Det bruna Europa

Det var i november 1983. Fram till denna månad för tjugotre år sedan hade Jean-Marie Le Pen mest varit ett skämt i fransk politik. Han hade ställt upp i presidentvalet 1974 med en sjörövarlapp över det öga som han förlorat efter ett gatubråk och fått ynka 0,74 procent. Men så hände det. Le Pens Front National lyckades med en hatkampanj få plats i kommunfullmäktige i Dreux, en liten stad strax utanför Paris. Journalisterna, måna att avslöja Le Pens rasism, bjöd in honom till en rad tv- och radioprogram. Två årtionden senare, i april 2002, kulminerade Le Pens framgångar när han chockade Frankrike genom att komma tvåa i presidentvalet med 16,9 procent.

Le Pen har blivit symbolen för den högerextremism som nu finns representerad i åtminstone 15 stora europeiska länder. Många av de senaste tillskotten kommer från det post-kommunistiska Östeuropa, som bulgariska Ataka som nyligen lyckades få sin ledare, förre tv-profilen Volen Siderov, till en andra valomgång om presidentmakten. Siderov var chanslös, men fick ändå hela 25 procent av rösterna.

Men det är knappast så att Europas högerextremism är någon gemensam europeisk rörelse, trots att Le Pens Front National faktiskt gett ekonomiska bidrag till bland andra sverigedemokraterna. Som de nationalister de är betraktar högerextremisterna i regel sina kollegor i grannlandet, eller bara andra högerextrema i det egna landet, som sina värsta fiender. Högerextremisterna i EU-parlamentet har haft notoriskt svårt att ens samsas om den typ av partigrupp som behövs i utskotten.

Mycket förenklat kan man dela in de europeiska högerextrema i en första och en andra våg. Den första vågen är de halvgalna populisterna, skattevägrare som gör narr av etablissemanget och slarvigt slänger sig med rasistiska uttryck. I Sverige var dessa populister Greven och Betjänten, Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som på 1990-talet bildade Ny demokrati och blev vågmästare i riksdagen. Danmark hade långt tidigare sin Mogens Glistrup och Norge sin Carl I Hagen. Schweiz har i dag affärsmannen Cristoph Blocher. I Frankrike ledde Pierre Poujade redan på 1950-talet ett skatteuppror där han hånade makthavarna. En av de unga »poujadisterna« var en viss Jean-Marie Le Pen.

De senaste decennierna har det efter populisterna följt en andra våg av mer professionella och välorganiserade högerextremister, på ytan mer välpolerade men ofta med hårdföra ideologer bakom fasaden. Anti-globalisering är ett viktigt tema. Till dem hör Front National, Danske folkeparti och sverigedemokraterna.

De högerextrema partiernas framväxt har många likheter mellan länderna – men något som de inte har gemensamt är att de växt fram som följd av kraftig invandring. Länder som Irland, Storbritannien och Sverige är i dag några av Europas främsta invandringsländer, men har minimala högerextrema partier. Norge, Danmark, Slovakien och Rumänien har däremot färre invandrare än EU-snittet – men desto fler högerextremister.

Gemensamt för högerextremisterna är i stället att de frodas på en känsla av utanförskap. De är starka på orter och bland grupper som snabbt tappat i status. Antwerpen, en gång Belgiens mest välmående industristad, är i dag i ständig strukturkris och har blivit centrum för de flamländska ultranationalisterna i Vlams Belang. Le Pen var som allra störst 2002 bland industriarbetare och småföretagare i krisbranscher.

Känslan av utanförskap riktar sig också mot ett etablissemang som upplevs som oåtkomligt. Särskilt tydligt är det i »samförståndsländer« som Schweiz, Österrike, Holland och Belgien där höger och vänster i regel bildar storkoalitioner över blockgränserna, och endast högerextremisterna alltid står utanför. Le Pen, som egentligen är mångmiljonär och bor på ett slott, utmålar sig som folkets alternativ mot en ingrodd korrupt politisk överklass som gått på samma elitskolor och umgås i samma kretsar.

Framgången för alla högerextremister börjar med att de får in en fot i dörren, där de går från att vara pinsamma tokstollar till att utgöra ett reellt hot. De skapar då en debatt där media och intellektuella mobiliserar sig, vilket i sin tur lockar än fler bittra antiväljare. Men ett sådant första genombrott kräver i regel ett gynnsamt valsystem. USA och Storbritannien, som har majoritetsval, har inga högerextremister att tala om eftersom systemet gör småpartier ointressanta.

Alla framgångsrika högerextrema rörelser har byggt på den stora, karismatiska och diktatoriska ledaren. Carl I Hagen, Jörg Haider, Le Pen, Umberto Bossi och Volen Siderov har varit synonyma med sina partier. I Holland uppkallades till och med partiet efter dess mördade partiledare; Pim Fortuyn-listan.

Några få av högerextremisterna har försökt bli rumsrena. De italienska fascistpartierna blev Aleanza Nazionale och gick i koalition med Berlusconi. De kan nu bli Italiens nästa stora högerparti sedan partiledaren Gianfranco Fini fördömt Mussolini. I Norge försöker Carl I Hagens efterträdare Siv Jensen göra samma omvandlingsnummer med Fremskrittspartiet.
Andra partier har tvingat sig in i regeringen i kraft av sin storlek. Mest uppmärksammat blev det när Jörg Haiders parti 2000 fick plats i Österrikes regering och när Pim Fortuyn-listan en kort tid satt i den holländska regeringen. Mindre känt är att Blocher lyckats bli Schweiz justitieminister. Hittills har högerextremisterna visat sig ganska tama när de väl fått regeringstaburetter, de tappar stöd och splittras.

De är för övrigt så högerextrema partier brukar stoppas. Inte genom att de till slut besegras i en öppen rationell debatt, utan genom att rättshaveristerna i partiet till slut tar kål på varandra. Haider, Le Pen, Hagen och svenska Ny demokrati upplevde alla våldsamma revolter som slogs ned med hänsynslösa uteslutningar, tills väljarna började tröttna. Men nya partier brukar poppa upp några år senare. Som i Sverige, där många efter Ny demokratis fiasko trodde att högerextremismen hade dött ut nästan helt och hållet.