Den bortglömda massakern

Jag glömmer aldrig min vän vid biblioteket i Peking 2007. Han hade vuxit upp i staden, men aldrig hört talas om massakern vid Himmelska fridens torg. Jag bad honom fråga sina föräldrar. Dagen efter kom han tillbaka, storögd och nickade: »Du hade rätt.«

Massakern – som inträffade den 4 juni för exakt 30 år sedan – är det i särklass mest känsliga ämnet i dagens Kina. Me­dan det faktiskt pågår en viss debatt kring frågor om Kinas relation till  Taiwan och Tibet, så försöker regimen helt sudda bort denna massaker från det kollektiva minnet hos världens största befolkning. I mångt och mycket har man också lyckats.

Redan dagen efter att stridsvagnar och maskingevär krossat skallar och benpipor i huvudstadens hjärta, utfärdade myndigheterna ett officiellt uttalande. Man menade att armén hade attackerats av »besinningslösa huliganer som stal vapen, byggde barrikader och misshandlade soldater« i syfte att krossa socialismen. Protesterna sades även vara en västerländsk konspiration.

Efter massakern sjösattes vidare en intensiv »nationell patriotisk utbildningskampanj«. Vid skolor och arbetsplatser landet över varnades för fientliga utländs­ka krafter, som med sin imperialistiska ondska var ute efter att kränka den kinesiska nationen. Kommunismen var redan ett dött projekt – partiet rättfärdigade nu sitt maktmonopol genom att vara den enda aktören med möjlighet att skydda Kinas stolthet och ära. Tack vare statens totala kontroll över media och offentlig debatt ifrågasattes sällan denna patriotiska utbildningskampanj. Men till skillnad från tidigt 90-tal, så har i dag över 800 miljoner kineser tillgång till internet. Där bedrivs ett ständigt informationskrig, som varje år kulminerar kring den 4 juni.

Inför årsdagen blockeras allt från emojis i form av stearinljus till sökord som »35 maj«, vilket ju blir 4 juni. Nyligen presenterade forskare från University of Hong Kong 1 200 borttagna inlägg från sociala medier i Kina mellan 2012 och 2018 relaterade till massakern. De innehöll bilder av en kortlek som utgjorde händelsens datum, samt en vit svan framför en rad lastbilar som påminde om den ikoniska bilden av mannen som ställde sig i vägen för arméns stridsvagnar.

Så sofistikerad är alltså Kinas censur. Inte konstigt att den amerikanska tanke­smedjan Freedom house i fjol rankade Kinas internet som det minst fria i hela världen, tillsammans med länder som Kuba och Iran.

Internet utgör bara en liten del av den kampanj för att »bevara stabiliteten« som lanseras varje år kring den 4 juni. Aktivister sätts i husarrest eller tvingas på bisarra och ofrivilliga »semestrar«, hundratals mil från Peking i sällskap av civilklädda poliser. Mödrar till dem som dödades bevakas dygnet runt och hindras från att besöka sina barns gravar.

De lärda strider än i dag om massakerns dödssiffra. Kinesiska myndigheter uppgav tidigt 241 döda, av vilka merparten sades vara kontrarevolutionärer. Röda Korset uppgav dödssiffran 2 600, som sedan drogs tillbaka. Senare läckta diplomatiska depescher har uppskattat antalet döda till omkring 10 000.

Det inkluderar vare sig de summariska avrättningarna efter massakern, eller döda i oroligheter i andra delar av landet. För som Louisa Lim visar i sin bok, »The people’s republic of amnesia: Tiananmen revisited«, pågick våren 1989 protester mot regimen i över 60 kinesiska städer. Bara i Chengdu dödades hundratals demonstranter.

Som titeln på Lims bok antyder, så försöker hon utreda tystnaden kring massakern i Kina. Lim reflekterar över det faktum att kineser har »lärt sig att glömma bort« tragiska händelser i sin moderna historia: allt från svältkatastrofen »det stora språnget« till kulturrevolutionens kaos.

Lim intervjuar Chen Guang, en av få soldater som efter massakern öppet ångrat sina handlingar. Chen minns hur de efter dödandet genast hyllades som hjältar. Soldaterna åkte runt till skolor och arbetsplatser i mindre grupper för att tackas personligen av studenter och rektorer, varav många själva deltagit i protesterna.

Chen ser undergivenheten som en slags »överlevnadsmekanism«; har man levt under auktoritärt styre i hela sitt liv, så lär man sig nödvändigheten av att ta segrarens parti. Ytterligare en av de intervjuade överlevande menar att rädslan för repressalier får självbevarelsedriften att segra över ideal som rättvisa och frihet.

Detta har tagits till nya höjder under president Xi Jinping. Efter sex år av hans ledarskap är repressionen enligt många organisationer värre än någon gång sedan just tiden omedelbart efter själva massakern.

– Att prata om händelserna 1989 är farligare i Xi Jinpings Kina än vad det har varit förut. Tidigare var det möjligt att hålla mindre privata minnesstunder, men under Xi Jinping har även dessa bestraffats, säger Louisa Lim till Fokus.

Hon pekar ut den sammantagna censuren som en viktig faktor för tystnaden. Massakern nämns vare sig på internet, i tidningar eller av några andra medier. Under Xi Jinping har Kina fallit ytterligare på organisationen Reportrar utan gränsers index för global pressfrihet. Landet ligger nu på plats 177 av 180 länder, efter exempelvis Syrien och Saudiarabien.

Jämna årsdagar är alltid särskilt känsliga. Men en rad bakslag på kort tid bidrar till regimens nervositet. Den ekonomiska tillväxten avtar och handelskriget med USA går inte alls som tänkt. Omvärldens kritik växer gällande allt från statliga företag som Huawei, till inlåsningen av över en miljon muslimer i regionen Xinjiang.

Dåliga nyheter kan trigga missnöjesyttringar som i samband med årsdagar kan leda till urspårning. Därför tas nu inga risker alls.

Enligt Gao Yu, en journalist som medverkade vid protesterna 1989, är kontrollen mer manisk än vid tidigare årsdagar. Hon sattes i husarrest redan den 17 januari, årsdagen av bortgången för Zhao Ziyang, den liberala premiärministern som 1989 förespråkade dialog med studenterna. Det var Kinas andra och mer konservativa premiärminister Li Peng – i folkmun känd som »slaktaren av Peking« – som slutligen lyckades övertyga Kinas ledare Deng Xiaoping om att våld var nödvändigt för att inte gå samma öde till mötes som flera östeuropeiska kommunistdiktaturer.

Omvärlden glömde fort. Bara tolv år efter massakern blev Kina medlem i Världshandelsorganisationen. Hoppet var att medlemskapet skulle öppna såväl Kinas marknader som internet för omvärlden. Och att detta per automatik skulle skapa ett öppnare politiskt klimat.

Vad som skedde var närmast det motsatta. Kinas regim har genom de pengar och den teknik som strömmat in kunnat bygga världens mest ambitiösa och sofistikerade övervakningssystem. 200 miljoner kameror övervakar i dag landets befolkning.

Det har länge varit känt att Kina har exporterat lösningar för att kontrollera internet till länder som Ryssland, Kuba och Zimbabwe. I ett reportage med rubriken »Made in China, Exported to the world: The surveillance state« kartlade New York Times förra månaden hur Kina även har exporterat fysisk övervakningsutrustning till minst 18 länder.

Det ger auktoritära ledare möjlighet att – ofta genom betalning med råvaror eller lån från Kina – kontrollera sin egen befolkning. Pengarna går i regel tillbaka till de kinesiska statliga bolag som installerar utrustningen. Huawei är ett företag som ofta är involverat i dessa affärer.

Så här 30 år efter den bortglömda massakern på Himmelska fridens torg har omvärlden alltså inte bringat politiska förändringar till Kina. Det är Kina som förändrar omvärlden.