Delat i Damaskus

»Frihet, frihet, bort med Bashar, vår frihet är runt hörnet.« Det taktfasta skanderandet ekar mellan Homs husväggar. Solen står högt på himlen och de flera hundra demonstranterna böljar långsamt fram på en av stadens huvudgator. En del håller upp banderoller, de flesta på arabiska, några på engelska. »Bashar dödar våra barn« står det med svart tryck på vit bakgrund. Det är eid al-fitr, den muslimska högtiden som avslutar fastemånaden ramadan, och i flera moskéer har morgonbönen innehållit uppmaningar att protestera mot regimen. Inte bara i Homs, utan också i huvudstaden Damaskus och i Deraa har tusentals människor gått ut på gatorna. Snaran dras åt kring Bashar al-Assads långa hals.

– Regimen firar eiden med att skjuta mot oss. Det hade varit trevligare med fyrverkerier, men säkerhetsstyrkorna har bara kulor, säger Naomi via Skype. Telefonnätet ligger nere. Det är bara internet som fungerar.

Naomi bor i centrala Homs och pluggar engelska. Hon har inte missat en enda demonstration hittills. Hon filmar dem med sin mobil och lägger sedan ut dem på Youtube.

– Min bror går i första ledet i alla demonstrationer. Jag smyger mer i bakgrunden. Ibland följer mina föräldrar med också. Du undrar om jag är rädd. Nej, jag är inte rädd, säger hon.

En person dödades under den första dagen i eidfirandet i Homs av säkerhetsstyrkorna. Totalt dog minst sju personer i olika demonstrationer i Syrien. Över 2 200 har dödats sedan mars.

Våldet syns inte på Naomis video. Där ser man bara upprymda, målmedvetna människor som är fast beslutna om att Bashars tid är över. De är inte ensamma. Arabförbundet har begärt presidentval i Syrien och ett stopp för brutaliteterna. De största europeiska länderna har vänt Bashar al-Assad ryggen och Barack Obama har sagt att regimen måste bort. Kina och Ryssland står fortfarande vid den syriske presidentens sida, men de har kritiserat honom. Till och med Iran, syriska regimens bästa vän, vacklar.

Det som i dagsläget verkar vara det största hindret mot ett nytt Syrien är en spretig, oorganiserad och internt splittrad opposition.

– Den har inget som helst inflytande över massorna på gatorna, eller bland företagarna. Den skulle vara totalt inkapabel att styra staten om regimen skulle störtas. Ett maktvakuum i Damaskus skulle vara mycket farligt och leda till kaos och inbördeskrig, menar statsvetaren och författaren Sami Moubayed. Han är också chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine.

Fram till mars i år var den syriska oppositionen obefintlig, eller i alla fall osynlig. Ignorerad av statskontrollerade medier, föraktad av allmänheten och förföljd av regimen. När de nu stigit fram i rampljuset finns en tydlig uppdelning som är symptomatisk för hela det syriska samhället, nämligen klyftan mellan gamla och unga. Medianåldern i Syrien är strax under 22 år. Den nya generationen är en kraft att räkna med. Samtidigt är det de gamla som styr.

– Många vill få det här till en kamp mellan sunni och de styrande alawiterna, som ju är nära besläktade med shia. Det handlar inte om det. Det här är en kamp mellan det gamla förlegade och det nya moderna. Mellan förtryck och frihet, berättar Naomi från Homs.

Och för alla som har följt den syriska oppositionens försök till att enas i Turkiet står det klart att de som är representerade där inte har någon som helst relation till de unga som riskerar livet på gatorna. Och även om de unga påverkar utvecklingen på gator och torg, genom bloggar, Twitter och Facebook, har de ingen susning om hur man skapar en stabil, legitim och kapabel regering.

– Regimen har begått alla fel man kan tänka sig, hur de hanterat demonstrationer, kommunikation och media. De var inte förberedda. Detsamma gäller oppositionen, särskilt det gamla gardet. De är precis lika förvånade som regimen. De har levt i skymundan så länge och har aldrig lärt sig att agera som politiker. De är filosofiska tänkare, inte statsmän, menar Sami Moubayed.

Ingen kan ge svaret på vem eller vilka som tar över om Bashar al-Assad skulle falla i morgon. Vem som ska plocka skräp på gatorna, övervaka trafiken och hålla fångar bakom lås och bom. Där finns Bourhan Ghalion, statsvetarprofessorn i exil i Paris. Hans försök till att bilda ett råd som det i Libyen möttes av förakt inifrån Syrien. Där finns kommunistledaren Riyad al-Turk som tillbringat stora delar av sitt liv i fängelse, författaren Michel Kilo och bokförläggaren Loay Hussein. Men det finns också unga ledargestalter som de båda skådespelarna Kinda Alloush och May Skaff. Men det finns ingen grupp som är redo att ta rodret, som i Libyen.

I Egypten hade islamister som Muslimska brödraskapet ett väloljat maskineri och en förmåga att organisera ett samhälle. Är de ett alternativ i Syrien?

Fokus träffar islamistledaren och författaren Yasin Ghadban som lever i exil i den jordanska huvudstaden Amman. Han har varit med på flera av oppositionens samordningsmöten i Turkiet.

– Det är inte konstigt att vi inte har en samspelt opposition i Syrien. Regimen har bekämpat oss inte bara i landet, med metoder som liknar den spanska inkvisitionen, utan den har också förföljt oss utanför landets gränser.

Hans lägenhet i förorten Hay Nazzal luktar av tjocka mattor och böcker. Han talar långsamt och citerar gärna Koranen.

– De så kallade oppositionella i exil har inte haft något med själva upproret att göra. De kan sitta och gissa, men revolutionen har fötts ur den unga generationens frustration och frihetslängtan. Men vi har en sak gemensamt. Vi vill få bort Bashar al-Assad. Till varje pris. Och vi vill ha ett Syrien där man får tala och tänka fritt.

Islamisterna i Syrien är inte samma kraft att räkna med som de är i Egypten. Men Yasin Ghadban är övertygad om att de kommer att spela en roll.

– Ett nytt Syrien måste vara ett fritt samhälle som är grundat på den muslimska tron. Syrierna är troende och det måste vi ta hänsyn till. En ny regering måste vara en koalition av alla olika intressen som finns i Syrien, även de religiösa. Vi får ha en övergångsregering till dess att vi kan hålla fria val, säger Yasin Ghadban.

Ännu så länge säger Bashar al-Assad att regimen inte är hotad. Att krisen snart är över. Det trodde också Tunisiens president, Ben Ali, nu i exil i Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak som ställs inför rätta och Libyens Khadaffi som anklagas för krigsbrott. Tills det var för sent.

Naomi är trött efter en dag på de stekheta gatorna i Homs. Vi chattar till långt in på natten.

– Jag kommer att gå ut igen på gatorna i morgon. I dag hörde jag massa skottlossning, men inte precis där jag stod. Vi har lovat alla som dött i upproret att inte ge upp för rädslan. Vi har lovat deras själar att stå upp mot regimen.

Men vem ska ta över efter Assad?

– Vi får lösa det då. Det måste vara vi unga. De gamla har gjort sitt. De har inget mer att ge.