Därför vill Trump göra upp med Putin
USA:s president har blicken fäst på Kina – inte Europa.
Bild: AP
Förhandlingarna om Ukrainas – och kanske hela världens – framtid har knappt börjat. Ändå verkar den amerikanske presidenten redan ha gett upp sina bästa positioner: av allt att döma kommer Ukraina under överskådlig tid inte att bli medlem i Nato, tvärt emot vad försvarsalliansen själv och många enstaka allierade lovat under flera år. Och så får Ryssland troligtvis behålla de ockuperade östra regionerna inklusive Krim, som Ukraina, med stöd av nästa alla västliga länder, hela tiden betraktade som en genuin del av den egna nationen.
Men varför är Donald Trump så undfallande gentemot den ryske presidenten, frågar sig statsvetarna, liksom de politiska journalisterna. Varför ger han upp sina starkaste kort utan att - så vitt man förstår - kunna förvänta sig en gentjänst? Var finns ”The Deal”?
Så chockerande var den nya amerikanska hållningen att kommenterarna hittills mest består av moralism och psykologi: Vladimir Putin ”måste ha någonting” på Donald Trump, låter den mest populära varianten. Verkligen? Har den amerikanske presidenten inte gång på gång visat att han är fullständigt likgiltig mot alla avslöjanden på moralisk nivå? ”En maskulin kris ligger bakom världsordningens kollaps”, försäkrar oss kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter. Om ”två glupska rovdjur” talar Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikanska studier vid Uppsala universitet: ”Mest troligt är därför att Trumps beteende främst har sin grund i hans ekonomiska transaktioner, beroenden och utlandskontakter, med Ryssland och andra länder.” Det ligger en underlig tro bakom alla dessa spekulationer: att det finns en dold sanning under de senaste veckornas händelser, någonting lika hemskt som opolitiskt.
Sanningen är dock knappast dold: Det finns ”starka strategiska realiteter”, förklarade den nye amerikanske försvarsministern Pete Hegseth under sitt första besök i Bryssel i mitten av februari, som förhindrar att Förenta staterna i första hand bryr sig om Europas säkerhet. Han nämnde först de egna gränserna och fortsatte sedan: ”Dessutom står vi i ett likvärdigt konkurrensförhållande gentemot de kommunistiska kineserna, som är villiga och kapabla att hota vårt land och våra centrala nationella intressen.” Även USA:s resurser är begränsade, tillade han, så det behövs ”kompromisser” för att säkerställa att avskräckningen fungerar också i framtiden.
Om USA nu betraktar Kina som sin främsta motståndare, ter sig de senaste årens politiska skeenden i ett annat ljus. Ju längre kriget i Ukraina har pågått, desto längre har Ryssland flyttat in i den kinesiska maktsfären. Visserligen inte så att Kina öppet och aktivt tagit sida i kriget, men det har blivit tydligt nog att de båda länderna står enade i sin opposition mot USA. Donald Trumps mjuka hållning mot Ryssland, löftena om att släppa konfrontationen, beredskapen att avstå från handelsrestriktionerna och den uppenbara villigheten att dra tillbaka åtminstone en stor del av stödet till Ukraina, skulle i så fall vara ett försök att bryta alliansen mellan Ryssland och Kina.
Historiskt sett vore ett sådant försök inget nytt, bara att positionerna förflyttats. Under kalla kriget betraktades Sovjetunionen som Förenta staternas främsta fiende. Henry Kissinger, den amerikanske säkerhetsrådgivaren, lyckades under början av sjuttiotalet att mer eller mindre dra över Kina till USA:s sida. Idag är konstellationen omvänd: Kina tycks vara det stora hotet. Och Keith Kellogg, den amerikanske presidentens sändebud till Ukraina, talar redan om att även Iran och Nordkorea skulle kunna lämna alliansen med Ryssland och Kina. Att USA därutöver försöker utpressa Ukraina på ett påfallande brutalt sätt för att få tillgång till landets mineralrikedomar, hör visserligen till samma historia, men verkar framför allt ha en ekonomisk bakgrund, snarare än politisk.
Och vad händer i så fall med Europa? Försvarsalliansen kommer inte att lösas upp, det var både Donald Trump och Pete Hegseth tydliga med, flera gånger. Men Nato kommer uppenbarligen att vara mindre viktigt för Förenta staterna, och så får de europeiska staterna själva stå för alliansens kostnader, i alla fall när det gäller förmågan till konventionell krigföring.
Så här ser alltså ”The Deal” ut, den som för tillfället saknas av så många politiska kommentatorer: Ni européer tar hand om er egen kontinent. Vi amerikaner bryr oss om Kina.
***
Förhandlingarna om Ukrainas – och kanske hela världens – framtid har knappt börjat. Ändå verkar den amerikanske presidenten redan ha gett upp sina bästa positioner: av allt att döma kommer Ukraina under överskådlig tid inte att bli medlem i Nato, tvärt emot vad försvarsalliansen själv och många enstaka allierade lovat under flera år. Och så får Ryssland troligtvis behålla de ockuperade östra regionerna inklusive Krim, som Ukraina, med stöd av nästa alla västliga länder, hela tiden betraktade som en genuin del av den egna nationen.
Men varför är Donald Trump så undfallande gentemot den ryske presidenten, frågar sig statsvetarna, liksom de politiska journalisterna. Varför ger han upp sina starkaste kort utan att – så vitt man förstår – kunna förvänta sig en gentjänst? Var finns ”The Deal”?
Så chockerande var den nya amerikanska hållningen att kommenterarna hittills mest består av moralism och psykologi: Vladimir Putin ”måste ha någonting” på Donald Trump, låter den mest populära varianten. Verkligen? Har den amerikanske presidenten inte gång på gång visat att han är fullständigt likgiltig mot alla avslöjanden på moralisk nivå? ”En maskulin kris ligger bakom världsordningens kollaps”, försäkrar oss kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter. Om ”två glupska rovdjur” talar Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikanska studier vid Uppsala universitet: ”Mest troligt är därför att Trumps beteende främst har sin grund i hans ekonomiska transaktioner, beroenden och utlandskontakter, med Ryssland och andra länder.” Det ligger en underlig tro bakom alla dessa spekulationer: att det finns en dold sanning under de senaste veckornas händelser, någonting lika hemskt som opolitiskt.
Sanningen är dock knappast dold: Det finns ”starka strategiska realiteter”, förklarade den nye amerikanske försvarsministern Pete Hegseth under sitt första besök i Bryssel i mitten av februari, som förhindrar att Förenta staterna i första hand bryr sig om Europas säkerhet. Han nämnde först de egna gränserna och fortsatte sedan: ”Dessutom står vi i ett likvärdigt konkurrensförhållande gentemot de kommunistiska kineserna, som är villiga och kapabla att hota vårt land och våra centrala nationella intressen.” Även USA:s resurser är begränsade, tillade han, så det behövs ”kompromisser” för att säkerställa att avskräckningen fungerar också i framtiden.
Om USA nu betraktar Kina som sin främsta motståndare, ter sig de senaste årens politiska skeenden i ett annat ljus. Ju längre kriget i Ukraina har pågått, desto längre har Ryssland flyttat in i den kinesiska maktsfären. Visserligen inte så att Kina öppet och aktivt tagit sida i kriget, men det har blivit tydligt nog att de båda länderna står enade i sin opposition mot USA. Donald Trumps mjuka hållning mot Ryssland, löftena om att släppa konfrontationen, beredskapen att avstå från handelsrestriktionerna och den uppenbara villigheten att dra tillbaka åtminstone en stor del av stödet till Ukraina, skulle i så fall vara ett försök att bryta alliansen mellan Ryssland och Kina.
Historiskt sett vore ett sådant försök inget nytt, bara att positionerna förflyttats. Under kalla kriget betraktades Sovjetunionen som Förenta staternas främsta fiende. Henry Kissinger, den amerikanske säkerhetsrådgivaren, lyckades under början av sjuttiotalet att mer eller mindre dra över Kina till USA:s sida. Idag är konstellationen omvänd: Kina tycks vara det stora hotet. Och Keith Kellogg, den amerikanske presidentens sändebud till Ukraina, talar redan om att även Iran och Nordkorea skulle kunna lämna alliansen med Ryssland och Kina. Att USA därutöver försöker utpressa Ukraina på ett påfallande brutalt sätt för att få tillgång till landets mineralrikedomar, hör visserligen till samma historia, men verkar framför allt ha en ekonomisk bakgrund, snarare än politisk.
Och vad händer i så fall med Europa? Försvarsalliansen kommer inte att lösas upp, det var både Donald Trump och Pete Hegseth tydliga med, flera gånger. Men Nato kommer uppenbarligen att vara mindre viktigt för Förenta staterna, och så får de europeiska staterna själva stå för alliansens kostnader, i alla fall när det gäller förmågan till konventionell krigföring.
Så här ser alltså ”The Deal” ut, den som för tillfället saknas av så många politiska kommentatorer: Ni européer tar hand om er egen kontinent. Vi amerikaner bryr oss om Kina.
***
