Ett splittrat EU går till valurnorna

En skog av armar sträcktes mot taket. Fokus utsände hade ställt frågan om hur många som tänker rösta i det kommande Europavalet och svaret blev »alla«. Det var som om armarna ville lägga till ett »förstås« också.

Vi befann oss på Europaparlamentets Stockholms-kontor på Regeringsgatan – stolarnas sittdynor gick i blått, rött och grönt; stora gröna växter i hörnen; på en vägg hängde affischen med Europaparlamentets kampanjslogan »Den här gången röstar jag«. 80 lärare från hela landet utbildades för att bli EU-ambassadörer på sina skolor. I pausen fick de EU-flaggor och en vit t-shirt med texten »Jag är EU-ambassadör« att ta med hem.

Den andra Fokusfrågan återstod, det krävdes lite kurage för att svara ärligt på den: »Hur många röstade i EU-valet för fem år sedan?«

Åter en skog armar i luften. Men 53-årige matteläraren Anders Pettersson från Orust stod med armarna längs sidorna och ett snett leende på läpparna. Han röstade inte 2014.

– Av två skäl: lättja och okunskap. Det var bekvämt att tänka »Varför ska jag bry mig, de fattar besluten där borta ändå?«.

Sedan kom det sig så att Ängåsskolan på Orust togs ut till Europaparlamentets utbildningsprogram, och i fjol åkte Anders Petterson och en kollega till Stockholm på kurs. Det fick honom att tänka om.

– Då insåg jag att det finns större möjligheter att påverka för enskilda ledamöter än vad jag trodde. Det är mer fokus på sakfrågor i Europaparlamentet, inte så mycket partipolitik.

Valdeltagandet har hittills alltid stått i fokus när Europaparlamentet kommit på tal – just för att det är så lågt och att det har blivit lägre för varje val sedan starten 1979. Då röstade 62 procent av medborgarna i de nio medlemsländerna.  Sedan dess har deltagandet sjunkit val efter val, för att 2014 hamna på rekordlåga 42,6 procent.

Sverige hörde till de länder som gick mot strömmen, valdeltagandet ökade från 45 till 51 procent.

Länder som Polen (23,8), Tjeckien (18,2) och Slovakien (13,0) drog samtidigt ner snittet.

Även inom Sverige var skillnaderna stora – från 56,6 procent i Stockholms län till 43,9 i Gävleborg; från 69 procent i Danderyd till 41 i Södertälje; från 72,8 procent i Danderydsstadsdelen Sikreno till 24 procent i Hovsjö, ett av Södertäljes så kallade utsatta områden.

[caption id="attachment_536944" align="alignnone" width="750"] »De högerpopulistiska partierna kommer att gå framåt något, frågan är om de lyckas sam- arbeta och disciplinera sig tillräckligt för att gå in och omforma EU inifrån.« Ann-Cathrine Jungar, docent på Södertörns högskola. Foto: Anna Hartvig.[/caption]

Det finns mycket som tyder på att valet i maj, det nionde Europavalet i ordningen, bryter den nedåtgående trenden. Två synsätt är på kollisionskurs med varandra, temperaturen stiger och intresset inför ett Europaval har förmodligen aldrig varit större. Frågan om vi ska ha mer eller mindre Europa väcker uppenbarligen starka känslor.

Europavalet 2014 framstår i efterhand som ett förebud till både Trump och brexit.

Marine Le Pens Nationella fronten blev största parti i Frankrike; brexitörerna i Ukip fick fler röster än både Labour och Tories; från tyskt håll fick högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD) sina första parlamentariska mandat.

Dansk folkeparti blev störst i Danmark med 26 procent av rösterna och Sverigedemokraterna, som misslyckats i valet 2009, fick 9 procent av rösterna och kunde skicka två representanter till Europa.

En våg av nationalism och EU-fientlighet sköljde över Bryssel och Strasbourg. Precis som efter det amerikanska presidentvalet och den brittiska folkomröstningen var det åtskilliga som togs på sängen.

Ändå var det så att EU-skeptiker och högerradikala även efter valet utgjorde en klar minoritet i parlamentet – 22 procent. Inför årets val har det målats upp en bild av att ett nytt jordskred är på gång; att de högerextrema krafterna är på väg att ta över i Europa. Kanske var det därför Katasalen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm var fylld till sista stol en tisdagskväll i slutet av januari då rubriken löd: »Europeiskt ödesår: Slits EU isär?«

Göran von Sydow, chef för Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps), var en av talarna och han tog åhörarna bakåt i tiden, till februari 1992 och den nederländska staden Maastricht. Där undertecknades fördraget som gjorde Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen, begreppet EU-medborgare föddes och efter det började på allvar politiseringen och därmed polariseringen. Fransmännen röstade ja med knapp majoritet. Danskarna fick efter ett första nej igenom sina undantag.

Efter finanskrisen, följd av eurokrisen och flyktingkrisen, har polariseringen bara förstärkts. Eurokrisen blottlade en nord-sydlig konflikt, flyktingkrisen skapade en spricka mellan öst och väst.

– Dessa kriser vittnar också om EU:s ofullständighet. Man har ingen gemensam finanspolitik trots euron. Man har fri rörlighet inom EU, men ingen koll på de yttre gränserna. EU står inför ett vägskäl, mer integration eller inte. När frågorna får större betydelse är frågan hur besluten fattas och hur de legitimeras, sammanfattade von Sydow.

Den andra talaren var Ann-Cathrine Jungar, docent på Södertörns högskola och expert på högerpopulistiska partier i Europa. Hon började med det forskningsprojektet för mer än tio år sedan. »Jag kände att något var på gång«, berättar hon på sitt tjänsterum några veckor efter mötet i ABF-huset.

Kanske har det med uppväxten i finska Österbotten att göra, där kunde hon på nära håll följa framväxten av Veikko Vennamos Landsbygdsparti. Hon känner igen tongångarna, Vennamo talade ofta om »det bortglömda folket« och hans fiende var president Kekkonen i Helsingfors. En av Vennamos lärjungar var dagens finske utrikesminister Timo Soini, som var med och bildade partiet Sannfinländarna när Landsbygdspartiet gick i graven i mitten av 1990-talet.

Partiet är numera splittrat och när Ann-Cathrine Jungar går igenom läget land för land i Europa verkar det egentligen inte finnas fog för beteckningen »ödesval«.

– Inte om man med det menar att de här partierna ska kapa Europaparlamentet. De kommer att gå framåt något, frågan är om de lyckas samarbeta och disciplinera sig tillräckligt för att gå in och omforma EU inifrån, säger hon.

Samtidigt konstaterar hon att det politiska klimatet i Europa har förändrats enormt de senaste åren.

– Det vi ser är backlashen, säger Jungar.

Hon får det att låta som en förväntad reaktion på elitprojektet EU, de många fördragen efter Maastricht (Amsterdam, Nice, Lissabon) har i efterhand reglerat det som redan är ett faktum och alliansen mellan konservativa och socialdemokrater har uteslutit en alternativ politik.

Östutvidgningen från 2004 har bidragit.

– Vi trodde att de skulle bli som oss, i stället har det blivit tvärtom. Det är vi som blivit mer fragmentiserade och fått ett mer lättrörligt partisystem, säger Ann-Cathrine Jungar.

Rörelser och motrörelser. Det var många som trodde att brexit skulle förstärka centrifugalkrafterna inom unionen, att fler länder skulle känna sig lockade att följa britterna. I stället har de 27 kvarvarande medlemsländerna varit förbluffande eniga i förhandlingarna med Storbritannien och den inhemska opinionen har blivit mer EU-vänlig.

I den löpande undersökning som görs av Statistiska centralbyrån pekar kurvan brant uppåt. 58 procent av svenskarna är i dag positiva till EU, den högsta siffran sedan mätningarna började 1996. Den näraliggande tolkningen är att brexit-kaoset avskräcker.

[caption id="attachment_536945" align="alignnone" width="750"] »Valet blev en utlösande faktor, jag var tvungen att bestämma mig.« Charlie Weimers bytte KD mot SD. Foto: Janerik Henriksson/TT[/caption]

De två svenska nej-partierna har uppenbarligen tagit intryck.

Söndagen den 17 februari avslutade Vänsterpartiet sin valkonferens i Norrköping att med röstsiffrorna 41–30 slå fast att kravet på ett utträde ur EU inte är aktuellt för tillfället. Partiledaren Jonas Sjöstedt fick fullt sjå att förklara den dubbla positionen att det just nu är viktigare att inom EU kämpa för en progressiv klimatpolitik och mota högerextremismen än att följa partiprogrammets krav på att Sverige ska lämna unionen.

Två veckor tidigare hade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet deklarerat att hans parti byter kurs. EU ska reformeras inifrån. Tillsammans med skeptikerna i ECR-gruppen ska SD, Dansk folkeparti och Sannfinländarna kämpa för att EU lämnar överstatligheten till förmån för ett mellanstatligt samarbete. Även det polska regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) ingår i den konstellationen.

Aktuella opinionssiffror (14 procent) tyder på att SD kan få 4, kanske 5, mandat av de sammanlagt 21 svenska mandaten.

Charlie Weimers står som tredje namn på listan. Ett par dagar före valet i höstas lämnade han Kristdemokraterna efter att ha varit aktiv i partiet i tjugo år. KD sa ja till anhöriginvandring, Weimers ville ha ett absolut flyktingstopp.

– Valet blev en utlösande faktor, jag var tvungen att bestämma mig, berättar han.

Jimmie Åkesson gladde sig åt ett tungt nyförvärv. Den 36-årige Weimers är en rutinerad politiker med ett förflutet som kommunalråd i värmländska Hammarö. De senaste fyra åren, fram till avhoppet, var han stabschef åt KD:s EU-parlamentariker Lars Adaktusson.

Charlie Weimers tycker att KD var på väg åt rätt håll i EU-politiken, problemet är grupptillhörigheten i parlamentet. KD ingår tillsammans med Moderaterna i EPP-gruppen, dominerad av tyska CDU/CSU, och därmed är KD enligt Weimers dömt att bli en kugge i en »federalistisk EU-maskin«.

EPP (European people’s party) är parlamentets i särklass största fraktion. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tillhör EPP, liksom EU-rådets polske ordförande Donald Tusk och parlamentets italienske talman Antonio Tajani.

Charlie Weimers anklagar EPP-partierna för att smyga med sina federalistiska ambitioner, väljarna vet inte vad de röstar på.

– Mer Europa är svaret på allt. Jag minns ett möte vi hade på EPP-kansliet i Bryssel. Lösenordet till det trådlösa nätverket var »moreeurope«, det är så talande för den attityd som finns, säger han.

[caption id="attachment_536946" align="alignnone" width="750"] »Om du totalt kört över någon i en förhandling är det knappast sannolikt att du får ett nytt rapportörsuppdrag.« Fredrick Federley är Centerns toppnamn.[/caption]

Fredrick Federley, 40 år, är en av våra mest aktiva EU-parlamentariker – inkryssad som ende centerpartist vid valet 2014. Då stod han på tredje plats, nu toppar han partiets lista och är ett exempel på att ett litet partis ende ledamot kan göra avtryck. Federley utsågs till industriutskottets så kallade rapportör i den tunga frågan om vad industrin ska betala för utsläppsrätter av koldioxid, han skulle därmed förhandla fram en lagtext för parlamentet att ta ställning till.

– Man bygger förtroende och måste kunna skapa broar. Om du totalt kört över någon i en förhandling är det knappast sannolikt att du får ett nytt rapportörsuppdrag. Och om du driver frågor du vet att du inte kan få igenom stressar du systemet, förklarar Fredrick Federley, och konstaterar att partipiskan inte viner lika hårt i EU-parlamentet som i den svenska riksdagen. Han tillhör den liberala Alde-gruppen och hans »avvikelser« från grupplinjen är noterad till knappt 10 procent.

Lissabonfördraget från 2009 gav Europaparlamentet större makt och befogenheter att tillsammans med ministerrådet stifta lagar. Bilden av en gigantisk diskussionsklubb med diffust uppdrag har ändå dröjt sig kvar. Fredrick Federley skaffade sig en väl tilltagen etagevåning i Bryssel när han kom ner i tron att cocktailpartyn utgjorde en betydande del av parlamentarikerns arbete.

– Jag hade gått på bilden. Hur många mottagningar hade jag? Två. Nu bor jag inneboende, berättar han, och säger att för den som tar uppdraget på allvar så är det tuffare att sitta i Europaparlamentet än i riksdagen.

EU-vännen Fredrick Federley går till val i ett läge när unionen står inför ett vägval. Hans svar på frågan »mer eller mindre Europa« blir ett »både och«. »Mer« när det gäller att bekämpa terror och vapenhandel och att tackla frågor som migrationen och klimatet, samtidigt är hans parti är emot den så kallade sociala pelaren; EU ska hålla sig borta från socialpolitiken.

Han säger att han funderat mycket på varför skeptikerna har medvind.

– Jag tror det bottnar i en kulturell aspekt, tror inte att folk vill ha en kulturell integration, utan är rätt nöjda som det är. Herregud, i Dalarna där jag bor är det skillnad från socken till socken. EU ska inte komma och säga åt oss hur vi ska vara, säger centerpartisten Federley, som tagit en semla till kaffet när han är på tillfälligt besök i Stockholm.

[caption id="attachment_529424" align="alignnone" width="750"] »Jag är chockad över hur snabbt fascismen brer ut sig i Europa.« LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson. Foto: Lars Pehrsson/SvD/TT[/caption]

Svenska LO mobiliserar också inför EU-valet. Ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, skrädde inte orden när han presenterade valkampanjen.

– Jag som är född i mitten av 1960-talet trodde aldrig jag skulle få uppleva det vi ser i dag. Jag är chockad över hur snabbt fascismen brer ut sig i Europa, sa han inledningsvis.

Precis som i det svenska riksdagsvalet satsar LO på en samtalskampanj där man ska nå åtminstone 150 000 av LO:s 1,4 miljoner medlemmar. LO:s EU-expert, Johan Danielsson, står högt på Socialdemokraternas EU-vallista.

Vid det förra valet låg valdeltagandet på 40 procent bland LO-medlemmarna, det vill säga en bra bit under snittet. Mer än hälften – 54,9 procent – röstade på Socialdemokraterna. Vänsterpartiet fick 7,6 procent och näst största arbetarparti blev i stället Sverigedemokraterna med 12,6 procent.

Läs mer: LO utmålar SD som huvudmotståndare i EU-valet

Karl-Petter Thorwaldsson berättar att benägenheten att rösta på SD är störst bland medlemmar i förbund som fortfarande är utsatta för illojal konkurrens från andra länder. Transport och Byggnads är sådana exempel.

Som svar lanserar LO »Ta tillbaka kontrollen« som sin paroll i EU-valet, samma paroll som brexitörerna använde i sin kampanj och som man också kan skymta hos partier långt ut på högerkanten. LO-ledningen är väl medveten om att parollen har ett förflutet.

– Fast nu används den med en helt annan innebörd. Den sammanfattar väl vad våra medlemmar är oroliga för, säger kampanjledaren Johan Ulvenlöv till Fokus.

– Den antyder att något gått förlorat?

– Känslan är att utvecklingen för demokratin går år helt fel håll i Europa.

– En högerparoll för ett vänsterbudskap?

– Det handlar om vem som är avsändare och vad den står för. Vår tanke är att krossa högerextremismen och vi är aldrig rädda för att använda begrepp som uttrycker känslor. Många är alldeles för ängsliga i dag, tycker Johan Ulvenlöv.

Det som händer i Sverige har förstås marginell inverkan på sammansättningen i Europaparlamentet. Desto viktigare är skeendet på kontinenten, de fem största länderna har 362 av de 705 mandaten.

[caption id="attachment_536948" align="alignnone" width="750"] Kontroversiellt. Ingrid Levavasseur, förgrundsfigur inom gula västarna, vill att rörelsen ska ha en egen lista i Europavalet. Foto: Francois Mori.[/caption]

Längst i söder, i Spanien, är det oroligt. Nyval väntar den 28 april sedan socialisten Pedro Sánchez minoritetsregering inte fått igenom sin budget. För första gången sedan Franco-tiden har dessutom ett högerextremt parti nått framgång. Vox bildades redan 2013 av avhoppare från konservativa PP (Partido popular) och misslyckades året därpå med att ta plats i Europaparlamentet efter att ha fått 1,57 procent av de spanska rösterna.

I januari kunde dock Vox vinna sina första parlamentsmandat efter att ha fått drygt 10 procent av rösterna i Andalusiens regionval, vilket i sin tur ledde till att den socialistiska PSOE-regeringen tvingades avgå efter 36 år vid makten. Det talar för att Vox denna gång lyckas att ta plats i Europaparlamentet.

I Italien är det Lega som har initiativet och som gått om regeringspartnern Femstjärnerörelsen i opinionsmätningarna. Partiledaren och inrikesministern Matteo Salvini har varit ytterst aktiv i att försöka skapa allianser i Europa. Han har varit i Polen och träffat Jaroslaw Kaczynski, ordförande i regeringspartiet Lag och rättvisa, och han har tagit emot den ungerske regeringschefen Viktor Orbán i Milano. Mötet ägde rum i augusti, de två politikerna ville bilda en anti-migrationsfront med udden riktad mot den franske presidenten Emmanuel Macron. Det var vid det mötet Orbán utnämnde Salvini till sin hjälte, detta sedan inrikesministern hindrat flyktingbåtar från att angöra italienska hamnar.

Lega ingår i Europaparlamentets ENF-fraktion (Europe of nations and freedom) tillsammans med bland andra Marine Le Pens Nationell samling (tidigare Nationella fronten), FPÖ från Österrike och Geert Wilders nederländska PVV.

I Frankrike har politiken allt sedan senhösten dominerats av proteströrelsen Gula västarna. I januari annonserade en av frontfigurerna – sjukvårdsbiträdet Ingrid Levavasseur från Normandie – att hon i Gula västarnas namn tänkte få till stånd en kandidatlista till Europavalet. Det var kontroversiellt i en rörelse som vill se sig som opolitisk.

– Vid en demonstration blev Levavasseur angripen av andra gula västar, det hette att hon sålde ut rörelsen. Det ses som ett förräderi att gå in i ett strukturerat politiskt agerande, berättar fransk-norskan Benedicte Berner, som följer fransk politik och undervisar vid Sciences Po i Paris.

Det är oklart hur det blir med Gula västarnas kandidatur. Opinionsmätningarna visar att både extremhögern och extremvänstern skulle tappa väljare till västarna, medan Macrons parti En Marche skulle ligga kvar på drygt 20 procent. Den franske presidenten Emmanuel Macron inledde i veckan valrörelsen med en artikel som publicerades i varje medlemsland, (i Sverige på DN Debatt). Macron menade att Europa genomgick sin största kris hittills under efterkrigstiden. Han kritiserade både nationalisterna som vill ha »mindre Europa« och de som vill bevara status quo. 

I grannlandet Tyskland är det lugnare. Det såg ut som en tanke att de båda regeringspartierna CDU (Kristdemokraterna) och SPD (Socialdemokraterna) samlades i sina respektive partihögkvarter i Berlin en söndag i början av februari för att göra upp med det förgångna och rusta sig inför valrörelserna. Europavalet följs i höst av tre delstatsval i östra Tyskland, där högerpopulistiska AFD (Alternativ för Tyskland) har möjlighet att bli största parti.

CDU anordnade en så kallad verkstad för att diskutera flyktingpolitiken, det tolkades som att man ville befria sig från arvet efter Angela Merkel. Den avgångna partiordföranden deltog inte.

SPD bearbetade sitt långvariga trauma Agenda 2010, de arbetsmarknadsreformer som exkanslern Gerhard Schröder presenterade för 16 år sedan och som enligt en tämligen samstämmig ekonomisk expertis fick Tyskland på fötter. Agendan är ett trauma eftersom SPD halverats mellan valen 2002 och 2017 – från 18 till 9 miljoner röster.

E-werk är en nedlagd transformatorstation mitt i Berlin som på 1990-talet tjänade som technoklubb och som en tisdag i februari var platsen där den fackföreningsägda Böcklerstiftelsen hade upptaktsmöte inför Europavalet. Katarina Barley, justitieminister och SPD:s toppkandidat, skulle framträda.

Barley är den verkliga europén. Hennes far var engelsman, hon har studerat i Paris, varit gift med en spanjor och bor i sydtyska Trier med Belgien, Luxemburg och Frankrike på nära håll. Katarina Barley är dessutom medlem i Europaunionen, en förening som vill ha ett federalt Europa.

På mötet sa Katarina Barley att hon vill slåss för ett »socialt Europa«, problemet är bara att tyskarna tror att det är de som får betala notan.

Arne Schildberg, analytiker på SPD-nära Friedrich Ebert-stiftelsen i Berlin, får det att låta som att ett minfält väntar på Katarina Barley i valrörelsen. Varje paroll eller krav riskerar att utlösa en motrörelse. Det vore exempelvis gångbart att kräva att koncerner som Google, Amazon och Facebook gör rätt för sig i Tyskland och betalar skatt. Från det socialdemokratiskt styrda finansdepartementet kommer dock signaler om att ifall frågan drivs för hårt kan det slå tillbaka mot de tyska bilkoncerner som är verksamma i USA. 

Kravet på en generös europeisk flyktingpolitik är också tveeggat, det polariserar även inom den socialdemokratiska väljarkåren. 

De egna opinionsmätningar som stiftelsen gjort visar dessutom att 20 procent av de tillfrågade kräver radikala förändringar av EU, medan 40 procent skulle nöja sig med smärre justeringar. Problemet är att man inte vet i vilken riktning man vill ha förändringar. Arne Schildberg tror att åtskilliga vill ha »mindre Europa«.

– Man borde fråga sig varför så många röstar på högerpopulistiska partier. Speciellt bland Europapolitiker är den frågan dock absolut »no go«. »Mindre Europa« är för dem per definition dåligt, på det viset har man lämnat över frågan åt högerpopulisterna.

Tyska SPD ligger någonstans mittemellan sina kolleger i Europa; inte i det närmaste utraderade, som i Frankrike och Nederländerna, och samtidigt avsevärt svagare än svenska SAP.

I en aktuell mätning från ett av de trovärdiga tyska instituten får CDU 33 procent och SPD 18 procent. Socialdemokraternas nedgång har fångats upp av De gröna som får 19 procent. AFD får nöja sig med 10 procent. Partiet har, precis som SD och franska Nationell samling, svängt från »utträde« till »reformera inifrån«.

I Polen, det femte största landet på kontinenten, följs Europavalet av ett val till den polska sejmen i höst. Det tämligen EU-skeptiska regeringspartiet Lag och rättvisa har redan inlett valrörelsen genom att lova höjda barnbidrag, höjda pensioner och skattebefrielse för alla under 26 år. Fem oppositionspartier har svarat med att ingå i en koalition inför Europavalet. Om Brexit-kaoset i Storbritannien slutar med att utträdet skjuts upp till efter EU-valet 23-26 maj betyder det att britterna får rösta  och att Europaparlamentet återfår sin forna storlek – 751 mandat istället för 705 som det var tänkt efter Brexit. En närmast bisarr valrörelse är i så fall att vänta i öriket.

Läs mer: Veckans FOKUS: Kampen om ett splittrat Polen

Medan valkampanjerna inletts i Europa har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjort sig beredd för att kunna upptäcka försök till påverkan från främmande makter.

– Självklart har vi börjat titta på frågan för att vara förberedda och vi har träffat berörda myndigheter, säger Mikael Tofvesson, enhetschef på MSB.

De berörda är Valmyndigheten, Skatteverket, Säpo och Polisen. Europavalet kan vara frestande för den som vill försöka att styra valutgången i en viss riktning.

– Det är färre som röstar. Då får man större effekt om man kan påverka ett visst antal personer, konstaterar Mikael Tofvesson.

Läs mer:

Johan Hakelius: Macron sätter en ära i att inte lära något av EU:s problem

MP-avhopparen: »EU-kritiken urholkad«

Veckans FOKUS: Kampen om ett splittrat Polen

LO utmålar SD som huvudmotståndare i EU-valet

Fakta