Desperat flyktingläge

Yussra Ibrahim al-Mohammad står framför kökshyllorna i sitt tält i ett flyktingläger utanför staden Qabb Elias i Libanons Bekaadal.

– Olja, te, socker, ris. I glasburken är det chilipasta som jag gjort av torkade chili-frukter.

Hyllplanen är noggrant renskrubbade, dekorerade med ett guldkantat tyg. Men de är tomma på mat, sånär som på basvarorna hon precis räknat upp. Familjen är beroende av FN för att få mat på bordet. Men FN har slut på pengar.

Yussra Ibrahim al-Mohammad hämtar ett hopvikt papper med svartvita foton på sig själv och de sex barnen. Längst upp är loggan för World Food Programme (WFP), FN:s matprogram. Tillsammans med 770 000 andra flyktingar i Libanon och 500 000 i Jordanien har hon varje månad fått 27 dollar per familjemedlem insatt på ett plastkort, att använda i lokala matbutiker. Nu är den summan nere i 13,5 dollar. Det är hälften av vad en människa beräknas behöva för att överleva. Och denna höst kan summan sjunka ytterligare.

– Det ser verkligen dystert ut, vi vet inte själva om vi kommer ha pengar nästa månad. För första gången sedan kriget startade har vi tvingats skära ned, säger Joelle Eid från WFP.

Hon beskriver en situation som blir allt svårare, samtidigt som människor fortsätter fly från Syrien. Behovet hos FN och andra som arbetar i regionen blir hela tiden större. Men krisen är långt större än så. Hela det humanitära systemet i världen är just nu överbelastat.

– Vi befinner oss i en tid där kriser över hela världen sammanfallit. Konflikterna i Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Jemen; ebolakrisen och jordbävningen i Nepal. Proportionerna är jämförelsevis astronomiska, säger Michel Gabaudan, som arbetat med flyktingfrågor sedan sjuttiotalet och nu leder organisationen Refugees International.

– Hjälporganisationernas resurser räcker inte till. Om ett projekt inte är finansierat till 80–90 procent så är det svårt att ge mer än väldigt basal hjälp, fortsätter han.

Det mesta av FN:s humanitära arbete just nu ligger långt från den nivån. 2015 års budget är på totalt 19,5 miljarder dollar, men bara en dryg tredjedel av pengarna, mindre än 7 miljarder dollar, har kommit in. Många akuta kriser är underfinansierade. Hjälpen i Tchad är bara bekostad till 35 procent; i Burundi till 23 procent och i Irak till 44 procent. Stödet till Syrien-flyktingarna, den största posten i FN:s humanitära historia, är bara bekostad till en tredjedel.

Hjälporganisationen Oxfam räknade i våras ut OECD-ländernas så kallade »fair share«, deras humanitära bistånd i relation till BNP. Många länder hamnade lågt när 2014 års siffror räknades ihop: Australien och Japan gav inte ens en tredjedel av vad de borde, enligt Oxfam, och Ryssland bara 7 procent.

I ljuset av detta ter sig nästa påstående paradoxalt: trots underskotten så ger världens länder mer än någonsin tidigare. Överlag ökade det humanitära biståndet med 19 procent från 2013 till 2014, enligt Global Humanitarian Assistance Report. Var och en av de tio största givarna gav mer under 2014 än de gjort under 2013. Länderna i Mellanöstern, främst de rika gulfstaterna, donerade 120 procent mer än tidigare.

Ändå, i tider som dessa, räcker det inte till.

FN:s flyktingkommissarie, António Guterres, sa i ett uttalande tidigare i somras att organisationen »ligger farligt nära att inte kunna tillgodose miljoner flyktingars mest basala behov de kommande sex månaderna«.

Ingenstans är så många människor på flykt som från Syrien, och ingenstans märks det av lika mycket som i länderna runt omkring. 7,6 miljoner människor beräknas i dag vara på flykt inne i Syrien, och över fyra miljoner har tagit sig till grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien, Egypten och Irak. Libanon har nu fler flyktingar per capita än något annat land i världen: mellan en och en och en halv miljon, på en yta som är 43 gånger mindre än Sveriges. En minoritet bor i hyrda lägenheter i städerna, medan majoriteten av flyktingarna lever nära existensminimum i tält, garage eller övergivna byggnader.

Yussra Ibrahim al-Mohammad och hennes grannar bor i ett av de läger som spridit sig i Bekaadalen, likt färgstänk bland de grön-bruna fälten och åkrarna. Lohoum, Harati, Sheikh Sayyid – de flesta av boplatserna har fått namn och en egen identitet. Tälten står tätt intill varandra, med presenningar uppspända över enkla trästommar. Ofta är tältdukarna reklamposters som fått ett nytt liv. Över hela dalen hänger nu solblekta H&M-modeller och jeansreklam, sida vid sida med FN:s ljusblå logotyper.

Familjerna i lägret utanför Qabb Elias var grannar redan innan, i samma by på landsbygden utanför Aleppo. Yussra Ibrahim al-Mohammad och grannarna korsade gränsen i början av 2012, när våldet tog över Aleppo. Sedan dess har de bott på samma plats, i samma tält.

Hennes sex barn, två av dem födda i Libanon, är alla korta och smala för sin ålder. Men de har glada ögon, pigga skratt. Så fort någon kommer in i tältet springer de fram, tittar med undrande blickar.

– De har gjort så sedan deras pappa försvann. Nu kallar de alla som kommer hit för »pappa«, säger Yussra Ibrahim al-Mohammad.

Hennes man åkte till Syrien för att ordna med papper för nio månader sedan. Men han kom aldrig tillbaka, och hon vet inte vad som hänt honom. En av parets döttrar, femåriga Maha, har cancer. Hon blev diagnostiserad och opererad hemma i Syrien innan kriget bröt ut. Sjukvård, även om nivån ofta var låg, var gratis eller väldigt billig i Syrien. Libanon är annorlunda, det mesta är privat och kostar mycket. Nu åker Maha tillsammans med farmodern, Azra Ali al-Mohammad, varannan vecka till ett sjukhus i Beirut för behandling.

– Cancern sitter här i magen. Vad kan vi göra? Vi kan bara förlita oss på att det ska gå bra, säger Azra Ali al-Mohammad och lyfter Mahas tröja för att visa ett långt ärr som slutar vid naveln.

Det är just den sortens hjälp som Mahas familj behöver – långsiktig, pålitlig – som är den största utmaningen i världen i dag. Akut bistånd, till olyckor och naturkatastrofer, täcks lättare med tillfällig finansiering. Långdragna kriser, där hjälpbehovet är mer beständigt, letar sig neråt på prioriteringslistan.

– Ju längre en kris håller på, desto svårare är det att få in medel, och kriget i Syrien är ingen nyhet längre. Men flyktingarna har samma behov, säger Joelle Eid från WFP.

Före årets nedskärningar låg näringsvärdena relativt bra bland de syriska flyktingarna, berättar hon.

– Men nu är de på väg ner. En mamma jag träffade berättade att hon knyter scarves runt sina barns magar på natten så de inte ska vakna upp hungriga. Många  föräldrar funderar på att ta sina barn ur skolan och låta dem jobba i stället.

WFP har tvingats göra liknande nedskärningar på många platser. I Kenya, där 500 000 människor på flykt från Sydsudan och Somalia får matpaket med bönor, ris, grönsaker och näringsberikat sojamjöl två gånger i månaden, har innehållet minskats med 30 procent, och ligger nu 600 kalorier under den dagliga miniminivån.

I Irak, där nära tre miljoner människor är på flykt undan de senaste oroligheterna, har mathjälpen dragits in på samma sätt, till 40 procent av behovet. Världshälsoorganisationen tvingades nyligen avbryta 84 procent av sina hälsoprogram i landet – endast 5,1 av de 60,9 miljoner dollar som behövs hade kommit in.

UNRWA, FN-organet som sköter skolor, sjukvård och infrastruktur till fem miljoner palestinska flyktingar, går nu igenom vad chefen Pierre Krähenbühl kallar dess »värsta kris någonsin«. Lärare har avskedats, och palestinska barn i Gaza, Västbanken, Libanon, Syrien och Jordanien var på vippen att inte få börja skolan i tid efter sommaren. I sista sekund kom donationer in, och skolåret kommer starta som vanligt. Men elevantalet har höjts, till upp emot 50 barn i varje klass.

Dessutom stänger många av de stora givarländerna sina dörrar för människor på flykt. De sex gulfstaterna har inte erbjudit en fristad till några syriska flyktingar. Europa har sammanlagt tagit emot strax under 350 000 asylansökningar, enligt FN, men 11,6 miljoner flyktingar är kvar i Syrien och dess närområde. Turkiet är i dag hem åt fler flyktingar än något annat land i världen, och tar en stor del av kostnaden för lägren och familjernas boende. Om dessa pengar skulle räknas om i internationellt bistånd så skulle Turkiet bli den tredje största givaren i världen.

– Syriens grannar har varit extremt generösa. Just nu bär de hela det internationella samfundets ansvar på sina axlar, och de får inte tillräckligt ekonomiskt stöd, säger Michel Gabaudan från Refugees International.

En orsak är att varken Turkiet, Libanon eller Jordanien är traditionella biståndsmottagare. De klassas som medelinkomstländer, och anses därmed inte ha samma behov av internationell hjälp. Men det finns anledning att tänka om. Skiftande mönster bland människor på flykt, framför allt till följd av kriget i Syrien, har gjort att fler flyktingar i dag befinner sig i medel- än låginkomstländer.

– Att bara se till BNP ger en missvisande bild. Libanon är ett land med stora regionala skillnader och höga nivåer av fattigdom. Så många här har inte alls bilden av att flyktingmottagandet är något bra, säger Raya el-Hassan, före detta finansminister i Libanon.

Hon närmar sig en känslig fråga: hur biståndet som kommer utifrån kan skapa splittring mellan syrier och libaneser, om flyktingfamiljer som får hjälp medan fattiga libaneser står utan. Hjälporganen i landet har sedan början av krisen pekat på hur viktigt det är att projekten även kommer lokalbefolkningen till del. Libanon hade redan tidigare en överbelastad infrastruktur, med stor brist på el och vatten. Sedan kriget i Syrien började har utsattheten ökat. Majoriteten av flyktingarna bor i regioner med hög fattigdom, som Akkar och Tripoli i norra Libanon, och platser runtom i Bekaadalen.

Flyktingarnas närvaro – tältraderna, barnen som ber om pengar på gatan, familjerna som försöker hitta någon slags normalitet i tillvaron – påminner inte bara om krigets närhet, utan också om hur långt bort slutet verkar vara.

Runtom i Libanon har den tidiga katastrofhjälpen ställts om till ett mer långsiktigt bistånd.

– Vi har ändrat strategi och jobbar mer framåt. Vi vet att oavsett vilken sida som går vinnande ur kriget så kommer flera hundra tusen människor inte kunna återvända, säger Roy Abijaoude, som arbetar med ett projekt i Akkar för att matcha flyktingarna med arbetsmarknaden.

Det är inte första gången som människor sökt skydd i Libanon. För 100 år sedan kom armenier på flykt undan folkmordet i det dåvarande Ottomanska imperiet; 1948 och 1967 sökte palestinier en fristad efter att ha drivits bort från sina hem. Båda befolkningarna har stannat kvar. Lägren som byggdes åt flyktingarna då har vuxit samman med städerna, blivit urbana bostadsområden i dag.

Lägret där Yussra Ibrahim al-Mohammad och de andra bor ligger omringat av åkrar, som nu på sommaren är fulla av frukt och grönt. Strax efter lunch, när solen står som högst, kommer en sliten lastbil med öppet flak och parkerar på vägen utanför lägret. Yussra Ibrahim al-Mohammad knyter en bomullssjal runt håret, byter sina sandaler till svarta gummistövlar och går ner till mot bilen. Ett tiotal andra kvinnor och tjejer från lägret gör samma sak. Pickupen, med färgsprakande sjalar och armar som håller sig fast i flaket, kör iväg mot en åker längre bort.

De ska plocka loubieh, berättar Yussra Ibrahim al-Mohammad när hon kliver av, haricots verts, som växer planterade i långa rader.

– Vi plockar fram till sex–sju på kvällen. Olika grönsaker varje dag, beroende på vad som är moget. Kål, persika, zucchini och aubergine. Men vi tjänar knappt något, mellan 10–15 000 lira per gång [mellan 55 och 85 kronor].

De syriska grönsaksplockarna är inte något nytt inslag i Libanon. Landet är sedan länge beroende av syrisk arbetskraft, som nästan helt bemannar bygg- och jordbrukssektorn. Redan innan konflikten bröt ut arbetade nära en halv miljon syrier i landet, många boende periodvis i tält utmed vägarna i Bekaa. Men då kunde de resa fram och tillbaka, och återvända till sina hem i Syrien. I dag har tälten blivit permanenta – och gränsen, bara någon halvtimme bort, omöjlig att korsa. Åtminstone om man vill återvända igen. Libanon införde vid årsskiftet strikta visumregler för syrierna, för första gången i ländernas gemensamma historia.

I lägret sitter Azra Ali al-Mohammad, barnens farmor, på huk utanför ett av granntälten med ett glas te i handen. Hon ser ut över fälten, med bergen som skiljer Libanon och Syrien i horisonten. Azra Ali al-Mohammad är i sextioårsåldern, lång och smal på ett sätt som kommer av för lite mat. Hon har också kommit tillbaka från arbete på fälten, trots att hon är över pensionsåldern.

– Det finns inget att göra. Så här har livet blivit, säger hon och ler med en skugga av sorg i blicken.

Framför tältet går tre getter, som alla ger lite mjölk varje morgon. Det är till frukost till barnen, säger grannfamiljen. Maha, dottern som behandlas för cancer, kommer gående bland tälten och äter på en gurka. De gör vad de kan för att ge henne mer näringsrik mat, säger Azra Ali al-Mohammad. På en rad inne i tältets kök, bredvid teet och sockret, står konservburkar med bönor de köpt till Maha.

Den halverade hjälpen från WFP, tillsammans med pengarna de tjänar från arbetet på fälten, räcker i slutändan bara till det nödvändigaste. Familjen äter mest ris och potatis, berättar Yussra Ibrahim al-Mohammad.

– I Syrien lagade vi många sorters grönsaker. Och makaroner, kyckling och kebab. Men kött är det ingen i lägret som äter längre, säger hon.

Detta är den omedelbara konsekvensen av bristen på resurser. Den långsiktiga är mer diffus. Och allvarlig.

– Vi talar redan om en förlorad generation i Syrien. Barn som växer upp utan att gå i skolan. Om vi ska ändra på det, om vi ska få till ett omfattande utbildningsprogram för Syriens barn, så måste vi arbeta långsiktigt, med en vision på fem–sex år, säger Michel Gabaudan från Refugees International.

Resurserna finns, menar han, det gäller bara att få världen att bidra mer.

Den senaste tiden, som en följd av stängda gränser och ett svårare läge, har färre syriska flyktingar sökt skydd i närområdet. Under 2014 kom i genomsnitt 120 600 syrier varje månad, i år har den siffran sjunkit till 36 000. I stället försöker allt fler – inte bara syrier – göra den livsfarliga resan norrut, över Medelhavet mot Europa.

– Så här många människor har inte varit på flykt från sina hem sedan andra världskriget tog slut. Då var de flesta flyktingarna i Europa, där det sattes in stora resurser för att lösa situationen, säger Michel Gabaudan.

I lägret där Yussra Ibrahim al-Mohammad bor handlar de flesta ansträngningarna om att ta sig genom dagen, inte bygga för framtiden. Den äldsta dottern i tältet bredvid, 12-åriga Khadidja, går som nära tre miljoner andra syriska barn inte i skolan, utan jobbar med sin mamma och de andra på grönsaksfältet. Yussra Ibrahim al-Mohammad tar hennes händer i sina.

– Titta. De skulle hålla i en penna, inte jobba på åkrarna.