Den som gapar efter mycket

När Hamasledaren Yayha Sinwar gick till angrepp på Israel den 7 oktober förra året var planen att att det skulle bli början på ett helt nytt Mellanöstern. En region där Israel skulle besegras av en allians av Hamas, Hizbollah och Iran. Drygt ett år senare kan man säga att Sinwars dröm visserligen har besannats, men knappast som han hoppades. 

Sinwar själv är död, Hamas har reducerats till spridda väpnade grupper, som inte utgör något större hot mot Israel. Hizbollah har förlorat hela sitt ledargarnityr och större delen av sin arsenal och tvingats till ett förödmjukande eldupphöravtal. Och Iran har både tvingats till eftergifter och förlorat prestige, inflytande och inte minst militära tillgångar. Med Bashr al-Assads fall i Syrien har Iran också förlorat sin viktigaste allierade eftersom det var via Syrien som Iran skeppade vapen och utrustning till Hizbollah och Hamas. De senaste dagarna har israeliskt flyg dessutom slagit ut syriska vapenförråd så att de inte faller i Irans eller andra potentiella fienders händer. 

Rebellernas intåg i Damaskus är således ett nytt skede för Syrien, men även för regionen i stort. Frågan nu är då dels vilka rebellerna faktiskt är och vad som kommer att hända nu.  

I sin första intervju 2014 med den Qatar-baserade tv-kanalen al Jazeera sade rebelledaren – med täckt ansikte – att han var emot fredsförhandlingar med al-Assad-regimen och att målet med kriget var en islamisk stat där minoriteterna druser, alawiter, kurder och kristna inte hade någon plats. 

Men i sin första intervju efter brottet med al-Qaeda, med en amerikansk journalist från PBS 2021, sade al-Jolani – klädd i blazer av västerländskt snitt – att han och HTS inte är något hot mot väst. Ett budskap som han upprepat vid flera tillfällen sedan dess. Efter Damaskus fall har han också understrukit att det nya Syrien han vill bygga har plats för alla landets folk och han har även understrukit att han eftersträvar goda förbindelser med alla Syriens grannländer, inklusive Israel. 

Huruvida al-Jolanis mycket medvetna försök att göra HTS och den nya regimen i Syrien mer salongsfähig verkligen är seriöst menat råder det delade meningar om. Flera Mellanösternkännare pekar till exempel på att landets interimistiska premiärminister Mohammad al-Bashir är en tämligen hårdför islamist som hyllat den islamistiske egyptiske författaren Sayid Qutb och Islamiska brödraskapets grundare Hassan al-Banna. De många andra, men mindre, rörelser som utgör rebellerna är heller inte nödvändigtvis särskilt inställda på att tolerera andra uppfattningar än strängt islamistiska. Dessutom har strider redan ägt rum mellan det turkiskstödda Syrian National Army (SNA) och kurderna i nordöst, vid Manbij. Den turkiska ambitionen att trycka tillbaka kurderna oavsett var de är kommer att fortsätta att vara en destabiliserande faktor i Syrien och hela regionen. 

Å andra sidan ger Bashr al-Assads fall utrymme även för syriska aktörer som hela tiden kämpat för ett mer tolerant, öppet och fredligt Syrien. Al-Jolanis retorik – om den nu är allvarligt menad – ger också i alla fall en potentiell öppning för ett Syrien som inte i första hand är en iransk provins eller inställt på att krossa Israel.  

***

Läs även: Islamisten som ska styra Syrien

Läs även: Segerns sötma riskerar att bli kortvarig