»Det finns all anledning att vara pessimist«

I sitt tal i helgen, efter attackerna i Hula, anklagade Bashar al-Assad återigen terrorister för våldet. Finns det några belägg för det? 

– Nej, det finns det inte. De 50–60 miliser som finns är svåra att beskriva ur någon ideologisk utgångspunkt. Enligt en ny undersökning är 85 procent sunni-muslimer, ungefär som befolkningen. Annars är det unga, välutbildade personer som dragits till demonstrationerna för att de är emot Bashar al-Assad och vill ha mänskliga fri- och rättigheter, inte för några tidigare politiska eller religiösa tillhörigheter.

– Exilgrupperna och Nationella rådet är mer ideologiskt styrda av till exempel det muslimska brödraskapet som varit tvingade i exil sedan 1982. Skulle regimen falla kan det naturligtvis komma radikalare krafter till makten, men det vet vi inte ännu.

Hur mår den politiska makten nu? 

– Det går rykten om att det transporterats ut mycket pengar och släktingar till ledande i Baath-partiet. Många resonerar kring en så kallad jemenitisk lösning, alltså att Bashar al-Assad och hans familj skulle få fri lejd till något annat land.

– Annars har nätverket visat sig starkt. Assad har bytt ut personer från hans fars styre till personer som är lojala direkt mot honom. Den lojaliteten är viktig nu, för de vet att om regimen faller så faller man även personligen. Landets ekonomiska elit är maktens söner och döttrar som bygger upp företag med pengar som kommer ur statskassan.

Så al-Assad har fortfarande stöd från de mer välbärgade medborgarna?

– Nej, det tror jag ändå inte. Under de senaste månaderna har missnöjet med Bashar al-Assad varit större i Damaskus än vad som kommit fram. Allt fler motståndspersoner kommer från Damaskus och Aleppo, där universitetet just stängt på grund av demonstrationer.

Vad sägs i syriska medier? 

– De syriska satellit-tv-kanalerna brukar visa bilder från platser där bomber har smällt. Människor som kommer till tals beklagar sig men avslutar med att uttala sitt stöd för presidenten. Det finns vissa debattprogram där man diskuterar lite vad som sägs i andra länder. Medieapparaten är helt tvättad i Syrien. Det har inte skett någon förändring under det senaste året.

På vilket sätt använder al-Assads regim religionen i sin politik? 

– Det har funnits en diskussion om vilken roll religionen ska spela i Syrien ända sedan staten upprättades. Under hela 2000-talet har den intensifierats då regimen har börjat se sin sekulära ideologi hotad. Religionen har blivit synligare i offentligheten. Det har bildats religiösa skolor, det syns på sättet man klär sig och genom predikanters ökade roll i radio och tv.

– Det som är så spännande är att de lokala koordinatorerna trots allt inte är speciellt religiösa. Moskéer har visserligen varit platsen för organisering av demonstrationerna, men toppnamnen inom religionen har varit ganska tysta.

– Det är ändå det kortet som presidenten spelar ut. Enligt al-Assad själv är hans regim garanten för trygghet, stabilitet och ett sekulariserat samhälle där etniska och religiösa grupper får leva sida vid sida, om han faller kommer det bli kaos och en islamistisk republik.

Hur ser lojaliteten ut inom militären? 

– Det finns många som hoppar av för att de inte stödjer al-Assad. En del menar att Shabiha, grupper av unga, beväpnade främst alawiter, inom säkerhetstjänsten, används allt oftare för uppdrag. Det kan vara ett tecken på att man inte vågar använda vilka marktrupper som helst. Man kanske är osäker på hur reguljära trupper skulle ha agerat om man skickat in dem till Hula.

Hur ser de militära resurserna ut? 

– Det finns ett underskott i Syriens ekonomi och många indikatorer visar att den är på väg i en rejäl utförsbacke. I ett sådant här läge så prioriteras resurserna till armén och säkerhetstjänsten. Förlorarna är människor som inte får gas till sitt kök och som inte kan köpa mat.

Vad tror du kommer att hända den närmaste tiden? 

– Jag är en mycket optimistisk människa i vanliga fall men här finns det all anledning att vara pessimist. Vapen till både regimen och oppositionen kommer in i Syrien från Turkiet, Libanon, Irak. Det finns inte många tecken som pekar på annat än att inbördeskriget kommer öka i skala och leda till en katastrof i Syrien. Det finns väldigt små möjligheter att detta skulle kunna lösas internt.