David Goodhart: Jodå, brexit blir verklighet
Bild: TOLGA AKMEN/AFP/TT, AXESS.
Britten David Goodhart, som fått ett internationellt genombrott med sin bok om »somewheres« och »anywheres« röstade själv för att Storbritannien skulle bli kvar i EU. I mitten av 90-talet startade Goodhart tidskriften Prospect, snart sagt den enda brittiska publikation som då lade ett europeiskt perspektiv på politiken. Vid den tiden var Tony Blairs EU-vänliga nya Labour på frammarsch. John Major hade fått Maastrichtavtalet genom parlamentet i strid med sitt partis skeptiker.
– När vi startade Prospect var vi precis i den tidsperiod då vi borde ha tänkt framåt. Hade vi tagit kritiken mot Maastrichtavtalet på allvar – i huvudsak handlade det om att avtalet var en konstitutionell tidsinställd bomb för Storbritannien – hade vi kanske kunnat undvika att hamna där vi är i dag. Det som hänt nu är att bomben briserat.
Goodhart menar att det kloka hade varit att då driva på för ett tydligt tvåtakts-EU. Men den politiska stämningen i Europa tillät inte det. I stället skulle alla tvingas med i ett allt djupare samarbete. Trots brittiska undantag började det snart skava.
Det visade sig tydligast genom den stora inomeuropeiska invandringen. Från och med den stora utvidgningen 2004 – då tio nya medlemsländer, varav sju från det gamla östblocket, anslöt – blev Storbritannien »employer of last resort« i EU, det vill säga dit mängder av EU-medborgare sökte sig för att få jobb. Det var på sätt och vis ingen ny situation. Mellan 1948 och 1962 rådde i praktiken fri invandring till Storbritannien från samväldesländerna, men när den folkströmmen upplevdes som ett problem gjordes något som Goodhart beskriver som en överenskommelse:
– Politikerna sade: om ni lovar att behandla de nykomna schysst ser vi till att strama åt invandringen. Efter 2004 uppstod ett liknande läge. Röster höjdes för en uppgörelse av samma slag. Men den här gången sade staten »ledsen, men vi kan inte göra något«. Det kom som en chock för många att den nationella suveräniteten hade urholkats så.
EU-migrationen var den stora katalysatorn för brexit, men Goodhart understryker att den också var en signal om förlorad nationell suveränitet på andra områden. De ytterst komplicerade EU-drivna reglerna om offentlig upphandling är till exempel lätta att motivera i de relativt sett mer korrupta delarna av Sydeuropa. I norra Europa uppfattas de mest som ett gissel och de har negativa effekter: hela mellanskiktet i den brittiska byggbranschen är på väg att försvinna, eftersom de inte har resurser att klara byråkratin. Ett annat exempel är finansregleringar. Britterna är traditionellt mer riskbenägna är till exempel österrikare. Så när gemensamma regler ska hittas upplevs de som en tvångströja av britter.
– På många sätt avviker vi från Europa i övrigt. Det innebär att vi förväntas förändra våra system mer än snittet. Det är säkert sant att vi skulle fungera bättre inom EU om vi skaffade oss obligatoriska id-kort och andra socialförsäkringssystem, men poängen är att det finns skäl till att vi inte har sådana. De rimmar inte med vår tradition.
Goodhart tror att en förklaring till att brexit framstår som obegripligt för många EU-entusiaster är att de försöker tänka bort nationalstaten:
– De argumenterar som om nationell suveränitet inte existerar, som om det bara är ett tankespöke. Det är trams. Att till exempel inte kunna kontrollera sina gränser är en alldeles uppenbar suveränitetsförlust.
Ingen kan tvivla på att EU varit en enorm framgång, som vida överträffat förväntningarna, konstaterar Goodhart, men från mitten av 90-talet slog det europeiska in på en väg som satsade det mesta på nationalstatens försvinnande. Det var en felsatsning och det är priset för den vi ser nu.
– De flesta britter skulle antagligen vilja vara med i den europeiska gemenskap Storbritannien en gång gick med i. Men nu har vi något helt annat. Folkomröstningar är i allmänhet väldigt klumpiga och olämpliga verktyg för att fatta svåra beslut, men i just det här fallet var det antagligen oundvikligt, eftersom det EU vi var med i hade förändrats så mycket och var i så uppenbar strid med brittisk tradition. Det här är en röra och mycket har skötts illa, men jag ser det som en nödvändig och demokratisk röra. Det handlar inte om vad som är fel med britterna.
Utanför EU spekuleras det livligt i att brexit till slut ställs in. David Goodhart ser det som verklighetsfrämmande önskedrömmar:
– Även om det blir en hård brexit kommer det att finnas något slags överenskommelse att leva med. »Projekt fasa« – kampanjen om att brexit kommer att innebära en katastrof – har hittills visat sig grovt felaktig. Det kommer att kosta lite ekonomiskt, men i gengäld görs en del politiska vinster. Det är svårt att få till en lösning eftersom landet är splittrat, regeringen inte har stabil majoritet och eftersom brexit i huvudsak – för att använda mina egna termer – är ett somewhere-beslut administrerat av anywheres. Men det kommer att lösa sig. Idén att framtiden är ett slags ödesbunden väg som bara kan gå åt ett håll är helt enkelt fel.
Och en ny folkomröstning?
– Det blir ingen. En sådan skulle, med viss rätt, ses som en statskupp från etablissemanget. Det vore en förolämpning mot ett fullständigt legitimt demokratiskt beslut. Och skulle vi få ett nytt resultat, med någon procents övervikt för att stanna, skulle det vara en katastrof för det politiska systemet. Själv tror jag att en ny folkomröstning antagligen skulle ge en större majoritet för att lämna EU. Jag skulle definitivt byta sida.
– Det här löser sig. Till slut får vi ett Europa i tre lager: EU:s kärna, EU:s yttre ring och Storbritannien samt Efta. Vägen dit kunde ha varit smidigare, men det är varken världens eller Europas undergång.
Läs mer om EU:
