Demokrati i en diktatur

Laoying är en av alla Kinas mer än 600 000 byar som förbereder sig på val. Den ligger i en dalgång mellan bergen i Shanxiprovinsen i norra Kina, några mil från Gula flodens övre lopp och nära Inre Mongoliet.

Laoying är en fattig by. Det är smutsigt, trasigt och färglöst. Invånarna bor i byggda stengrottor och i grottor de grävt ut till bostäder i den gamla muren som omger byn.

Vinter är en lugn tid. Människor rör sig sakta och planlöst; stannar upp, ser sig om och går sakta vidare. Hirs, potatis, majs och sorghum är sedan länge skördat. Den gyllene majsen ligger nu på taken och utanför hemmen och torkar, som vore den ditmålad med pensel så att inte byn skulle vara helt färglös.

Här och där sitter en gammal gumma och packar majsen i säckar.

Av det kommande valet syns inte mycket i byn. Vid byns östra port sitter ett klarrött anslag handskrivet med tusch, och vid väst-ra porten ett annat. Båda redan halvt sönderrivna. Anslagen säger att valet står mellan bychef Guo och vice bychef Chen och andra kandidater är Yang, Xu, Zhang, Feng och Li.

Några gamlingar och en ung flicka står och läser ett av anslagen.

– Jag får nog inte rösta, säger flickan.

– Jodå, säger de äldre männen. Alla över 18 får rösta.

– Ett viktigt val, säger de. En bra bychef kan göra vårt liv bättre, han får saker gjorda. Nuvarande bychef Guo Suocheng ska få våra röster.

Valet handlar om framtiden, om hur byborna ska ta sig ur fattigdomen och få det bättre.

Och visst har det blivit bättre i byn, en del säger mycket bättre. De äldsta menar till och med att »ungdomarna är födda i en honungsburk«.

Inkomsterna ökar och årsinkomsten är nu drygt 2 000 yuan. För fem år sedan var det bara hälften. Ändå är det under Kinas nya fattigdomsgräns.

Byborna talar med respekt om valets -huvudkandidat, bychefen Guo Suocheng.

– Guo är ärlig, han lyssnar och bryr sig verkligen om hur vi har det, säger en gammal kvinna. Han har hjälpt många att få lån så de kan bygga växthus. För några år sedan fanns inte många växthus här – nu finns många.

Men trots att valdagen är nära är det ingen som kan säga när det ska ske. Valet har flyttats fram och åter, och det beror på att förberedelserna inte är klara. Det är beskedet. Valets huvudkandidat går inte heller att finna i byn – han sitter i möten inne i häradsstaden Pianguan.

Val, enligt principen en person, en röst, har hållits i byarna sedan 1988, det vill säga från och med året innan protesterna slogs ner på Himmelska fridens torg.

Men demokratiska val i en enpartistat – är det möjligt, och varför?

Det fanns flera skäl till att valen infördes. Efter 1960- och 70-talens experiment och extrema politik med folkkommunerna, Stora språnget, och kulturrevolutionen fanns inte längre på landsbygden någon legitimitet för centralmakten. Hela havet hade stormat alltför många gånger.

Regeringen behövde också hjälp med att samla in skatt och genomföra impopulära reformer som till exempel ettbarnspolitiken. Då blev den valda bychefen och bykommittén viktiga redskap. Här fanns plötsligt någon som byborna kunde utkräva ansvar av, och rösta bort nästa val.

Byvalen har generellt sett alltid varit populära med ett högt valdeltagande.

Kerry Brown skriver i sin bok »Ballot Box China« (Zed Books, 2011) att cirka en miljon byval har hållits i landet under de två senaste decennierna. Ännu är det svårt att överblicka betydelsen av valen, menar han. En demokratisk skola är det för väldigt många – kommer det att få betydelse i landet längre fram?

Ungefär hälften av valen under den här tiden har gått bra, men hälften har varit problematiska. Problematiken har ofta berott på att själva valproceduren inte gått rätt till.

Besvärligt är också det »dubbelkommando« som finns på många håll i den -kinesiska samhällsorganisationen. I byarna finns, förutom den valde bychefen och hans valda kommitté, också en parallell struktur där kommunistpartiet finns representerat av en partisekreterare och en vice. Nå, vem bestämmer då – den valde bychefen eller partisekreteraren? Partiet finns överallt för att övervaka och se till att inte vägar beträds som inte följer partiets linje. Det är också partiet som godkänner valets kandidater.

Förhoppningarna på byvalen har sedan starten varit att liknande direktval så småningom skulle spridas uppåt i samhällets organisation. Så har det inte blivit, trots att en del av Kinas högsta ledare genom åren antytt möjligheten.

Många bedömare har därför blivit besvikna över byvalens utveckling. En av dem är Li Fan. Han driver sedan 1994 en non governmental organization i Beijing, World and China Institute, med syfte att bland annat utveckla den kinesiska demokratin. Hans mål är att Kina inom några decennier öppet och fritt väljer sin president i demokratiska val. Öppna och fria val är för övrigt också något som den fängslade fredspristagaren Liu Xiaobo krävt som en av undertecknarna av Charta 08.

Li Fan är pessimistisk när det gäller byvalen.

– Utvecklingen har stannat av, menar han. Valen är inte så intressanta längre. På senare år har kommunistpartiet alltmer kontrollerat valens utgång. De sätter dit sina egna kandidater och låter ingen bli vald som de inte har godkänt.

Li Fan är också besviken över att valen inte spridit sig till nästa nivå, kommunnivån. Däremot ser han mycket positivt på hur valen till de lokala folkkongresserna har utvecklats. Dessa val hålls vart femte år. De lokala folkkongresserna är den lägsta nivån i Kinas samhällsorganisation som hänger ihop med nationella folkkongressen som är landets parlament.

Intresset från vanligt folk att ställa upp i dessa val har i senaste valet 2011 varit rekordstort. Många har också kampanjat med hjälp av sociala medier och fått många följare. Men det har inte varit problemfritt, menar Li Fan.

– Tusentals oberoende kandidater har ställt upp. Det visar att vanliga människor vill vara med och säga sitt. Men myndigheterna tar till alla medel för att stoppa dem. Alla möjliga problem har drabbat dem som försökt att ställt upp. Men ju fler oberoende kandidater som vill delta, desto mer ökar trycket på förändringar.

Li Fan tror på en långsam utveckling av demokratin i Kina. Efter händelserna på Himmelska fridens torg 1989 har han övertygats om att den demokratiska utvecklingen i Kina måste gå långsamt.

– Jag tror inte heller att Kina behöver använda sig av demokrati som en ideologi, utan mer som ett sätt att lösa konkreta problem, säger han.

– Byvalens popularitet bottnar till exempel inte i böndernas demokratiska medvetande, utan i deras intressen och vad som kan lösa dem på bästa sätt.

Oscar Almén, forskare vid Uppsala universitet, har under flera år noga följt människors möjligheter att påverka lokalt i Kina. Också han ser att partiet under senare år stärkt sitt grepp, bland annat genom att 2007 införa en ny lag, folkkongressernas övervakningslag.

– Lagen är ett exempel av flera i den trend i partiets politik som är inriktad på att begränsa vad vi menar med riktig demokrati, som direkta val och möjligheter att ställa partiets politiker till svars.

– Samtidigt öppnar man upp andra vägar för deltagande i politiken, men i en form som partiet lättare kan kontrollera. Till exempel genomför man på lokal nivå årliga opinionsundersökningar där medborgare även kan sätta betyg på de lokala myndigheterna.

2012 är ett spännande år för Kina. I höst kliver president Hu Jintao och premiär-minister Wen Jiabao av. Troliga ersättare är Xi Jinping och Li Keqiang. Frågan är hur det kommer att påverka den demokratiska utvecklingen i landet. Hur kommer det att påverka Laoying by?

I byn är avståndet långt till ledarna i Beijing. Man talar positivt om de stora ledarna, om än försiktigt. Kommunistpartiet har ett starkt stöd bland befolkningen i landet. Sedan Folkrepubliken Kina utropades 1949 har medellivslängden fördubblats, och många miljoner människor har dragits upp ur fattigdom. Efter några mörka decennier på 1960- och 70-talen så har den ekonomiska utvecklingen i landet gått med hög fart framåt. De senaste decennierna har också varit stabila och fria från större politiska experiment.

Att landsbygdens folk skulle vara nöjda är dock inte hela sanningen. Årligen sker ungefär 90 000 så kallade sociala uppror på landsbygden på grund av missnöje med de lokala ledarna. Mellan åren 2004 och 2008 lämnades också 12 miljoner petitioner in till de centrala myndigheterna där missnöjet med hur de lokala ledarna hanterar frågor om bland annat skatter och landrättigheter yttras.

Vad kan man då förvänta sig av de nya ledarna?

– Det är notoriskt svårt att förutse hur kinesiska ledare kommer att agera, menar Oscar Almén. Det ligger i deras intressen att inte avslöja sin agenda innan de har säkrat sin maktposition och kan börja genomföra den. Då, i efterhand, kan man dra slutsatser.

– Jag hoppas att Kina kommer att kunna införa direkta val till högre positioner, men det är något som tar lång tid att utveckla. Det finns en rädsla bland ledarna att demokrati skulle innebära att Kina splittras, och att till exempel Tibet och Xinjiang vill bli självständiga.

I Laoying by valdes så småningom nuvarande bychef Guo Suocheng med bred marginal. Han fick 800 av 1 200 avlagda röster. Ett av hans löften vid årets val var att dränera byns huvudgata och lägga avloppsledningarna under jorden.

Valet handlade om framtiden, och framtiden tillhör ungdomen.

I byskolan i Laoying vävs drömmarna om ett bättre liv. Skolans lektionssalar lyser sent in på kvällen i vad som ser ut som kunskapens ljus mitt i mörkret. Läraren står vid katedern och eleverna upprepar lärarens ord så högt de orkar så att kunskaperna också kan tas in vida omkring.

Och visst har ungdomarna förhoppningar på framtiden. Allt tycks ligga åtminstone inom drömmens räckhåll. Men de bär mycket oro på sina veka axlar. Det gäller att svara upp mot föräldrarnas krav – att klara examen i nian så att man kan söka vidare till gymnasiet. Sedan har föräldrarna sin del att göra – finansiera studierna.

Men världen utanför byn – hur ser den ut från skolan i Laoying by, där den ligger omringad av en gammal mur från Ming-dynastin som en gång byggdes för att skydda byborna från världen utanför?

Det är 60 mil till huvudstaden Beijing, men få har varit där. Landet Sverige är det ingen som har hört talas om, och eleverna undrar om det är ett rikt land och om det bor mer eller mindre än en miljard människor där.

– Sverige är ett litet rikt land, säger jag och väljer att inte veckla in mig i den senaste finanskrisen.

En flicka förbereder länge sin fråga på engelska, tar mod till sig, reser sig sakta och nervöst upp från skolbänken och läser sin fråga från ett papper:

– Do you like China?

– Yes, säger jag.

– Me too, säger flickan.