Det gör ont när träden åldras

Husen i Hollywood Hills hänger längs de porösa sluttningarna, som i väntan på nästa lerskred, eller på Den Stora – The Big One – som den ofrånkomliga jättejordbävningen kallas. I lika delar förnekelse och amerikansk optimism stiger ändå fastighetspriserna stadigt. Från de övre delarna av slutningarna ser man inte bara det gröna lövhavet precis nedanför, utan Los Angeles hela gigantiska utbredning och, borta vid horisonten, San Gabrielbergen med sina snötäckta toppar, om säsongen är rätt. Tomtpriserna på rätt sida av de slingrande vägarna – den sida som har fri sikt över Los Angelesslätten – är tre eller fyra gånger vad som betalas för tomterna tvärs över gatan, som får nöja sig med att blicka ut över den egna dalgången. Där räcker det kanske med 10 miljoner kronor, om man vill köpa ett litet oisolerat trähus med två sovrum.

Med sådana priser undrar man vad som hänt, när en prima tomt står övergiven, uppenbarligen mitt i ett byggprojekt.

Svaret står på båda sidor av den påbörjade och nu inhägnade gropen: två unga ekar, sex eller åtta meter höga. Ägaren vill fälla träden för att utnyttja hela tomtens yta. Staden säger nej. Det är förbjudet att utan särskilt tillstånd fälla ekar i Los Angeles.

Oak Street, Oak Terrace, Oak Bend Drive, Royal Oak Place, Stone Oak Park: fler än hundra av Los Angeles gatu- och platsnamn innehåller ordet »ek«. Många av dem hör till stadens tidiga historia, för då fanns ekarna överallt, där inte öknen trängde in. När 44 personer – en vild blandning av spanjorer, mestiser, svarta, mulatter och indianer – 1781 grundade Los Angeles på den spanske guvernörens order, samsades ekarna med lagerträd, kalifornisk platan och valnöts-träd. Hundra år senare började Los Angeles växa. Mellan 1870 och 1900 gick invånarantalet från 5 000 till 100 000. Det var dåliga nyheter för ekarna.

Många ekar användes som bränsle. Ekskogar höggs ner för att ge plats för citrusodligar. Andra för att de stod i vägen för stadens expansion. Grundvattennivån sjönk. Det var spiken i kistan för ytterligare ekbestånd. En bit in på 1900-talet hade Los Angeles i stället adopterat andra träd.

Sedan 1966 är Los Angeles officiella träd korallträdet. Det finns en officiell blomma också: papegojblomman. Båda har hämtats från Sydafrika, för i Los Angeles trumfar utseende alltid ursprung.

Korallträdet fick sitt stora genombrott på 40-talet, då spårvagnslinjen längs San Vincente Boulevard i västra Los Angeles, lades ner. Rälsen låg i mitten av vägen och när den revs upp planterades drygt 120 korallträd (Erythrina caffra) där i stället. På kort tid blev träden, med sina lågt grenade stammar och orange blommor, favoriter hos Los Angelesborna. År 1976 gav staden träden på San Vincente Boulevard status som kulturhistoriskt monument nummer 148.

Valet av korallträdet var rent estetiskt. Sjuttio år senare har det börjat straffa sig. Korallträden har angripits av ett par arter skalbaggar, som långsamt migrerat norrut. I kombination med svampangrepp har det försvagat många träd. Eftersatt underhåll är en annan orsak till att träden börjat falla.

Korallträdet är av naturen skört. Odlade träd behöver beskäras varje år. Det gäller särskilt om träden, som är anpassade för att klara sig väl i torra klimat, i stället vattnas och gödslas. Då utvecklar de kronor som stammen inte förmår bära. På San Vincente Boulevard har träden, i bästa fall, beskurits vart sjunde år. Redan 1982 kom de första larmen om att träden rasade i förskräckande omfattning. Sedan dess har problemets omfattning varierat med stadens budget, för att under senare år åter bli akut.

Men det är också en fråga om ålder. Ko-rallträden i Los Angeles verkar ha nått sin fulla livslängd efter 60–70 år. De planterades samtidigt och dör samtidigt.

Precis samma problem har Los Angeles med sina ikoniska palmer.

Los Angeles palmer valdes i än större utsträckning än korallträden på rent estetiska grunder. De ger inte skugga. De hindrar inte erosion. De ger ingen frukt som tas till vara, eller ved som duger särskilt mycket till. Men de har ett starkt symbolvärde.

På östkusten, i Florida, växer tolv palm-arter naturligt. I Kalifornien finns bara en, prästpalmen, och det är inte den vanligaste i dagens Los Angeles. I stället är det två importerade palmer, kanariepalmen från Kanarieöarna och den mexikanska palmen, som under 1900-talet blev synonyma med Los Angeles.

Det fanns visserligen en del importerade palmer redan under sent 1700-tal. De planterades av präster vid missionsstationerna, dels för att palmer förde tankarna till Bibelns länder, dels för att bladen användes vid palmsöndagen. Men det var på 20- och 30-talen som den stora palmplanteringen skedde och den var en ren övning i varumärkesbyggande.

Palmen kom redan under viktoriansk tid att förknippas med exotism, solsken och lyx. Den var också enkel att odla: den har inget skrymmande rotsystem, tål att flyttas och kan växa varhelst den får sol och vatten. Kombinationen av palmens glamour och dess lättskötthet gjorde den perfekt när Los Angeles ville berätta för världen att staden var ett soldränkt paradis, en amerikansk Riviera, där livet var enklare. Från att i början av 1900-talet varit i stort sett palmlöst, hade Los Angeles på 1990-talet över 75 000 palmer, enligt en inventering. Men sedan dess har problemen hopat sig.

Det handlar delvis om liknande insekts- och svampangrepp som korallträden drabbats av, men framför allt om att många av palmerna planterades samtidigt.

Inför OS i Los Angeles 1932 skulle staden få en ansiktslyftning. Depressionen plågade USA och som en försmak av vad som skulle bli Franklin D Roosevelts New Deal sattes 400 arbetslösa att plantera 40 000 mexikanska palmer längs 24 mil av Los Angeles gator. Det förändrade stadens utseende permanent, eller åtminstone i hundra år. Enligt vissa uppskattningar kommer så många palmer dö av ålder de närmaste fem åren, att det skulle ta mellan 30 och 50 år att ersätta dem. Det förutsatt att pengarna finns, vilket inte är fallet.

Palmdöden i Los Angeles är inte ett unikt problem. I Rom har de lika ikoniska pinjeträden börjat rasa. Under förra höstens stormar dog minst två personer när de hamnade under fallande träd. Skadorna på bilar och annan egendom var stor.

Inte heller pinjeträden i Rom är i sin naturliga miljö. Träden härstammar från början från Grekland och deras naturliga växtmiljö är vid havet – italienarna kallar träden pini di mare – inte i Roms relativa inland. Men sedan antiken har pinjeträden haft en särskild ställning i regionen. Plutarchos skriver om pinjeträdens koppling till modergudinnan Kybele och Dionysos har ett särskilt varmt förhållande till trädet, eftersom dess kåda användes för att smaksätta vin.

Men det där är inte till mycket hjälp när träden börjar falla mitt inne i Rom.

I naturlig miljö blir pinjeträd ofta cirka 180 år gamla, men när de planteras i stadsmiljö halveras livslängden. Och en stor mängd av Roms pinjeträd, särskilt de som finns på verkligt ikoniska ställen som Forum Romanum, planterades på Mussolinis initiativ på 1920-talet. Tanken var att en pinjeträdsallé skulle börja vid Piazza Venezia och sträcka sig hela vägen förbi den fascistiska världsutställningsförorten EUR längs Via Imperiale ända till hamnstaden Ostia.

Så blev det inte, men tusentals pinjeträd kom i marken innan världskriget bröt ut. Det är de träden som nu faller.

Rom lär ha över 330 000 träd innanför stadsgränsen. Ungefär 82 000 är stora träd längs gator och torg, många pinjeträd. Åratal av bristande underhåll – en följd av dålig ekonomi och den korruption och förskingring som kallas Mafia capitale – gör saken värre. Roms borgmästare, femstjärnerörelsens Virginia Raggi, har redan låtit fälla 2 000 träd och ytterligare 1 600 står på tur.

Pinjegallringen gör inte Raggi populär. Träden betraktas som besjälade av Romborna. Till och med Mussolinis roll i pinjeträdens öde har lett till en kontrovers: diktatorns barnbarn, Rachele Mussolini, döpt efter sin farmor och ledamot i stadsfullmäktige för högernationalistiska Fratelli d’Italia, hävdar att trädfällningarna bara är ett sätt att slippa betala för underhåll.

Det finns också de som förespråkar att pinjeträden ersätts med något som skulle göra större nytta i en het och förorenad stad som Rom. Det alternativ som vanligen nämns är platanen.

London ska ha fler träd än invånare och en majoritet av träden, över 60 procent, är plataner av den särskilda art som, åtmin-stone i England, kallas Londonplatan. Det är en ung art, som antagligen uppstod i mitten av 1600-talet i Vauxhallträdgården hos botanisten John Tradescant den yngre. Där råkade den orientaliska platanen och den amerikanska platanen, som amerikanerna kallar sycamore, korsas och ge upphov till den här hybriden.

Londonplatanen är anmärkningsvärt tålig mot luftföroreningar och har dessutom lätt att stå ut med ett begränsat rotutrymme. Det gjorde att trädet, vid sitt publika genombrott i slutet av 1800-talet, blev en favorit bland stadsträdgårdsmästare, främst i det smutsiga, viktorianska London.

Till platanens förtjänster brukar ibland läggas det falska påståendet att trädet absorberar luftföroreningar. Det gör det inte, men att trädets bark ständigt faller av – något som ger platanen dess karaktäristiskt kamouflagefläckiga stam – gör att det kontinuerligt binder nya stoftpartiklar och dess löv har små hår, som också binder smuts. En studie för snart tio år sedan kom fram till att träden i Storlondon, främst bland dem platanen, årligen binder mellan 850 och 2 000 ton skadliga partiklar. Förra året visade en annan undersökning från University college i London att stadens träd i vissa områden binder lika mycket koldioxid per hektar som tropiska regnskogar.

Det finns skadedjur som i kombination med svamp angriper plataner på liknande sätt som de som angriper korallträden i Los Angeles, men i London har inget sådant ännu upptäckts. Det finns inte heller någon klar idé om hur gammal en Londonplatan kan bli, eftersom de träd som planterades under drottning Victorias tid ännu i allmänhet är i gott skick.

Almsjukan, ännu en svampsjukdom som sprids med insekter, har gått hårt åt svenska park- och stadsträd. I Stockholm har ungefär 300 almar fällts och förstörts sedan 1998, i försök att stoppa sjukdomen. Almarna i Kungsträdgården, som stod i centrum för almstriden 1971, har ännu klarat sig, men är så gamla att vissa av dem knappast kan väntas stå länge till. Just nu håller Stockholms stad på att göra en rotkartering av Kungsträdgårdsalmarna, för att få en bättre uppfattning om hur träden mår under jord. Samtidigt ges träden nya, mer porösa växtbäddar, som gör det lättare för trädens rötter att växa.

Men det nyplanteras inga almar. I Stockholm blir trädfloran i stället alltmer exotisk: ginko, paulowina, zelkova, koelreuteria och metasequoia är några exempel på det som planterats på senare år. Staden letar arter som passar särskilt väl i den krävande stadsmiljön och som ökar mångfalden, så att risken för epidemier i trädbeståndet minskar. Det kanske inte är lika besjälat som Roms pinjeträd, eller lika glamoröst som Los Angeles palmer, men det är – med ett ord som numera blivit obligatoriskt – antagligen mer hållbart. <