Deportationsflyget till Rwanda: försenat men inte inställt

En udda idé var att installera vågmaskiner vid kusten som skulle knuffa båtflyktingar tillbaka ut i Engelska kanalen. En annan tanke, som länge sågs som nästan lika orealistisk, var att omdirigera asylsökande i Storbritannien till ett lämpligt land i Afrika. Men sedan Boris Johnsons regering tog sig an det senare förslaget på allvar har allt gått snabbt. I tisdags i förra veckan stod en Boeing 767 redo att deportera en första omgång flyktingar till Rwanda.

Inför premiärflygningen vann regeringen efter åtskilliga rättsliga protester klartecken från Storbritanniens högsta domstol. Men en dryg timme före avgång stoppades flyget ändå efter ett beslut i Europadomstolen för mänskliga rättigheter – en seger i elfte timmen för de aktivister, människorättsorganisationer, anglikanska kyrkan och FN-toppar som kallar Rwanda-planen oetisk, illegal, dyr och praktiskt omöjlig. 

Det legala hindret är dock tillfälligt och Johnsons regering pressar på för att förverkliga den femåriga överenskommelse som undertecknats med Rwanda. Avtalet innebär att Storbritannien betalar knappt 1,5 miljarder kronor för att den afrikanska nationen ska överta ansvaret för en del av de 60 000 illegala flyktingar som enligt gränspolisen väntas i år. För dem som deporteras och beviljas asyl i Rwanda gäller uppehållstillståndet där. Ingen ska återvända till Storbritannien.

Främst är det ensamma män som ska omdirigeras. Familjer kommer inte att splittrats, understryker inrikesdepartementet. Under ansökningsprocessen i Rwanda kommer de asylsökande att bo på vandrarhem som de är fria att lämna, vilket många gör, enligt tidigare erfarenhet. Under ett liknande arrangemang med Israel år 2014–2017 begav sig stora delar av de deporterade av norrut igen. Det minskar inte intresset för omdirigering: Danmark har ett parlamentsbeslut sedan i somras som principiellt godkänner tredjepartslösningar, men utan konkret handlingsplan. Samtal har dock förts med Rwanda.

Orsaken till den brittiska regeringens snabba agerande under våren är att läget i Engelska kanalen har blivit akut relevant för väljarna. I november i fjol, när antalet dödsfall sköt i höjden och en särskilt mörk dag såg 27 drunknade, uppgav 80 procent av tillfrågade britter att de var missnöjda med regeringens hantering av det som Johnson själv kallat en ”blöt kyrkogård”. 

Att det förslag man blåste liv i blev kontroversiellt var ingen överraskning. Människorättsadvokater sa att omdirigering bryter mot tre artiklar i Europas konvention om mänskliga rättigheter och tre artiklar i FN:s flyktingkonvention. Och om ukrainska flyktingar får ett undantag kan det även blir fråga om diskriminering. Rättssäkerheten och behandlingen av HBTQ-personer i Rwanda ifrågasätts också.

Liksom kostnaderna: Brittiska skattebetalare har redan lagt ut den överenskomna summan på 1,5 miljarder kronor till Rwandas fond för ”ekonomisk transformation och integration”. Därutöver tillkommer löpande driftskostnader som kan bli tio gånger så höga som engångssumman, enligt Refugee Council. Regeringen jämför detta med att brittiska staten i nuläget betalar 58 miljoner kronor om dagen för asylsökandes boende, motsvarande över 20 miljarder kronor årligen.

För de ministrar som leder processen står dock inte pengarna i förgrunden. Utrikesminister Liz Truss har sagt att även om bara en enda person avvisas med det första planet (innan det stoppades hade antalet passagerare sjunkit från 130 till 7 på grund av individuella överklaganden), så är det värt kostnaden på 3,5 miljoner kronor – för principens skull. Det är ljuv musik i öronen för tory-väljarna som till 74 procent stödjer deportationer, enligt en mätning på YouGov. Återigen visar Johnson prov på den förmåga som hans parti valde honom för: att ena de disparata konservativa väljarna. Labourlägrets dramatiskt svagare stöd för Rwanda-lösningen – bara 19 procent är positiva – har han i dagsläget råd att bortse ifrån.

Att det blev en EU-institution som stoppade planet i tisdags gav Johnson ytterligare vatten på sin kvarn när han fick anledning att peka på Bryssels förmynderi och därmed värdet av brexit. Med målet att helt ta tillbaka kontrollen från EU säger han nu att alla åtgärder är tänkbara för att driva igenom Rwanda-planen. Inklusive ett brittiskt utträde ur den europeiska människorättskonvention som en gång initierades av hans egen idol Winston Churchill.

***

Toppbild: den brittiska gränspolisen plockar upp immigranter till havs.

Läs även: Bakom Boris rygg slipas knivarna

Läs även: Ukrainare får tuffare villkor i Sverige än andra flyktingar

Läs även: ”Öppna era hjärtan” ledde till Romsons tårar