De sanna kungamakarna

Strax innan påsk var det seminarium hemma hos Finlands ambassadör i Stockholm. Representanter för landets fyra största partier frågades ut inför riksdagsvalet den 19 april. Skulle Finland kunna öka sin flyktingkvot, frågade en journalist. Vad ska Sannfinländarna göra åt sin främlingsfientliga svans, undrade en annan.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta, partiets expert i invandringsfrågor, svarade att debatten i Sverige är helt annorlunda än i hemlandet. Invandringen är inte en stor fråga i Finland, menar hon.

Det är inte konstigt att svenska journalister frågar om migration och det invandringskritiska populistpartiet Sannfinländarna. I förra riksdagsvalet 2011 fick partiet 19 procent av rösterna och positionen som tredje största parti. Framgången förklaras främst av ett allmänt missnöje med etablissemanget och EU men också som en följd av en hätsk debatt om flyktingar och arbetskraftsinvandring.

Men i årets valrörelse rider Sannfinländarna heller inte alls på samma opinionsvåg som sist.

Sedan toppen strax efter förra valet har partiets stöd i mätningarna gradvis sjunkit.

Efter valsegern 2011 frågade blivande statsministern Jyrki Katainen om Sannfinländarna ville ingå i hans regering. Men partiet krävde då total strypning av nödlånen till Grekland, något Katainen inte kunde acceptera.

I stället bildade Katainen en regnbågsregering med sex partier, där Samlingspartiet och Socialdemokraterna skulle samsas med småpartierna Vänsterförbundet, Gröna förbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna. Som oppositionspartier stod tredje och fjärde största partierna – Sannfinländarna med sin historiska valframgång och Centern, som förlorade statsministerposten efter åtta år.

Det har varit en stökig mandatperiod. Medan partierna kunnat komma överens om reformer i regeringsprogrammet var det desto svårare att enas om hur de konkret skulle se ut. Först lämnade Vänsterförbundet, sedan de gröna. Samtidigt har den finska ekonomin stött på den ena motgången efter den andra.

Nu ställer finländarna hoppet till oppositionen, men då alltså inte till Sannfinländarna. I stället är det Centern som nått en förstaplats i opinionsmätningarna med sin mångåriga historia av att leda en regering. Dessutom har de nu en populär statsministerkandidat i den lågmälda Juha Sipilä med bakgrund i näringslivet.

Spänningen i de ekonomiska frågorna förstärks av att de två regeringspartierna, Socialdemokraterna och det moderata Samlingspartiet, markerar stor distans emellan sig och skapar en klassisk höger-vänster-konflikt. Något som sällan bådar gott för ett populistparti.

Det ser kort sagt ut att bli en valrörelse där Sannfinländarnas partiledare Timo Soini, som glänser som bäst när han får rasa mot EU, har svårt att få del av rampljuset.

Centerns popularitet är ett extra stort problem för Sannfinländarna. Förutom sofflocket är det traditionella landsbygdspartiet deras viktigaste konkurrent. I förra valet hade Centern en partiledare från Helsingfors och uppfattades av många väljare som mer storstadsorienterat och EU-vänligt än förr. Nu profilerar sig Juha Sipilä med löften om att bryta Samlingspartiets centraliseringspolitik, och det ser ut att fungera.

Men även om Sannfinländarna backar i valet 2015 kan det bli partiets verkliga genombrott i politiskt inflytande.

Marianne Lydén, författare till boken »Jag är inte rasist, jag vill bara ha främlingsfientliga röster«.

Det senaste året har partiledaren Timo Soini gjort klart att hans mål är att sitta i regeringen. Bland annat har han tydligt tonat ner kritiken mot Svenska folkpartiet, hatobjektet som både förespråkar en mer generös flyktingpolitik och representerar den svenskspråkiga minoriteten. Han har också delvis städat upp i partiet. Nyligen uteslöts en partimedlem sedan han bjudit in en gäst i riksdagen som där tackade med att göra en hitlerhälsning.

Kvar är däremot partiets EU-parlamentariker Jussi Halla-aho, som blev känd genom sin främlingsfientliga blogg och som är medlem i den tidigare öppet rasistiska föreningen Suomen Sisu. Han har även skrivit partiets invandringspolitiska program där man bland annat skriver att mångkultur inte har några fördelar och att man vill förbjuda invandrare att flytta fritt inom landet. Sedan han har dömts för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden fick han dock lämna sin post som ordförande för ett av riksdagens tyngsta utskott.

Men på det hela taget ser de etablerade partierna inte särskilt kritiskt på Sannfinländarna efter deras första period som stort parti i riksdagen. De stora partierna håller öppet för att bilda regering med dem.

Finland har ingen tradition av att släppa fram minoritetsregeringar. Det största regeringspartiet får i uppdrag att bilda regering, och gör det genom att samla så många partier som krävs för en majoritet. Samtidigt har Socialdemokraterna och Samlingspartiet gjort tydligt att de inte planerar att samarbeta efter valet. Därmed kommer Centern, vars försprång är så stort att partiet betraktas som den självklara regeringsbildaren, behöva komplettera med antingen ett gäng småpartier eller med Sannfinländarna.

I Centern och Socialdemokraterna finns ett starkt internt stöd för en »rödmylle«-regering. För en dryg vecka sedan publicerades också en opinionsmätning som visar att en majoritet av finländarna vill se en sådan regering. Blir det så, är en vanlig gissning bland finländska statsvetare att Sannfinländarna bjuds in för att forma en stabil trepartimajoritet.

Faktum är att partierna har mycket gemensamt sakpolitiskt. I ekonomiska frågor står Centern och Sannfinländarna klart till vänster om Samlingspartiet och Svenska folkpartiet.

– De är varma anhängare av välfärdsstaten och är emot Samlingspartiets nedskärningar, särskilt sådant som nedläggningar av yrkeshögskolor som slår mot landsbygden. Centern är också ett ganska värdekonservativt parti, säger Göran Djupsund, professor i statskunskap vid Åbo akademi.

Kontentan skulle alltså bli att Finland får ett regeringsparti med en starkt främlingsfientlig falang. Bakom den välvilliga inställningen hos de andra partierna ligger flera faktorer, enligt Marianne Lydén, tidigare politisk reporter på Hufvudstadsbladet, numera kolumnist.

Efter förra valet skrev hon boken »Jag är inte rasist, jag vill bara ha främlingsfientliga röster«. Efter Sannfinländarnas frammarsch har uttryck som »asylshopping« och »massinvandring« närmast blivit mainstream i politiken, menar hon. Och även om Timo Soini inte använder främlingsfientliga uttryck, har falangen i partiet fortfarande stort inflytande, menar hon.

– Timo Soini är beroende av den främlingsfientliga falangen i partiet för att få röster. Samtidigt får den inte bli så stor att han inte är salongsfähig.

Bland politiska kommentatorer i Finland talar man också om möjligheten att Sannfinländarna skulle »kramas ihjäl« i regeringsställning. Partiets föregångare, Landsbygdspartiet, fick två gånger sitta i regering. Båda gånger sjönk antalet röster dramatiskt.

Fakta | Partiet som gick i konkurs

Sannfinländarna bildades av medlemmar i Finlands landsbygdsparti som gick i konkurs 1995. Partiet har profilerat sig som motståndare till EU och invandring och säger sig värna den finska välfärdsstaten.

Partiet fyrddubblade sitt stöd i valet 2011. Med 19 procent av rösterna blev man landets tredje största parti men ligger nu runt 15 procent.

Efter valet 2011 var fyra av de nya riksdagsmännen medlemmar i Suomen Sisu, som då sa sig motverka sammanblandning av olika folkslag. I partiets invandringspolitiska program från 2011 krävde man bland annat att man tar avstånd från »mångkulturen« och »den nya statsideologin främlingsdyrkandet, som våra politiker kopierat främst från Sverige«. I det nya programmet har de åsikterna tonats ner.