Det gnistrande och muntra föraktets drottning

En politiker företräder intressen, en ledare förkroppsligar ett ideal. Margaret Thatchers centrala gärning var att gjuta ny kraft i den brittiska motståndsandan. Hon återfann kampglöden från Napoleonkrigen och andra världskriget och lät denna stridslust prövas i en ny tid. Så var hennes favoritord också »nej«.

Allt prat om Thatcher som »nyliberal« missar helt att hon i varje fiber var nationalist. Hayeks och Friedmans idéer var redskap i hennes händer, varken mer eller mindre. Målet var att göra Storbritannien starkt igen. I den mån hon ändå fascinerades av libertarianska idéer var det för att de kändes gammaldags och hederliga – icke-utländska, kort sagt. Marxismen däremot var så tysk, så fransk, så verklighetsfrånvänd och obrittisk och därmed per automatik omoralisk. Ingen behöver tvivla på att Thatcher höll britterna för ett överlägset folk. Men det var ett folk som hon sett gå vilse och låta sig förledas av socialismens löften om mer välstånd för mindre arbete.

Det fanns också ett annat system som ofta lovade runt och höll tunt: det amerikanska. Ändå valde Thatcher att knyta Storbritannien hårdare än någonsin till USA. Så länge det kalla kriget rasade var hon inte bara brittisk nationalist utan västerländsk. När Sovjetimperiet gick mot sin kollaps började hon dock snart hitta fiender närmare inpå. I Bryssel.

För fiender är såklart en ledares livsluft. Det är lätt att glömma bort i dag, i ett Europa där samförståndet snart har drivit hela världsdelen i konkurs. Blötdjuren som nu styr i Europas huvudstäder har inga fiender, de har förhandlingspartners. Några mål har de inte heller. De har processer.

Mest orättvist i den hatiska kritiken mot Thatcher är just detta: att hon skulle ha varit »omänsklig« (och dessutom »okvinnlig«, som det heter när sexismen går på högvarv). Men en människa reagerar, en människa väsnas. En människa vägrar. Omänskligt, det är det anhang av nollställda tjänstemän som leder oss i dag med räntemarknader till karta och opinionsundersökningar till kompass.

Det starkaste vapnet i Thatchers arsenal var det gnistrande föraktet. När hon reste i förtryckets Polen och Sovjetunionen var hennes häpna, nästan muntra förakt för omoralen och rötan bakom järnridån förmodligen det som gjorde allra djupast intryck – både på de rödfascistiska dinosaurierna och på deras underkuvade folk. Intryck gjorde hennes internationella kamp också på annat håll, inte minst i en förment neutral stat som vår svenska. Man var liksom inte neutral mellan en folkvald drottning och ett koppel halvdementa envåldshärskare. Man kanske låtsades, och det fanns det gott om politiker som gjorde, men man var det inte. Man var stärkt. Kommunismens dagar var räknade.

Massor av gånger hade hon fel. Fruktansvärt fel, ohyggligt fel; fel som en idiot. Precis som Olof Palme och Charles de Gaulle och Winston Churchill. För precis som de var hon en ledare som tog risker, som målade in sig i hörn, som lät sin avsky för motståndaren skena iväg så att hela den förda politiken ibland förvrängdes. Eftersom delar av den retoriskt högtravande fredsrörelsen i själva verket manipulerades av Moskva blev hon närmast bisarr i sitt omhuldande av kärnvapen. Eftersom ANC delvis var marxistiskt motsatte hon sig sanktioner mot det vita förtryckets Sydafrika. Och en politiker som ofta och gärna tar ställning hamnar förr eller senare alltid fel. Kontrasten är enorm mot våra makthavare i dag. De gör aldrig någonting fel överhuvudtaget, och heller aldrig någonting riktigt rätt. De bara tröttnas på och glöms bort.

Margaret Thatcher är det ingen som glömmer i första taget. Vi får aldrig uppleva hennes like. För oss som en gång naivt avgudade henne var det fruktansvärt att se järnladyn gå in i ålderdomens råkalla dimmor, de som skoningslöst anfräter aldrig så härdade metaller. Med dödsbudet återtar hon sin plats i historien. Det är där hon trivs, beundrad och bespottad. Det är där hon får tillbaka sitt majestätiska trots.

Läs mer: Ombytlig bolsjevik som fortsätter påverka än i dag.