De 33 gruvarbetarnas öde engagerade hela världen – men hur gick det sedan?

Den 13 oktober 2010 var den bästa dagen i Esteban Rojas liv. Det var då han och 32 andra lyftes upp ur San José-gruvan i Atacamaöknen i norra Chile efter att ha varit instängda i 69 dagar. Och det var inte bara gruvarbetarna och deras anhöriga som var lyckliga. Alla chilenare var lyckliga. Kanske har Chile som nation aldrig varit lyckligare. Här fanns bara segrare, inga förlorare. President Sebastian Piñeras populäritet gick i taket. Chiles rykte som Latinamerikas modernaste och mest dynamiska land fick vingar. De 33 gruvarbetarna var hela världens hjältar.

I dag, tio år senare, är lyckan bortblåst. Kring Esteban Rojas vibrerar en aura av sorg. Sebastian Piñera, som på nytt är president, har sämre opinionssiffror än någon chilensk president före honom. Och i landet i stort råder en slags undergångsstämning som förstärks än mer av pandemin.

– Allt har bara blivit sämre, säger Rojas.

[caption id="attachment_646585" align="alignnone" width="991"] Mario Sepulveda var näst först upp ur gruvan.[/caption]

Efter räddningen gick allt fel. Vi borde ha fått en ordentlig psykologisk behandling i åtminstone ett år

Den sammanhållning som höll de 33 gruvarbetarna vid liv nere i gruvan har brutits sönder. Förespeglingarna om att de skulle bli ekonomiskt oberoende blev inte mer än just förespeglingar. Esteban Rojas själv är arbetslös, beroende av den pension på omkring 5 000 svenska kronor som regeringen erbjudit.

– Det räcker ju inte. Men arbetsgivarna är rädda för oss, så vi får inga jobb. Och i gruvan går jag inte ner igen. Inte av rädsla, utan av respekt. Det vi upplevde där önskar jag inte ens min värsta fiende.

Esteban Rojas har arbetat i gruvor sedan han var 16 år. I Atacamaöknen finns över 100 gruvor av olika storlekar. Till dem kommer »los pirquineros« – gruvor som bara är ett hål i marken  eller bergväggen och där utvinningen sker med enkla hantverksmetoder. Redan när Charles Darwin 1835 drog förbi här för att studera öknens geologi och flora och fauna, noterade han att »berget är fyllt av så många borrade hål att det ser ut som en jättelik myrstack«. I San José-gruvan började brytningen av koppar, guld och silver drygt 50 år efter Darwins besök. Sedan olyckan, den 5 augusti 2010, då ett stenblock stort som ett 45-våningshus rasade ner och stängde in Esteban Rojas och de andra på nästan 800 meters djup, har gruvan varit stängd.

Livet i Atacama präglas av gruvor – och världsmarknadspriser. När priserna är höga, är aktiviteten febril. Från minsta lilla pirquinero hörs ett idgt hamrande dygnet runt. Går priserna ner upphör hamrandet och även i de stora gruvorna minskar aktiviteten. Livsrytmen i traktens städer, som Copiapó, där Esteban Rojas bor, är som en spegel av aktiviteten i gruvorna. För tio år sedan var priserna på väg upp och Copiapó var en fest. Till San José-gruvan kom män från hela Chile. Lönen kompenserade för obekväm arbetstid och avstånd från familjen. I dag liknar Copiapó en död stad, men inte på grund av låga världsmarknadspriser, utan för att pandemin försatt staden i karantän.

I Esteban Rojas kvarter är gatorna öde och staketen som murar kring de mörkbruna husen. Tomterna är så små att det bara finns plats för en smal gång mellan hus och staket. Ovanför porten till Esteban Rojas hus hänger en julstjärna på sned. Det känns vedmodigt. Hela hans hus känns vemodigt. Liksom han själv.

– Jag mår inte så bra, medger han. Efter räddningen gick allt fel. Vi borde ha fått en ordentlig psykologisk behandling i åtminstone ett år. Men nu dröjde det inte många dagar förrän vi var ute på världsturnéer som värsta rockstjärnor. De flesta av oss fattade ingenting.

Esteban Rojas åkte också runt i Chile och höll föredrag om konfliktlösning, ledarskap och annat som de antogs ha lärt sig nere i gruvan.

– Folk här tror att jag blev rik. Men resorna innebar inga inkomster. Man fick resa och uppehälle och en massa upplevelser, men inga pengar.

– Men det räckte med föreställningen om pengar och rikedom för att det skulle gå åt skogen. När vi skrev kontrakt för Hollywoodfilmen och boken fick vi betalt för rättigheterna, men advokaterna förklarade att det bara var som ett litet förskott på de pengar vi skulle tjäna när vinsterna började ramla in, berättar Rojas.

[caption id="attachment_646591" align="alignnone" width="991"] San José-gruvan har varit stängd sedan olyckan.[/caption]

Men det blev inga vinster och inga mer pengar och Esteban Rojas, liksom nästan alla de andra 32, känner sig grundligt lurade. Men han tycker också att han lurade sig själv.

– Jag kan läsa ett anställningskontrakt, säger han.

– Men de här kontrakten var fulla av så små bokstäver att de knappt syntes. Ändå lät jag mig förföras. Känslan av att vara berömd och löftena om obegripligt mycket pengar fick mig att tappa kontakten med verkligheten.

Men när filmen kom, med Antonio Banderas i huvudrollen, så var det en helt annan berättelse än den gruvarbetarna verkligen levt igenom. Några framstod som hjältar, de övriga som tysta skuggor. Filmen blev ett dödande slag mot de 33:s vid det här laget redan sköra sammanhållning.

Esteban Rojas drömmer om att göra en sann film, en film där alla ska ha samma chans att berätta sin historia.

– Nu, säger han, känns det som att ha blivit bestulen på den viktigaste delen av mitt liv. Han fortsätter, nästan viskande:

– Egentligen började problemen redan nere i gruvan. När borren kom igenom och vi fick kontakt med världen däruppe började det snart sippra ner nyheter om att vi blivit kända, att det fanns de som ville betala för vår historia, vi fick till och med gåvor i form av pengar … Vi hade varit på väg att svälta ihjäl och gå under av ångest – plötsligt var vi världens centrum. Många slutade komma till våra dagliga böne- och meditationsmöten som varit den mentala lunga som gjorde att vi inte blev galna därnere. Sammanhållningen började lösas upp.

Esteban Rojas vaknar fortfarande på nätterna av att han känner att han befinner sig mitt inne i en jordbävning.

– Ibland, suckar han, händer det att jag längtar tillbaka till tiden innan borren trängt igenom. Vi svalt och led, men vi var bröder. En för alla, alla för en. Nu är vi alla ensamma.

Tioårsjubiléet som skulle återuppliva dagarna av triumf och gemenskap och kanske åter ge Sebastian Piñera en välbehövlig fjäder i hatten, kommer inte ens att firas. Och Esteban Rojas kan inte längre frammana känslan av hur lyckan fyllde honom när han då, för tio år sedan, efter 69 dagar, kunde kliva ut ur Fenix, metallkapseln som användes för att rädda gruvarbetarna, och känna ren luft och friska vindar smeka hans ansikte.

***

FAKTA: En miljard följde räddningsarbetet

Huvudschaktet i San José-gruvan går i en vid spiral 800 meter ner. När det gigantiska stenblocket rasade ner täpptes inte bara schaktet igen, utan också de ventilationstrummor som skulle fungera som nödutgångar.

Tre olika borrningssystem, av vilka två transporterats till Chile från USA och Sydafrika och som sköttes av både chilenska och internationella specialister, arbetade dygnet runt tills kontakten etablerats, efter sjutton dygn. Över en miljard människor följde räddningsarbetet i direktsändning. På området kring gruvan trängdes 3 000 journalister från hela världen med hundratals anhöriga.

2014 kom boken om dem, Deep down dark, av den guatemalansk-amerikanske författaren Héctor Tobar. Ett år senare kom Hollywoodfilmen The 33 medAntonio Banderas och Juliette Binochei huvudrollerna.

Sedan en tid driver gruvarbetarna en process mot den statliga organisation som är ansvarig för att säkerhetsföreskrifterna för gruvor efterföljs.