Det som förbryllar en utomstående betraktare är att invandrarfientligheten pyr i en tid av blomstrande ekonomisk utveckling. Statsfinanserna är urstarka och välståndet har ökat för nästan alla danskar.

Vissa anser att politiker som Søren Krarup är svaret på den frågan. Han och andra folketingspolitiker har tävlat i att hetsa mot utlänningar så länge att fördämningarna släppt. De har legitimerat medierna att bli ännu mer hätsk och fientlig. De har fått polisen att bilda kommissioner som enbart ägnar sig åt skattebrott i invandrarbutiker, vilket i sin tur givit ännu fler rubriker i den skrikiga danska boulevardpressen.

Svenske sociologen och Danmarkskännaren Erik Berggren:

– Dansk Folkeparti har en poäng i att man inte kan säga vad som helst i Sverige. Men man kan också kalla det intellektuell renhållning. Anständighetsregler. I Sverige har ledande politiker till skillnad från i Danmark gjort skarpa markeringar mot främlingsfientlighet.

– Tidigare handlade rasism om att bli kallad svartskalle på tunnelbanan. Nu talar vi i Sverige om strukturell diskriminering i arbetslivet och på andra arenor. Den diskussionen ser jag inte alls i Danmark, säger Erik Berggren.

Problemet har rötter långt bak i 1980-talet, menar Berggren. En relativt generös invandrarlag 1983 splittrade partierna inbördes, inte minst Socialdemokratiet.

Men han ser ett trendbrott i valresultatet 2001. Då bildar liberala Venstre regering tillsammans med Konservative efter ett smutsigt val fyllt av hätska utspel från Venstre om bidragsfusk och gängvåldtäkter. Regeringen blir beroende av ett Dansk Folkeparti. Statsminister Anders Fogh Rasmussen gör inte bara upp med »snällismen« mot invandrarna. Han gör rent hus med landets alla »smak­domare«, och avskaffar ett hundratal statliga expertorgan och nämnder.

– Danmark fick en extremt populistisk regering med inslag av fascism i retoriken, säger Berggren.

Det danska näringslivet är nu bekymrat. Även om dansk ekonomi fortsätter att gå som tåget har vissa företag drabbats hårt. Ordföranden för ett av Danmarks största industriföretag, Grundfos, Niels Due ­Jensen kräver att Venstre ska avbryta samarbetet med Danskt Folkeparti.

Mejeri­jätten Arla fick se sin årsvinst halverad när den näst största exportmarknaden i Mellanöstern försvann över en natt sedan Muhammedbilderna lett till en massiv bojkott. Arla har nyligen genomfört en omfattande reklamkampanj i Mella­nöstern för att återvinna sitt anseende.

Det fnyser Søren Krarup åt:

– De lägger sig platt för profiten, säger han.

Kirsten Hvenegård är immigrationsforskare vid Köpenhamns universitet. Hon har granskat det politiska språket i Folketinget sedan 1985.

Vi träffas i hennes kollektivt ägda hus i centrala Köpenhamn. Hennes bakgård är en lugn oas med handdrejade blomkrukor och parkerade cyklar. Tanken leds till det fria, lite vilda Danmark, som vi lärde känna långt före Muhammedbilderna.

I mitten av 90-talet händer något, berättar hon. Dansk Folkeparti bildas ur spillrorna av Fremskridtspartiet, och vinner snabbt folkligt stöd. Som på en given signal börjar nästan alla andra partier att tävla om att tala om invandrarna, »de fremmede«, som ett problem. Åsikter och värderingar som folk tidigare bara luftat privat, hemma eller i trängre kretsar sägs nu rent ut av de flesta partier i Folketinget: »Jag är inte rasist, men…«

Och ungefär samtidigt börjar diskussioner om det danska dyka upp. Vad som är dansk kultur. Danska värderingar.

– Ingen ifrågasatte det. Men när politikerna talade om danska värderingar så handlade det om demokrati, skydd för minoriteter, lika rättigheter för kvinnor och män – alltså universella värden. Men man talade om det som om det vore genuint danska värden som bor i bröstet hos varje dansk, säger Kirsten Hvenegård.

– När man däremot talade om invandrares värderingar så var man specifik: vad man äter, vilka man gifter sig med.

I ungefär samma veva publicerade tidningen Extrabladet artikelserien »De fremmede«, som handlade om utlänningars bidragsfusk och kriminalitet. Artikelserien blev en succé, gavs ut i ett särtryck och räddade upplagan för den då kristyngda tidningen. Det kan jämföras med Expressens artikelserie »Svart på vitt« hösten 1993, med löpsedeln: »Kör ut dem«, vars efterspel tvingade chefredaktören Erik Månsson att avgå.

Sedan dess har invandrarfrågan varit den största politiska frågan i Danmark, kanske den enda, anser Kirsten Hvenegård. I alla andra väsentliga frågor har partierna närmat sig mitten.
Men statistiken talar sitt tydliga språk; invandringen har inte exploderat på senare tid i Danmark, eller brottsligheten. Frågan är närmast symbolisk, menar Hvenegård.

– De flesta danskar märker ingen större skillnad nu och för fem år sedan. Vi har varken fått mer eller mindre brottslighet. Jag själv ser varken fler eller färre utlänningar i mitt grannskap. Jag tror inte att man gör det i förorterna heller. Och jag tror inte att någon kan säga att mer resurser har frigjorts till något annat.

Behöver danskarna rentav invandrarfrågan för att definiera sig själva? Vissa menar att danskarna är osunt upptagna av den egna nationen. Enligt sociologen Mikael Hjerm som har studerat främlingsfientlighet i Europa så påverkas främlingsfientligheten i ett land inte av hur många utlandsfödda som bor i landet. Det som däremot påverkar är hur politikerna talar om invandrarna, och om den egna nationen. Mikael Hjerm är svensk projektledare för den stora europeiska attitydundersökningen, European Social Survey. Han säger att danskarna utmärker sig tydligt genom sin obenägenhet att ha personer som inte har samma nationalitet boende hos sig.

Upptagenheten av det danska har samtidigt resulterat i en kommission med uppgift att ta fram en dansk litterär kanon, en lista på författare och boktitlar att läsas i alla danska skolor och universitet. Enligt kulturministern är syftet med denna kanon att visa »de fremmede« vad den danska kulturen består av.

Enligt Ulf Hedetoft, professor i immigrationsforskning vid universitetet i Århus, handlar det i grunden om danskarnas rädsla för att förlora välfärden. Danskarna är övertygade om att välfärdsprojektet kräver kulturell homogenitet. Man kan bara vara solidarisk mot sin egen stam.
Men vad består det danska av? Kirsten Hvenegård skrattar avvärjande. En sådan fråga ska man inte ställa till en akademiker, får vi veta.

Enligt Søren Krarup behöver det danska inte ens förklaras.

– Det är självklarheter. Det danska är att vara född i Danmark, av danska föräldrar, i ett danskt hem. Att vara lojal med dansk kultur och historia.

Varför är det viktigt att bevara det danska?

¬ Vilken fråga! Varför är det viktigt att bevara sitt hem? Sin kultur?

Men vad är dansk kultur, Lars von Trier?

– Lars von Trier, han gör ju film på engelska, svarar Søren Krarup.

Axel Sandemose, då?

– Sandemose, var inte han en norsk författare? Nej, för mig handlar det mer om Søren Kierkegaard.

Hur ser då framtiden ut? Vem vinner Muhammed-kontroversen? För Søren Krarup är saken klar. Han har vinden i ryggen. Nu kommer nästa steg: språkkrav och ­kunskapsprov för blivande medborgare. Han begär inte att man ska kunna Kierkegaard på sina fem fingrar för att bli dansk medborgare. Men man ska veta vem han är.

Vi lämnar politikern och experterna för en barrunda på Istegade. På puben ­Mckluud sitter en polisman och dricker öl. Han har sin lediga kväll.

– Jag mår skitdåligt av hur det här landet behandlar invandrarna. Vi måste inse att Danmark är ett multietniskt samhälle. Vi borde dem en chans. Det gör vi inte nu. Visst ska vi ställa krav. Men det måste vara rimliga krav.

Vi träffar också ett medelålders danskt par som tar ett glas öl. De väntar på tåget till den borgerliga förorten Hellerup. De är trötta på allt snack om utlänningarna, säger mannen som arbetar som jurist.

– Det står oss upp i halsen. I tio år har tidningarna varit fyllda med problem och problem med utlänningarna. Bara problem. Till slut … ja, då blir de ett problem. De kanske är en resurs också men det talas det inte om.

Han tar en klunk öl och fortsätter:

– Men visst, det är ett problem att de inte talar vårt språk och förstår vår kultur. Om vi vill ha fler av dem? Nej, nej nej! De skulle inte bli väl bemötta.

Hans fru som är förskollärare flikar in:

– Skicka dem till Sverige i stället. Ha ha ha ha!