De fem krigen

Staden i romanen bär inget namn, men är omisskännligt lik Aleppo eller Damaskus. Författaren, den folkkäre Nihad Sirees, beskriver gator som dränks i ett ständigt vrål: av trampande armékängor, hyllningsmarscher till Ledaren och oavbruten tv-propaganda. Boken, en syrisk orwellsk saga, kom ut 2004 – en tid då tanken på ett folkligt uppror i Syrien tedde sig omöjlig. Nio år senare är allt annorlunda. I dag, skriver Nihad Sirees från exil i Kairo, ackompanjeras diktatorns vrål av det allt högre mullret från stridsvagnar och bombflygplan.

Den senaste tiden har krigsvrålet i Syrien ökat med sådan styrka att det är svårt, för både syrier och betraktare utifrån, att förstå hur det skett. En anledning är att konflikten – enligt FN den värsta humanitära krisen sedan folkmordet i Rwanda – inte är en enda utan i själva verket fem, samtidigt pågående.

1. Det folkliga upproret

Den grundläggande konflikten, som Syrien delar med de andra arabiska vårrevolutionärerna, är kampen mellan folket och en förtryckande regim. Upproret var länge helt fredligt – unga syrier spred regimkritisk satir på Youtube, familjer deltog i demonstrationer, aktivister delade ut rosor med meddelanden som sa »vi är bröder, landet är stort nog för oss alla«. Men regimen svarade med ett enda medel: brutalitet. I dag, två och ett halvt år senare, har de politiska aktivisterna svårt att göra sina röster hörda bland ljudet av explosioner.

– Ser man på Syrien i dag så känns den tiden långt borta, men under hela det första året var upproret fredligt. Men från dag ett svarade regimen med våld och förtryck. Det är det som skapade situationen vi ser i dag, säger Fadi Salem, en syrisk analytiker och politisk kommentator boende i Dubai.

2. De ökande klyftorna

Vid sidan av det långvariga politiska förtrycket fanns ytterligare en utlösande faktor. Syrien, på pappret en socialistisk stat, hade under årtionden utvecklats i rakt motsatt riktning. Flertalet reformer hade urholkat den gemensamma välfärden och koncentrerat de ekonomiska resurserna i händerna på ett fåtal. När Bashar al-Assad kom till makten år 2000 skyndade han på denna utveckling (under den egenpåkomna parollen »social marknadsekonomi«). En liten klick affärsmän och välbeställda familjer knöts allt närmare regimen, som förlitade sig på dem för sin överlevnad och legitimitet.

För den stora gruppen syrier, speciellt utanför storstäderna, blev vardagen allt svårare. Läget förvärrades i och med en svår torka som startade år 2003 och fortsatte i flera år. Uppemot en miljon människor tvingades lämnade sina hem på landsbygden, två till tre miljoner hamnade i extrem fattigdom.

– När revolutionen startade 2011 hade läget för många blivit ohållbart. Den politiska och ekonomiska eliten hade tillförskansat sig alltmer resurser, på bekostnad av människorna på landsbygden. Det var också där upproret hade sina rötter, säger Syrienexperten och författaren Bassam Haddad.

3. De väpnade striderna

Så, någon gång i början av 2012, slutade man benämna Syrien som en revolution och talade i stället om ett krig. Vid denna tiden hade oppositionella grupper börjat beväpnat sig och slå tillbaka mot den syriska armén. I dag har den militära konflikten nästan helt överskuggat allt annat. Ingen vet exakt hur många miliser som strider i Syrien nu. Förutom den mest väletablerade, Fria syriska armén, finns hundratals andra, från små fristående förband till grupper med kopplingar till radikala nätverk som al-Qaida. På regimsidan slåss paramilitära grupper som Hizbollah och de regimtrogna Shabiha.

– Det vi ser nu är att radikala grupper infiltrerat båda sidorna. Islamisterna gör vad de kan för att kapa revolutionen, och är på god väg att lyckas. För regimen är det ett önskvärt scenario – de vill se oppositionen så radikal som möjligt. Då kan de övertyga människor om att de själva är det minst dåliga av alla alternativ, säger Fadi Salem.

4. De sekteristiska spänningarna

Den ökade radikaliseringen har lyft en annan konflikt till ytan: den sekteristiska. Syrien är ett land med en rik religiös och etnisk mosaik: kurder, kristna trosinriktningar, druser och olika strömningar inom islam. Majoriteten, runt 70 procent, är sunniter; al-Assad-familjen tillhör minoriteten alawiter, som utgör 10 procent. Hafez al-Assads strategiska drag, att tillsätta alawiter till höga positioner inom staten och mukhabarat, den syriska säkerhetstjänsten, har gjort gruppen ofrivilligt knuten till regimen. Sedan revolutionen startade har många alawiter och kristna oroat sig för hur ett Syrien efter al-Assad kan komma att se ut för dem. Ju mer radikalismen ökar, desto större blir också oron.

Det förrädiska med att se konflikten genom ett sådant prisma är att det riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Religiös hemvist är bara en av många identitetsmarkörer, och manipuleras enkelt från politiskt håll.

– Konflikten är inte så sekteristisk som den ser ut, inte på djupet. Regimen till exempel vore ingenting utan pengarna från den väletablerade eliten, som till stor del är sunnitisk. Och flera av de allra mest dedikerade aktivisterna är alawiter. Att tänka sekteristiskt är både förenklat och farligt, säger den syriske demokratiaktivisten Khaled al-Ekhetyar.

USA:s utrikesminister John Kerry.

5. Det större perspektivet

Den mest övermäktiga konflikten är långt utom de flesta syriers påverkan. Syrien, likt grannlandet Libanon under sitt inbördeskrig, blev snabbt en arena för påhejare utifrån. I dag utspelas där såväl ett regionalt maktspel – »det arabiska kalla kriget«, mellan å ena sidan Gulfstaterna och länder som Jordanien och Turkiet, å andra sidan Syrien, Hizbollah och Iran – och en kamp mellan supermakter som EU, USA och Ryssland. Om kriget i Syrien ska få ett slut måste dessa aktörer ändra sitt beteende, menar analytikern Fadi Salem.

– I dag får alla i Syrien, såväl oppositionen som de regimtrogna, politiskt och militärt stöd från olika externa aktörer. Det enda sättet att bryta våldsspiralen är att sluta skicka vapen och samtidigt pusha för en politisk lösning.

Men trots all ödeläggelse så finns det en kommentar som ständigt återkommer bland syrier. »Oavsett vad som händer«, upprepas det gång på gång, »så har vi gjort det omöjliga. Vi har utmanat tyrannin.« En av dem är Raghad Mardini, en byggnadsarkitekt från Damaskus.

– Efter att ha befunnit oss i en dvala i över 40 år har vi äntligen vaknat upp. Det är smärtsamt, som när ett nytt liv föds. Men vi har ett helt nytt medvetande nu, det kan ingen ta ifrån oss, säger hon.

Fakta | Diplomati i stället för anfall  

Efter att Ryssland föreslagit att Syrien ställer sin kemiska arsenal under internationell kontroll i utbyte mot att ett utländskt angrepp stoppas, sa Barack Obama i ett tal till nationen i tisdags att USA »föredrar en diplomatisk lösning«. Kongressens omröstning om en militär attack skjuts upp i avvaktan på resultatet av de ansträngningarna.