Det kallas Karl XII:s revansch

Ukraina är Europas näst största land, har rika naturtillgångar, bördig jordbruksmark och en stark industri. Dessutom är befolkningen relativt välutbildad. Inte undra på att både EU och Ryssland vill alliera sig med landet. Den senaste veckans sammandrabbningar i Kiev handlar om vilket väderstreck Ukraina ska vända sig mot. Öst eller väst?

Dragkampen kan vid en första anblick härledas till den orangea revolutionen 2004–2005, då den västligt sinnade oppositionen under ledning av Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko efter några månaders politisk turbulens lyckades besegra presidentkandidaten Viktor Janukovitj. 2010 tog han revansch och blev president.

En annan förklaring är finanskrisen 2008. Den slog mycket hårt mot Ukraina, som fick stödlån av Internationella valutafonden och tacksamt tog emot EU-initiativet om Östliga partnerskapet och dess löften om EU-medlemskap och handelsavtal. Ryssland såg partnerskapet som ett hot, skapade en egen tullunion och varnade för höjda gaspriser om inte de forna sovjetsatelliterna valde att gå med.

President Janukovitj vägran att nu signera partnerskapsavtalet med EU har satt i gång en storm av folkliga protester som kräver hans omedelbara avgång och att landet tar avstånd från den mäktiga grannen i öst.

Men för att förstå dagens situation krävs att bandet backas ytterligare. Till och med längre tillbaka än slaget vid Poltava 1709, då Rysslands Peter den store besegrade Karl XII:s karoliner, som var allierade med den ukrainska kosackledaren Ivan Mazepa. Det är en historisk referens som i ett uppmärksammat ryskt nyhetsinslag från förra helgen angavs som orsak till det som nu pågår i Ukraina. En svensk-polsk-litauisk allians med Carl Bildt i spetsen har som mål att hämnas nederlaget i Poltava för mer än 300 år sedan, hävdade programledaren.

Redan under 1300-talet hamnade de västra delarna av dagens Ukraina under polsk-litauiskt styre. 1596 bildades den ukrainska kyrkan, vilket startade en flera hundra år lång period av polsk dominans i de västra delarna av landet. Parallellt pågick en kamp bland de ukrainska kosackerna för att frigöra sig från det polska förtrycket. 1654 skapades en union med Ryssland som skulle försvara landet mot Polen. Under 1700-talets slut fortsatte Ryssland sin expansion både öster- och västerut. Vid delningen av Polen 1772–95 styckades nuvarande Ukraina upp mellan Ryssland och habsburgarnas Österrike, men första världskriget innebar att de båda kejsardömena gick under.

Försöken att skapa en ukrainsk stat misslyckades och 1921 delades Ukraina upp igen, då mellan bolsjevikernas Ryssland och Polen. Stalin genomförde under de kommande decennierna en omfattande ryssifiering med massdeportationer till Sibirien och mord på ukrainska nationalister och kulturpersonligheter. Efter Polens fall välkomnade många ukrainare den tyska invasionen av Sovjetunionen som inleddes 1941, men snart stod det klart att ockupationen av Ukraina innebar ett blodbad. Efter andra världskrigets slut skapades den ukrainska socialistiska rådsrepubliken, vars gränser är desamma som dagens Ukrainas.

I samband med att Sovjetunionens Michail Gorbatjov genomförde sin öppenhetsreform glasnost, ökade de nationalistiska strömningarna i Ukraina. Rörelsen Ruch ledde kampen som kulminerade i det ukrainska parlamentets självständighetsförklaring 1991.

Sedan dess har landet inlett en vinglig färd mot framtiden. Ukraina är fortfarande en delad nation, med en tydlig spricka mellan västligt omfamnade nationalister och de som vill tillhöra Ryssland. Dess historia är berättelsen om en flera hundra år lång maktkamp mellan öst och väst, om var landet egentligen hör hemma.