Den politiske kungen

Bilder av gulklädda demonstranter som skjuter mot rödklädda regeringstrogna har kablats ut från Thailand. Det är den kungatrogna Folkrörelsen för demokrati (PAD) som protesterat mot regeringen. Störst uppmärksamhet fick de vid stormningen av flygplatserna i Bangkok. Frågan är om landets kung Bhumibol hade kunnat stoppa kaoset.

– Hade han uttalat sig hade de absolut lyssnat, men varje gång han lägger sig i får det mindre dignitet, säger statsvetaren Jon Jeppsson som studerat politik i landet och nu skriver sin magister med inriktning på Thailand.

En förklaring till Bhumibols tystnad kan vara att han inte tyckt att oroligheterna varit lika allvarliga som andra gånger när han lagt sig i det politiska spelet. Trots att han inte har någon formell makt är det inte mycket som sker i landet utan hans medgivande.

Frilansjournalisten Paul Handley verkade som korrespondent i Thailand i 13 år och har skrivit en biografi över Bhumibol, »The King Never Smiles«. Den ger en helt annan bild än den officiella av en from monark som står vid sidan av politiken. Paul Handley menar att kungen prioriterar ordning före demokrati och spelar en av huvudrollerna i politiken, om än ofta bakom kulisserna. Genom sin starka ställning underminerar han lagen, eftersom allt Bhumibol säger tas på orden. Både författaren och boken är i dag bannlysta i Thailand.

Kungens enorma popularitet och landets strikta lagar om majestätsbrott – man får inte kritisera kungen – innebär att alla politiska falanger säger sig förespråka kungahusets intressen och vill ha dess välsignelse. De flesta protesterande bär porträtt av kungen och anklagar sina motståndare för att vara republikaner.

Bhumibol var bara 19 år när han 1946 kröntes till kung. Militären gav honom sitt stöd och fick i gengäld inflytande – ett inflytande som sedan dess varit starkt.

Ett av skälen till hans ställning är Thailands starka ekonomiska utveckling. Han förespråkar officiellt demokrati och godkände 1997 års konstitution, den mest demokratiska landet haft. Kungens återkommande inblandning i politiken blir därför en paradox.

Paul Handley menar att Bhumibol har underminerat landets utveckling av andra institutioner än kungahuset. Han har sett dem som konkurrerande i stället för skyddande. »Det har förvärrat den dysfunktionella statens krav på ständig medling« skriver han.

Författaren bedömer även att Bhumibol inte är den fredliga monark han utger sig för att vara. Han är snarare brutal. När studenter protesterade 1972 mot den då styrande militärjuntan, uppmanades de av kungen att återgå till studierna och lämna regerandet till makthavarna. Året därpå eskalerade protesterna i ett regelrätt uppror och människor arresterades, torterades och sköts ihjäl. Kungen avsatte juntan, men han väntade flera dagar med att stoppa militärens brutala behandling av folket, vilket också upprepades 1976.

På senare år har kungen fått konkurrens av den nu avsatte premiärminister Thaksin Shinawatra och hans parti Thailändare älskar thailändare (TRT). I valet 2001 vann Thaksin en jordskredseger. Han införde sjukvård och möjligheter till lån för de fattiga, vilket gav honom starkt stöd framför allt på landsbygden.

Men Thaksin utmanade maktbalansen, gjorde tveksamma affärer och bytte ut höga militärer mot egna förtrogna. Med kung Bhumibols godkännande avsattes han till slut i en kupp ledd av Thailands dåvarande arméchef. Thaksin fälldes för korruption och gick i exil. De partimedlemmar som inte bannlystes från politiken bildade Folkmaktspartiet (PPP), som återvaldes i slutet av 2007.
Men efter årets intensiva protester från PAD, en brokig blandning av överklass och medelklass, vars gemensamma nämnare är hatet mot Thaksin, avsattes även regeringspartiet PPP. De anklagades för valfusk.

Ett annat skäl till att Bhumibol inte har agerat i årets politiska kris kan vara att den 81-årige kungens hälsa sviktar. Hans arvtagare, sonen och kronprinsen Vajiralongkorn, är inte på långa vägar så älskad och stark som Bhumibol själv. Handley beskriver kronprinsen som en »egensinnig man med förkärlek för våld, snabba bilar och tveksamma affärer«. Bhumibol kan alltså inte lämna efter sig en värdig efterträdare. Frågan är om kungahuset kommer att behålla sin makt och förenande funktion när han går bort.

– Ett positivt scenario är att militärens makt minskar när de inte längre kan hänvisa till kungen. Då kan andra krafter få möjlighet att verka friare. Det negativa scenariot är att landet splittras i två sidor och att konflikten fördjupas, säger Pia Daleke, Thailandkännare på Utrikespolitiska institutet.

I veckan tillträdde en koalitionsregering ledd av Demokratiska partiet och dess ledare Vejjajiva Abhisit. Men koalitionen är svag. Demokratiska partiet lockade till sig Thaksin-anhängare för att få majoritet i parlamentet, vilket kan försvåra regerandet.

I januari hålls nya val och det är inte omöjligt att PPP:s efterträdare, det nya partiet Puea Thai, vinner med landsbygdens stöd. PAD har hotat med att återuppta protesterna om så blir fallet. Politisk instabilitet och kungens tilltagande sjuklighet gör att även 2009 sannolikt blir ett oroligt år för Thailand.