Därför är det osannolikt med tyska kärnvapen
Rättsläget är entydigt: Tyskland får varken utveckla eller äga kärnvapen.
Nyligen rapporterade svenska media att Tyskland ”öppnar för att dela kärnvapen i Europa”: länge, berättade man, hade landet ”åtagit sig att inte utveckla kärnvapen genom flera internationella avtal”. Nu ville tyskarna dock ”diskutera ett bredare europeiskt kärnvapenskydd”.
Det förblev oklart vad de internationella avtalen syftade på, eller vad som egentligen skulle diskuteras: europeiska kärnvapen, franska och brittiska kärnvapen som skulle kunna användas för att försvara andra europeiska länder, eller till och med kärnvapen för Tyskland?
Rättsläget är dock entydigt: Tyskland får varken utveckla eller äga kärnvapen. Förbundsrepubliken Tyskland och DDR var inga helt suveräna stater fram till återföreningen 1990. Eftersom andra världskriget hade slutat utan fredsavtal, hade de fyra allierade segrarmakterna förbehållit sig några elementära rättigheter som innebar att de kunde ingripa i båda tyska staternas politik. De omfattade inte bara rättigheten att stationera egna trupper i landet, utan — i väst — också möjligheten att via undantagslagar (”Notstandsgesetze”) överta delar av den verkställande makten, i synnerhet säkerhetstjänsterna. Visserligen användes möjligheterna aldrig, och åtminstone i Västtyskland verkade denna reglering till sist glömmas bort, men den fanns. Det hör till historiens stora mirakler att Sovjetunionen inte åberopade denna rättighet, när imperiet kollapsade.
De allierades överhöghet över Tyskland avskaffades först med den tyska återföreningen genom ett avtal som slöts mellan Förbundsrepubliken och DDR å enda sidan, Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen å den andra: ”två-plus-fyra-fördraget” från september 1990. Avtalet innebar dock inte bara att det nya Tyskland definitivt avstod från en fjärdedel av ytan som hade tillhört den tyska staten till andra världskrigets slut – områden som i dag tillhör Polen eller Ryssland. Avtalet innebar också att Tysklands försvarsmakt begränsades, från runt 650 000 soldater till numera 370 000 soldater.
Redan innan hade Förbundsrepubliken förpliktigat sig att avstå från kärnvapen, liksom från alla biologiska och kemiska stridsmedel. Denna reglering bekräftades i det nya fördraget. Dessutom förklarades Östtyskland vara en kärnvapenfri zon. ”Två plus fyra-fördraget” ger ingen möjlighet att säga upp avtalet.
I slutet av mars ändrades den tyska författningen (”Grundgesetz”), genom att mer än två tredjedelar av alla parlamentsledamöter röstade för att landet skulle kunna ta upp gigantiska lån som framför allt skall användas för att finansiera en militär upprustning. Redan denna ändring krävde en våldsam ansträngning från alla sidor – och då gällde det bara någonting som Tyskland själv kan bestämma över. Hur skulle det då gå om landet hade för avsikt att ändra ett rättsläge där alla fyra segermakter från andra världskriget måste vara överens? Eller rakt ut frågat: Hur realistisk är förväntningen att Ryssland skulle gå med på att Tyskland beväpnar sig med kärnvapen, på det ena eller andra sättet?
Men inte bara det: Hur realistisk är tanken att Förenta staterna, Frankrike och Storbritannien skulle acceptera tyska kärnvapen? Kanske skulle de två sistnämnda tänkas gå med på att utvidga den egna försvarsförmågan, så att den också omfattar Tyskland. Men att Tyskland skulle bli en kärnvapenmakt av egen kraft skulle förutsätta en tilltro som, försiktigt sagt, vore ett större undantag i den internationella politiken. Kan man då inte bara strunta i fördrag och avtal, så som USA verkar vara beredda att göra?
Inte om man, som Tyskland gör för tillfället, presenterar sig själv som den regelbaserade världsordningens främsta kraft. ”Tyskland kastar av sig sina bojor och reser sig” meddelade Dagens Nyheter häromdagen. Oj, kan man tänka, det blir inte lätt.
***
Läs även: Vem ska betala Europas kanoner?
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
Nyligen rapporterade svenska media att Tyskland ”öppnar för att dela kärnvapen i Europa”: länge, berättade man, hade landet ”åtagit sig att inte utveckla kärnvapen genom flera internationella avtal”. Nu ville tyskarna dock ”diskutera ett bredare europeiskt kärnvapenskydd”.
Det förblev oklart vad de internationella avtalen syftade på, eller vad som egentligen skulle diskuteras: europeiska kärnvapen, franska och brittiska kärnvapen som skulle kunna användas för att försvara andra europeiska länder, eller till och med kärnvapen för Tyskland?
Rättsläget är dock entydigt: Tyskland får varken utveckla eller äga kärnvapen. Förbundsrepubliken Tyskland och DDR var inga helt suveräna stater fram till återföreningen 1990. Eftersom andra världskriget hade slutat utan fredsavtal, hade de fyra allierade segrarmakterna förbehållit sig några elementära rättigheter som innebar att de kunde ingripa i båda tyska staternas politik. De omfattade inte bara rättigheten att stationera egna trupper i landet, utan — i väst — också möjligheten att via undantagslagar (”Notstandsgesetze”) överta delar av den verkställande makten, i synnerhet säkerhetstjänsterna. Visserligen användes möjligheterna aldrig, och åtminstone i Västtyskland verkade denna reglering till sist glömmas bort, men den fanns. Det hör till historiens stora mirakler att Sovjetunionen inte åberopade denna rättighet, när imperiet kollapsade.
De allierades överhöghet över Tyskland avskaffades först med den tyska återföreningen genom ett avtal som slöts mellan Förbundsrepubliken och DDR å enda sidan, Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen å den andra: ”två-plus-fyra-fördraget” från september 1990. Avtalet innebar dock inte bara att det nya Tyskland definitivt avstod från en fjärdedel av ytan som hade tillhört den tyska staten till andra världskrigets slut – områden som i dag tillhör Polen eller Ryssland. Avtalet innebar också att Tysklands försvarsmakt begränsades, från runt 650 000 soldater till numera 370 000 soldater.
Redan innan hade Förbundsrepubliken förpliktigat sig att avstå från kärnvapen, liksom från alla biologiska och kemiska stridsmedel. Denna reglering bekräftades i det nya fördraget. Dessutom förklarades Östtyskland vara en kärnvapenfri zon. ”Två plus fyra-fördraget” ger ingen möjlighet att säga upp avtalet.
I slutet av mars ändrades den tyska författningen (”Grundgesetz”), genom att mer än två tredjedelar av alla parlamentsledamöter röstade för att landet skulle kunna ta upp gigantiska lån som framför allt skall användas för att finansiera en militär upprustning. Redan denna ändring krävde en våldsam ansträngning från alla sidor – och då gällde det bara någonting som Tyskland själv kan bestämma över. Hur skulle det då gå om landet hade för avsikt att ändra ett rättsläge där alla fyra segermakter från andra världskriget måste vara överens? Eller rakt ut frågat: Hur realistisk är förväntningen att Ryssland skulle gå med på att Tyskland beväpnar sig med kärnvapen, på det ena eller andra sättet?
Men inte bara det: Hur realistisk är tanken att Förenta staterna, Frankrike och Storbritannien skulle acceptera tyska kärnvapen? Kanske skulle de två sistnämnda tänkas gå med på att utvidga den egna försvarsförmågan, så att den också omfattar Tyskland. Men att Tyskland skulle bli en kärnvapenmakt av egen kraft skulle förutsätta en tilltro som, försiktigt sagt, vore ett större undantag i den internationella politiken. Kan man då inte bara strunta i fördrag och avtal, så som USA verkar vara beredda att göra?
Inte om man, som Tyskland gör för tillfället, presenterar sig själv som den regelbaserade världsordningens främsta kraft. ”Tyskland kastar av sig sina bojor och reser sig” meddelade Dagens Nyheter häromdagen. Oj, kan man tänka, det blir inte lätt.
***
Läs även: Vem ska betala Europas kanoner?
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
