Den egentliga oppositionen

Viktor Jerofejev bor mitt i den ryska huvudstadens centrum, i ett gammalt stenhus nära Moskvafloden. Det är en sober byggnad, rest före revolutionen, med en sliten trappuppgång som leder upp till en hög och vacker dörr. Jerofejev öppnar själv och leder in i vardagsrummet, via utsmyckade pardörrar som är målade i original­färgerna, rosa och mintgrönt.

– Bostaden tillhörde en gång i tiden en läkare. Det här var mottagningsrummet. Sedan blev den en kommunalka. Nu är den min, säger han.

Minst fyra meter i tak. Stora fönster. En solid kommod med glasdörrar. På soffbordet ett konstverk som liknar ett kvinnligt könsorgan. Av någon anledning passar det mycket väl in i den borgerliga miljön – Jerofejev själv är en älskvärd person som ofta använder svordomar och könsord i sina böcker.

Genom de enorma fönstren silas Moskvas märkliga skymningsljus, skapat av obegränsade mängder avgaser och ett ständigt artificiellt ljus från hundratusentals gatulyktor, reklamskyltar och Mercedesbilar.

Jerofejev förnekar inte att han är privilegierad. Han är son till den högt uppsatta Sovjetdiplomaten Vladimir Jerofejev, som bland annat fungerade som Alexandra Kollontajs högra hand då hon var ambassadör i Stockholm under andra världskriget. Därefter fick fadern en hög post i Paris, staden där Viktor har vuxit upp. Familjen levde den sovjetiska överklassens skyddade och bekväma liv. Egen chaufför. Säker inkomst. Bostad.

Allt krossades då sonen Viktor började skriva dissidentlitteratur.

Sovjetledningen ställde den unge Jerofejev inför ett val: antingen gör du offentligt bot och bättring eller också får din far sparken.

– Pappa sa: »Det räcker med ett politiskt lik i familjen.« Det var allt. Jag behövde inte sluta skriva. Han offrade sig.

Viktor Jerofejev – författaren, rabulisten och tv-personligheten – dricker te ur en liten blåmålad tekopp i tunt porslin. Det är inte första gången han talar om sin far, ändå är han märkbart rörd.

– Pappa befriade mig. Han bevisade att anständiga människor finns överallt. De kan till och med arbeta i ett förfärligt system – fullt medvetna om att systemet en dag kan vända sig emot dem.

Det här, säger Jerofejev, är den ryska paradoxen. Den som västvärlden inte kan begripa. Att mänsklig anständighet kan ta sig många olika uttryck. Att den som tvingas vara en del av systemet fortfarande kan vara en människa.

– I västvärlden tror ni att individen är svagare än systemet och att Ryssland är ett exempel på detta. I själva verket är det tvärtom. Det är människan som är starkare och den saken har bevisats många gånger i Ryssland.

Det vore frestande att kalla Viktor Jerofejev en dissident, en av den ryska oppositionens frontfigurer. Så brukar vi beskriva personer i Ryssland som inte accepterar Putinregimen och vägrar vara rädda för den.Men i likhet med många andra oppositionella är Jerofejev ett slags enmansföretag. En egen röst som talar på sin egen scen.

I Ryssland finns det ingen gemensam scen där det offentliga samtalet förs, det finns hundratals. Det finns ingen enda samhällsfråga som är på allas läppar, det finns tusentals och alla debatteras i de egna kretsarna. Ryssland är tillräckligt stort för att tillåta ett stort antal totalt autonoma kretsar att verka. Det gör samhället diversifierat och svårt att greppa.

Ta till exempel det här med den ryska oppositionen.

Det sägs ofta att den ryska oppositionen är maktlös och svag. Hur ska man annars förstå att Vladimir Putin under sitt dryga decennium som härskare ständigt har stärkt sin makt?

Det är sant att oppositionen saknar politiskt inflytande. Det har blivit speciellt tydlig nu under kampanjen för parlamentsvalet. Flera oppositionspartier tillåts inte att delta i valet alls. De som har klarat sig igenom de byråkratiska procedurerna är så gott som osynliga i valkampanjen. Alla de stora riksomfattande tv-kanalerna är statligt kontrollerade och kör kväll efter kväll ut en förutsägbar kavalkad med Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin som träffar pensionärer, besöker fabriker och inspekterar sjukhus.

Samtidigt blir det korrupta och ihåliga maktpartiet Enade Ryssland alltmer impopulärt. Just nu borde det egentligen vara ett gyllene tillfälle för oppositionen. Problemet är att motståndarna inte förmår att dra nytta av det eftersom de inte samarbetar utan bråkar med varandra. Den ryska oppositionen består, kan man säga, framför allt av personligheter.

De mest framträdande politikerna är Boris Nemtsov, Garri Kasparov, Eduard Limonov och Vladimir Ryzjkov. Andra profiler är människorättsaktivister som Ljudmila Aleksejeva. Och publicister, till exempel Julija Latynina och Arkadij Babtjenko.

Nya röster på scenen är bloggarna, av vilka den mest synliga är Alexander Navalnyj som tidigare var aktivist i det liberala partiet Jabloko. Nuförtiden skriver han en stormpopulär antikorruptionsblogg där han upprepade gånger har avslöjat Putinregimen. På ett för den ryska oppositionen mycket typiskt sätt är Navalnyj en oberäknelig person som också flirtar med högerextremisterna och för en månad sedan deltog i nationalistdemonstrationen Ryska marschen.

Det finns också en grupp ryska författare och publicister som nyligen har bildat en proteströrelse inför valet vid namn »Nach-nach«. De uppmanar väljarna att skriva »jag röstar mot alla« på valsedeln. Gruppen leds av författaren Dmitrij Bykov och humoristen Viktor Sjenderovitj, som har en egen talkshow på Radio Echo Moskvy – en radiokanal som ägs av det statliga gasbolaget Gazprom. Trots detta är Echo Moskvy en av dissidenternas viktigaste arenor. En sådan inkonsekvens är ett mycket bra exempel på hur det ryska samhället ofta fungerar.

– Makten vill ha oss kvar. De måste ju få veta vad som egentligen sker i samhället, säger Echo Moskvys chefredaktör Alexej Venediktov.

Så man kan säga att det visst finns en opposition. Den är omfattande och tillgänglig för alla på nätet, på teaterscenen, i etern. Men den har ingen samlande funktion.

Snarare utgör den ett slags andningshål för dem som känner att de ibland måste få luft under Putinregimens våta filt. För den här oppositionen har dumavalet i grund och botten inte så stor betydelse. Den skapande verksamheten, samtalet, rösterna fortsätter helt oberoende av politiska processer.

Och i den här brokiga, högljudda och bångstyriga kören som ständigt buar ut Kremlmaskineriet sticker Viktor Jerofejev ut. Kanske inte i kraft av en dirigent, men av en strålande solist.

Viktor Jerofejevs position är motsägelsefull. Han är ett rött skynke för den intellektuella elit som han själv är född i eftersom han ständigt kritiserar och häcklar den. Han har dragits inför rätta flera gånger för att ha förolämpat den ryska kulturen. Hans rabulistiska och ofta hejdlöst roliga texter gör konservativa rasande eftersom de inte tar någonting på allvar – inte kyrkan, Gud eller Rysslands mäktiga historia.

Dessutom irriterar Jerofejev etablissemanget med sin egen person. Han började en gång som litteraturkritiker och har doktorerat på Dostojevski, men gillar glamour och är inte främmande för det ytliga. Han rör sig gärna med ryska tv-stjärnor som Xenija Sobtjak och trivs som fisken i vattnet i rampljuset.

– Viktor är en playboy och stolt över att vara det. I Ryssland ska författare vara allvarliga och seriösa. Viktor bryr sig inte om sådana saker och det gör folk tokiga, konstaterar Jerofejevs författarkollega och goda vän Vladimir Sorokin.

Efter att ha skrivit ett flertal romaner, censurerats av Sovjetledningen, blivit ett internationellt namn och medverkat i stora europeiska och amerikanska tidningar blev Jerofejev hyllad tv-personlighet. Hans talkshow »Apokrif« har utgjort just den sortens andningshål den ryska oppositionen lever på. Hans bitskhet har gett honom supportrar och programmet var populärt hos den ryska intelligentia som Jerofejev älskar att gissla. Jerofejev bjöd in författare, konstnärer och kändisar, blandade högt och lågt, diskuterade litteratur, demokrati och humanism. Programmet har sänts regelbundet sedan 1998 på tv-kanalen Kultura.

Men nyligen drogs det in. Enligt Jerofejev själv just eftersom det är val på gång.

– De blir alltid extra nervösa i Kreml när det är dumaval, säger han i sin storslagna lägenhet.

Det grämer honom. Men han ger inte upp.

– Jag hoppas att vi hittar någon annan distributionskanal för programmet, kanske nätkanalen Dozjd.

Det gäller att komma vidare. Att inte fastna. Att hitta en väg runt svårigheterna. På det sättet överlever de ryska oliktänkarna, genom att sicksacka sig fram i ett samhälle som inte är demokratiskt men heller inte totalitärt.

Trots rättsprocesser och offentlig smutskastning har Jerofejev aldrig råkat verkligt illa ut – hittills. Han balanserar på en slak lina. Det är inte bara Kreml som kan slå tillbaka, det är också allehanda självutnämnda försvarare av Rysslands ära. Till exempel den fascistoida ungdomsorganisationen Nasji och andra nationalistorganisationer som har gjort sig kända för att hota och ibland fysiskt misshandla dem som vågar förolämpa Rysslands ära.

Enligt Jerofejev är det en miljö som ryska författare alltid har fått leva med – och blomstrat i.

– Ryssland är ett ställe där man experimenterar med människor. Det går inte att leva i det här landet utan att ens mänskliga kvaliteter hela tiden utsätts för prövning, säger han.

–Och den ryska litteraturen reagerar på detta. Som författare har man en unik möjlighet att borra sig in i mänskligheten, att omfatta den i hela dess djup. Det kan man inte göra på samma sätt i väst, där ni har en massa sociala avtal och ett välordnat, komfortabelt samhälle. På grund av detta lär ni er mycket mindre om det mänskliga i västvärlden.

Av den här anledningen är det i Ryssland som han vill verka, i Ryssland och ingen annanstans. Trots att han i grund och botten ser sig som en europé.

– Jag förstår inte hur det är möjligt att verka som författare i till exempel Sverige. Vad kan svenska författare ha att skriva om?

Samtidigt är han inte det minsta intresserad av att idealisera Ryssland.

– Ryssland är ett grymt samhälle därför att våra ledare har fastnat i den ryska sagans värld. Härskaren är allsmäktig, folket hjälplöst – tills det anar sig till en svaghet hos den som styr. Då hugger de honom i strupen. Det är därför våra ledare aldrig vill släppa makten ifrån sig. Vi lever i en arkaisk anarki och just nu ser jag inga tecken på förändring. Vi har fastnat i vårt mönster och klarar inte av att bryta oss loss.

Det positiva, enligt Jerofejev, är att friheten i dagens Ryssland trots allt är på en helt annan nivå än någonsin tidigare.

– Sovjetsamhället var fullständigt motbjudande i sin tarvlighet och sin kontrollfixering. Samhället kontrollerade till och med medborgarnas privatliv. Det slipper vi nu. Putinregimen är otrevlig men samtidigt måste man se nyktert på den. Faktum är att Putin är liberalare än 80 procent av ryssarna. Många skulle vilja ha en betydligt grymmare ledare. Om Putin ersätts av en sådan person som majoriteten av de ryska väljarna vill ha får jag stora problem.

Fakta | Krävs 7 procent

Ryska parlamentsvalet den 4 december. Det krävs minst 7 procent för att komma in i parlamentet duman.

• Mot seger: Enade Ryssland, Putins regerande parti (60 %, 315 av 450 platser i senaste valet). Prognos i år enligt Levadainstitutet: 252 platser, senaste opinionsmätning 53 %.
• Utmanare: Liberaldemokraterna, leds av ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij (7–10 %). Kommunistpartiet, leds av Gennadij Ziuganov (15–20 %).
• Hindras från att ställa upp av tekniska skäl: Parnas, som leds av tio regimkritikern Boris Nemtsov.