Därför ligger USA lågt

Snabbmatrestaurangernas och de stora internationella hotellkedjornas neonskyltar utefter Carratera Masaya i Nicaraguas huvudstad Managua skvallrar om nya tider. Den stabilt asfalterade motorvägen norrut, mot gränsen till Honduras, passerar staden Estelí, numer på ytan lite finare och mindre dammig än för 20 år sedan. Vid gränsen har byn Ocotal vuxit till en liten stad.

1980-talets fattiga och blodiga revolutionsår var i Nicaragua länge ett minne blott. Under ett par år skedde vissa demokratiska och ekonomiska framsteg, men de sista månaderna har vindarna från det kalla krigets dagar dragit in över de central­amerikanska bergen igen.

Sandinistledaren Daniel Ortega sitter åter vid makten i Managua, och beskylls för auktoritära maktmetoder. Norr om gränsen, i Honduras, har näringslivet gjort statskupp. Med stöd av militären kastade man i somras ut den på pappret liberala, men i praktiken mer vänster­inriktade, presidenten Manuel Zelaya. Den hårdföra kallakrigsretoriken studsar i bergspassen vid gränsen.

Längre söderut har liknande tongångar kunnat skönjas i Andernas något djupare raviner. Den av USA stödda colombianska regeringen är hårt ansatt av sina grannar, vänsterregeringarna i Ecuador, Venezuela och Bolivia. Samtidigt har USA skakat liv i sin, sedan 50 år nedlagda, fjärde flotta med ansvar att patrullera Karibien och Atlanten utanför Latinamerika. USA vill också ha tillgång till sju militära baser i Colombia.

– Jag tror att det fortfarande finns en stark antiamerikanism i Latinamerika. Många är misstänksamma mot vad USA tänker och gör. Venezuelas Hugo Chávez har dragit fördel av detta och även fått positiv respons i vissa regioner och sektorer i Latinamerika, säger Peter Hakim, chef för den Washingtonbaserade tankesmedjan Interamerican Dialogue.

USA är fortfarande den enskilt största vapenexportören till Latinamerika och har egen militär närvaro i ett par länder, men Peter Hakim vill ändå poängtera att politiskt har USA trappat ner i regionen.

– Det började redan under Bush-administrationen som funderade på hur man skulle hantera Chávez i Venezuela. De beslutade sig för att i stället för att försöka ta ett grepp på hela regionen var det bättre att vårda och förstärka vissa bilaterala kontakter, som med Colombia, Chile, Peru och till viss del även Brasilien.

USA:s låga profil i den honduranska krisen är ett exempel på den nya Latin­amerikapolitiken. Andra exempel är förra årets konflikt mellan Ecuador och Colombia och den verbala strid som blossat upp kring de amerikanska baserna i Colombia inom den sydamerikanska samarbetsorganisationen UNASUR. USA har inte lagt sig i den debatten.

– De vill inte vara hela regionens svärdbärare, utan bara en av flera aktörer, säger Peter Hakim.

Men Venezuelas stora vapeninköp från framför allt Ryssland oroar. Både USA:s tidigare och nuvarande utrikesministrar, Donald Rumsfeld respektive Hillary Clinton, har anklagat Venezuela för att ha satt i gång en latinamerikansk kapprustning. Hugo Chávez å sin sida använder USA:s militära närvaro i Karibien och Colombia som argument för att köpa mer militär utrustning.

Så sent som i förra månaden köpte Venezuela 92 ryska stridsvagnar och ett okänt antal luftvärnsrobotar. Inköpet ska läggas till de senaste fyra årens köp av 50 stridshelikoptrar, 24 jaktplan och 100 000 automatgevär från Ryssland.

Vapenhandeln mellan Venezuela och Ryssland är kontroversiell så tillvida att sedan Hugo Chávez kom till makten 1999 har Venezuela gått från världens 55:e största vapenimportör till den 18:e. Samtidigt har Ryssland ökat sin vapenexport till Latinamerika med 900 procent, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri).

På Sipri har den brittiska forskaren Mark Bromley länge följt vapenhandeln i Latinamerika. Han avfärdar Clintons och Rumsfelds prat om kapprustning och anser att sannolikheten att något land skulle attackera ett annat i Latinamerika är mycket liten.

– Alla länder i regionen uppdaterar just nu sina försvar. Chile, Argentina och Peru lägger ner mycket pengar på att förnya sin materiel. Utrustningen är gammal och fungerar inte längre. Flera allvarliga olyckor har inträffat på sistone och eftersom de vill upprätthålla den försvarsnivå de har måste de lägga pengar på att förnya sina arsenaler.

I förra månaden tog Brasiliens presidenten Luiz Ignácio Lula da Silva emot sin franska kollega Nicolas Sarkozy. Tillsammans slöt de ett avtal om att Brasilien ska köpa fyra konventionella ubåtar, en kärnvapendriven ubåt, 50 transporthelikoptrar och med största sannolikhet även 36 jaktflygplan av Frankrike.

Den brasilianska regeringen har understrukit att vapeninköpen inte har med grannlandet Venezuelas upprustning att göra. Det handlar mer om säkerhet kring landets stora oljefyndigheter till havs och bevakning av Amazonas vidsträckta arealer.

– Inte heller Colombia har reagerat nämnvärt på Chávez vapenköp, säger Mark Bromley. De fokuserar mer på sina interna problem och har köpt helikoptrar och flygplan för att bekämpa gerillan. Colombia har också länge efterfrågat en bättre gränsbevakning från Venezuelas sida. Och de helikoptrar och missiler som Venezuela har köpt ska användas till just gränsbevakning.

I takt med att USA dragit sig tillbaka något från Latinamerika politiskt, och vägrat sälja vapen till vissa länder som Bolivia och Venezuela, har andra tagit över. Förutom Ryssland har de latinamerikanska relationerna med Iran och Kina stärkts.

Utåt sett gör USA ett större nummer av Venezuelas kramande av Iran, Ryssland, Vitryssland och Kina, men Peter Hakim menar att i korridorerna på USA:s utrikes­departement oroar man sig mer över Brasiliens relationer med Iran.

– Brasiliens relationer med Iran är både äldre och starkare än Irans relationer med Venezuela. Jag tror att USA är oroliga för att de goda relationerna med Brasilien ska ge Iran god pr internationellt. Till skillnad från Chávez som använder relationerna som ett vapen i sin retorik har Brasilien legat lågt med sina iranska kontakter.

Kontakterna mellan Brasilien och USA är något ansträngda. Lula da Silva gör ingen hemlighet av att han står både Chávez och de kubanska bröderna Castro nära. Han har samtidigt gjort allt för att Brasilien ska bli en global aktör.

Förutom med Iran har Lula da Silva odlat kontakterna med framför allt Indien, Ryssland och Sydafrika. Han har tagit världens fattiga mindre länders parti i världshandelsorganisationen WHO:s förhandlingar, i FN och G20-gruppen, vilket ofta gjort att han satt käppar i hjulen för USA.

Kritikerna menar att Lulas globala fokus gjort att han missat möjligheten att ena Latinamerika och medla i regionens många små konflikter, som hela tiden tycks blossa upp. I hans frånvaro har Chávez gjort sig själv till något av regionens talesperson, men det har bara lagt ytterligare ved på brasan i de många ordkrigen och diplomatiska fajterna.

– Det enda land som skulle kunna ta på sig någon form av ledarroll i Latinamerika i dag är Brasilien, säger Peter Hakim. Men Brasilien har under lång tid valt att odla goda relationer med alla sina grannländer, och gjort allt för att undvika en konflikt med någon av dem. Vi har inte sett Brasilien ta på sig någon medlarroll i någon av de kriser som drabbat regionen på sistone. Man vill helt enkelt inte ha den rollen, utan fokuserar på sina egna interna problem och på att bli en av de stora globala aktörerna. Dessutom kan inget land i regionen acceptera att något av de andra länderna tar på sig någon form av ledarskap, särskilt inte i internationella frågor.

Att Honduras president Zelaya plötsligt en dag i slutet av september dök upp på Brasiliens ambassad i Honduras huvudstad Tegucigalpa var något som Chávez planerat, vilket han själv bekräftat. Om Lula da Silva varit inblandad skulle han ha annonserat det öppet och haft fler aktörer med sig, menar Peter Hakim.

När Zelaya talade från den brasilianska ambassadens balkong befann sig Lula da Silva som alla andra av världens ledare i New York, inför FN:s generalförsamlings möte. Han verkade lika tagen på sängen av Zelayas uppdykande i Honduras som resten av världen.

Samtidigt som Zelaya inkognito tog sig in i Honduras via något av de central­amerikanska bergspassen tog Lula da Silva som första politiker någonsin emot Woodrow Wilsons pris för sitt »goda arbete i allmänhetens tjänst« på Waldorf Astoria i New York. Motiveringen löd bland annat att han placerat Brasilien på den globala arenan. Förra året utsågs han av tidskriften Newsweek till världens 18:e mäktigaste person.

Om ett år stundar presidentval i Brasilien och Lula da Silva måste avgå efter två mandatperioder. Även om hans roll för latinamerikanskt samarbete och integration varit liten kommer han ändå att lämna ett tomrum efter sig. Han har mäklat fred på de många regionala möten som så ofta kommit att präglas av bråk.

Fakta
Den 28 juni utsattes Honduras för en statskupp. Dåvarande president  Manuel Zelaya fördes ut ur landet. Orsaken till kuppen var dels att han försökte ändra landets grundlag, dels att han drivit Honduras åt vänster, vilket landets affärsmän inte uppskattade.

Den 28 september, en vecka efter att Zelaya dök upp på den brasilianska ambassaden i Tegucigalpa, införde kuppregeringen undantagslagar som gav militären rätt att stänga medier, gripa människor utan arresteringsorder, och förbud för grupper att samlas på offentlig plats.

Sedan Zelaya återvänt har två personer dödats och minst 150 personer har gripits. Samtidigt genomför sex presidentkandidater valkampanjer inför presidentvalen den 29 november.