Därför kan fredssamtalen lyckas

»Har du hört den roliga historien om optimisten vid fredsförhandlingarna i Washington? Vilken optimist?«

Skämtet är egentligen inte särskilt kul men illustrerar dessvärre ganska väl läget i Mellanöstern.

Men den här gången är det en hel del som pekar på att det faktiskt är lite annorlunda. Förutsättningarnas landskap har förändrats.

En viktig skillnad är Barack Obama. Att det är han personligen som tagit initiativet och som första president drivit på sedan dag ett på posten för att få till de här förhandlingarna.

Efter sitt uppmärksammade tal i Kairo förra sommaren vann Obama stor respekt i arabvärlden, en respekt som visserligen bleknade när han enligt många senare vek ner sig i den första konfrontationen med Israel. Men fredssamtalen har ändå omfattande stöd bland de arabiska länderna. Jordaniens kung Abdullah och Egyptens president Mubarak följde till och med med till Washington förra veckan.

Obama har investerat stor prestige i sitt engagemang och nu hänger mycket av utgången på hur hårt han pressar de båda parterna, israelernas premiärminister Benjamin Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas, att komma överens.

Den sistnämnde, Abu Mazen kallad, är inte så svag som det ofta påstås i media. Han var med och grundade Fatah på 50-talet och har hållit sig kvar i toppen i flera decennier, då är man inte svag. Abbas var även en av de starkast drivande krafterna bakom Osloavtalet 1993 – som man nu till stora delar utgår ifrån – och den som skrev under för palestiniernas räkning. Han har inte Arafats folkliga stöd men den ekonomiska mini-boom som Västbanken sett på flera håll de senaste åren har gjort att Abbas popularitet hela tiden stigit.

Netanyahu, ofta under smeknamnet Bibi, å sin sida beskrivs ofta som en politisk superhök, men han har liksom många ledande israeler insett att landet börjar få ett pr-problem i omvärldens ögon. Netanyahu har också de senaste åren upprepat att han vill gå till historien som fredsskapare, och allt fler analytiker börjar tro att han menar allvar.

Båda sidor är numera beredda att göra eftergifter på ett helt annat sätt än tidigare. De svåraste frågorna förhandlas om i paketlösning, så att parterna tvingas till kompromisser samtidigt som de direkt kan se vad den andra sidan gör.

En annan skillnad mot tidigare fredstrevare är att det alltmer radikala Iran har blivit en joker i leken. President Ahmadinejad hotade senast i söndags att utradera Israel om något land bestämmer sig för att attackera Iran. Ett fredsavtal skulle, enligt uppgift från personer med insyn, kunna innebära att Israel ger land till palestinierna i utbyte mot att få tillstånd och möjlighet att slå till mot Iran och stoppa påstådda atomvapen. En överenskommelse antas också kunna öppna dörrar för att få med sig även Hamas i Gaza på fredståget.

Därmed skulle avståndet öka till den mer kompromisslösa Iranstödda Hamasfraktionen i Syrien.

Även om det den här gången finns nya förutsättningar för en fredsöverenskommelse återstår fortfarande gigantiska utmaningar. Till att börja med respresenteras palestinierna endast av Fatah-partiet. Hamas och en och en halv miljon palestinier i Gaza är helt utanför.

– Man förhandlar med halva palestinska folket om halva palestinska landet, som en person som följer konflikten på nära håll uttryckte saken.
Frågan om vad som ska hända med den halv miljonen bosättare på Västbanken kvarstår likväl, liksom de palestinska flyktingarnas öde och inte minst frågan som fällt flera av de tidigare förhandlingarna: Jerusalem.

Vad som än händer är det ett som är säkert: starka krafter motarbetar allt vad fredsavtal heter. På båda sidor.

Men ett akut hot mot förhandlingarna ser däremot ut att kunna få en lösning tack vare den nya kompromissviljan. Det byggstopp som löper ut i bosättningarna den 26 september kommer inte förlängas (ultranationalistiska partiet Yisrael Beitenu får som de vill) men alla byggplaner kommer i praktiken fortsätta att stå stilla (Mahmoud Abbas får som han vill).

Ingen part riskerar därmed att förlora ansiktet.