Den ifrågsatte patriarken

Gula taxibilar dundrar förbi utanför Kafé Sarays glasfasad medan servitören torkar av plastborden. Här var premiärminister Recep Tayyip Erdogan stamgäst i sin ungdom. I arbetarklasskvarteret Kasimpasa, där de flesta, precis som Erdogan, har rötter i den turkiska landsbygden. Nu hänger Erdogan på väggen, sida vid sida med landsfadern Atatürk.

Kafégästerna består uteslutande av män som dricker te och spelar kort. De berättar att Erdogan brukade sälja kringlor efter skolan.

– Vår Tayyip var en flitig grabb, men också hård. Han backade aldrig i en fight, säger en pensionerad fiskförsäljare i lätt stackato, inte olikt premiärministerns sätt att prata.

Genom fotografierna på väggen kan man följa premiärministerns krokiga väg till toppen. Amatörbilder från åren i radikalt islamistiska Välfärdspartiet, som av militären tvingades bort från regeringen och stängdes ned av författningsdomstolen 1998. Sedan ståtliga porträtt från åren som borgmästare i Istanbul. Följt av vykortsbilder från fängelset där Erdogan avtjänade ett halvårs fängelsestraff för att ha läst en religiös dikt på ett politiskt möte 1999.

Slutligen en serie tidningsklipp från de stora triumferna, tre raka valsegrar. Segertalet förra året där Erdogan lovade att vara hela Turkiets ledare.

– Vi är en regering för 74 miljoner invånare, dundrade han i det berömda ­balkongtalet. Ett tal som fortfarande kan ge de mest inbitna Erdogan-kritiker något drömskt i blicken.

Få tvivlar på att Erdogan på söndag blir omvald som partiordförande när AK-partiet samlas för sin fjärde partikongress i Ankara. Men han är inne på sin tredje ­period som premiärminister och ord­förande, och enligt partiets stadgar blir det hans sista.

– Erdogans karisma är viktig för vårt parti. Men vi har en regel som inte tillåter någon att sitta kvar på samma position. Det blir en förändring, sa vice premiärminister Besir Atalay till turkiska medier i veckan.

Den så kallade tremandatsregeln är inte bara ett hinder för Erdogan utan för många av AKP:s andra partitoppar. 73 parlamentariker från AK-partiet kan inte kandidera i valet 2015. Mycket tyder på att partiet redan nu kraftsamlar för rekryteringar till ett nytt toppskikt i partiet. I veckan rekryterades den populäre konservative akademikern och politikern Numan Kurtulmus, en rekrytering som genast skapade spekulationer om att han blir nästa premiär­minister.

AK-partiet väntas på söndagens kongress befästa bilden av sig själva som ­nationens reformister med starkt fokus på ekonomiska framgångar. Under Erdogans första år vid makten var det många som menade att han lyckades med ambitionen att bli hela nationens ledare, inte minst analytiker i väst. Ekonomin gick hyggligt och EU-medlemskapet hägrade. Begreppet Allah-demokrater myntades och AK-partiet jämfördes med Europas krist­demokrater.

Men den bilden har solkats och med växande internationell kritik mot uteblivna demokratiska reformer kan AK-partiet missa målet att fortsätta uppfattas som regionens demokratiska fanbärare. Trots egen majoritet i parlamentet har AKP misslyckats med vallöftet att reformera konstitutionen. En avgörande symbolfråga eftersom den förra författningen är ett arv från militärkuppen 1980, men tre mandat saknas och en sista utväg tycks vara att ta konstitutionen till folkomröstning. ­Erdogan bär också själv skuld till bristen på press- och yttrandefrihet. Hans oförmåga att hantera kritik är en av förklaringarna till att Turkiet i dag har fler journalister fängslade än Iran och Kina tillsammans.

Inför parlamentsvalet förra året gjorde brittiska Economist en u-sväng i sin rapportering om AK-partiet och uppmanade på ledarplats turkar att rösta emot premiär­ministern.

De demokratiska bristerna till trots, Erdogans tio år som premiärminister har inneburit att det turkiska samhället genomgått stora förändringar.

För det första har den starka militära makten i Turkiet successivt avväpnats. Sedan Erdogans tillträde vid makten har AK-partiet steg för steg avväpnat den politiska kraft som i kulisserna styrt landet i decennier. Förra veckan dömdes 331 högt uppsatta militärer till långa fängelsestraff för planer på en kupp mot regeringen 2003. Rättegången är unik, inte bara för att den specialbyggda domstolen rymmer hundratals åtalade, utan för att det är första gången verksamma militärer döms till hårda fängelsestraff i en brottmålsdomstol i Turkiet. Dessutom pågår parallellt en utdragen massrättegång mot hundratals militärer som anklagas för medlemskap i det ultra-nationalistiska nätverket Ergenekon, även kallat den djupa staten. Oavsett om rättegångarna är legitima, eller resultat av en politiskt motiverad häxjakt som kritikerna hävdar, så står en sak säker. Efter tre militärkupper, en »civil« kupp och år­tionden av starkt inflytande är den turkiska militärens grepp om Turkiet över.

För det andra har Turkiets andra maktcentrum, den sekulära eliten, tappat nästan hela sin maktställning. I dag menar bedömare att den har ersatts av Gülenrörelsen, ett religiöst nätverk med miljontals medlemmar i Turkiet och omvärlden. Gülenrörelsen saknar helt insyn och det finns inget formellt medlemskap. Nätverket kretsar kring den karismatiska religiösa ledaren Fethüllah Gülen, som lever i självvald exil i Pennsylvania i USA. Traditionellt är rörelsen stark inom utbildningssektorn, media och bland värdekonservativa entreprenörer, men på senare tid sägs rörelsen ha flyttat fram sina positioner inom turkiskt rättsväsende och polis.

För det tredje har kurdfrågan studsat tillbaka in på dagordningen med förnyad kraft. Efter flera år av relativt lugn har konflikten med PKK blossat upp igen. Det senaste året är det blodigaste sedan PKK:s ledare Öcalan fängslades 1999. Erdogans inledningsvis tillmötesgående linje i kurdfrågan är utbytt mot en hårdför retorik, vilket tros stärka hans kort bland turkiska nationalister.

Eftersom Erdogans tid som regeringschef börjar närma sig sitt slut tror de allra flesta att han kommer att kandidera till presidentposten 2014. Den ambitionen avslöjades av en valaffisch redan förra året. »Turkiet är redo, målet är 2023«, stod skrivet över affischen med premiärministerns självsäkra blick mot fjärran. En symbolik som föreslog att Erdogan inte bara skulle gå en promenadseger genom valet, utan behålla makten fram till den turkiska republikens 100-årsjubileum. Det kan bara bli verklighet om han vinner presidentposten.

Fakta | Stora flyktingläger

Flyktingströmmar från inbördeskriget i grannlandet Syrien har lett till stora flyktingläger i Turkiet som vädjat om hjälp från omvärlden.  Inrikespolitiskt har Turkiets samröre med Syriens väpnade opposition lett till kritik och två tredjedelar av befolkningen motsätter sig en turkisk intervention. Läget mellan Turkiet och Syrien var som mest kritiskt i slutet av juni då Syrien sköt ned ett turkiskt plan på internationellt luftrum, men hoten om vedergällning verkställdes inte.