Det lysande undantaget

Himlen är fortfarande mörk när Kalthoum Kennou går ur sin bil och kryssar mellan lastflaken upp mot marknadshallen. Det doftar fukt och blast. Klockan är halv sju denna lördagsmorgon och Kennous valkampanj är i gång, just i dag på Tunisiens största grossistmarknad för frukt och grönsaker.

Hundratals män stannar upp och tittar mot henne när hon sveper in med sitt entourage av kostymklädda livvakter bland lådor av granatäpplen, gurkor och morötter.

55-åriga Kennou, till yrket domare i högsta domstolen och en högljudd regimkritiker under diktaturen, är en av 23 kandidater och den enda kvinnan som ställer upp i valet av Tunisiens president i slutet av november.

– God morgon, hur har ni det här i dag då? säger hon med raspig röst och stadig blick.

Snart flockas folk runt henne för att lyssna och berätta om sina besvärliga situationer – om hur priserna gått upp häftigt de senaste åren, om hur gödsel blivit alldeles för dyrt. Många är unga män, med uppdragna munkjacke-luvor som extralager under kepsar och med jordiga gestikulerande fingrar i luften. Kennou låter sig omringas, lyssnar och nickar.

– Det som är viktigast nu är att ena landet. Jag kan vara den enande kraften, säger Kennou, som är partipolitiskt obunden.

För några veckor sedan hölls parlamentsval i landet, vilket ritade om Tunisiens politiska karta. Det sekulära och anti-islamistiska partiet Nida Tounes blev störst med 39 procent av rösterna, och det moderata islamistpartiet Ennahda som tog hem segern i valet 2011 petades nu ner till andraplatsen. Någon regeringsbildning kommer inte bli färdig förrän presidentvalet är över, och det är ännu oklart om de två politiska motståndarna, med sina respektive samhällsprojekt, kan komma att bilda en allians eller inte. Rollen som president är visserligen mindre inflytelserik än premiärministern, och ger inte alls makten som Ben Ali hade. Men som statschef och sammanhållande kraft i en omstartad nation är presidenten långtifrån maktlös.

Det har snart gått fyra år sedan Tunisien blev först ut i den protestvåg som kom att kallas den arabiska våren. Medan utvecklingen snabbt blev våldsam i länder som Libyen, Jemen och Syrien har övergången från decenniers diktatur mot demokrati hittills gått relativt fredligt till i Tunisien. Landet är i stort sett befriat från pyrande etniska konflikter, har hög utbildningsnivå och ett starkt civilsamhälle, som inte sällan spelat en viktig medlarroll i situationer av politisk polarisering de senaste åren.

Under stor möda, med långa avbrott och trots djupa ideologiska splittringar lyckades den konstituerande församling som röstades fram 2011 skriva en ny grundlag som många bedömer som den mest progressiva i arabvärlden. Den nya texten stärker bland annat kvinnans rättigheter, som redan före revolutionen var relativt starka här jämfört med på andra håll i regionen. I decennier har tunisiska kvinnor haft rätt att begära skilsmässa och göra abort. Polygami har länge varit förbjudet. Den nya grundlagen säger dessutom att män och kvinnor har lika rättigheter, samt att staten ska verka för lika representation mellan män och kvinnor i valda församlingar. I det nya parlamentet är en tredjedel av ledamöterna kvinnor.

Kalthoum Kennou ser författningen som ett steg i rätt riktning, men betonar att grundlagen är en samling principer som nu måste översättas till lagar.

– Det finns ett antal gamla problematiska familjelagar som måste göras om, säger hon.

Ett exempel är att en tunisisk kvinna som gifter sig med en utlänning inte har rätt att föra vidare sitt tunisiska medborgarskap till barnet. Dessutom brottas landet med konservativa attityder, särskilt på  landsbygden där kvinnors frihet ofta begränsas av omgivningen. Att som kvinna ta bussen på egen hand eller ha ett jobb som receptionist anses inom vissa familjer som moraliskt tvivelaktigt.

Men Kalthoum Kennou är trots allt övertygad om att Tunisien är redo för en kvinna som president.

– Det är kompetens som är det viktiga nu, inte kön. Kvinnan finns överallt i Tunisiens samhälle och folk är vana att se kvinnor på höga poster som läkare, domare och piloter. Så här efter 60 år är det dags att vinna terräng också inom politiken och se en kvinna som president.

Men alla håller inte med.

– Jag gillar Kennou som person, men hon kan inte vara president, inte nu. Kanske nästa gång. Landet behöver först en stark man vid makten, säger en fruktförsäljare bakom några gula backar granatäpplen medan Kennou går gången fram och tar folk i hand på marknaden.

Landets säkerhet är ett av presidentmaktens huvudsakliga ansvarsområden och önskan om »en stark man« på posten hörs ofta bland tunisier. En av kandidaterna som många experter menar har stora chanser att ta hem presidentposten är Béji Caïd Essebsi, som är partiledare för Nida Tounes och vars politiska identitet bygger på idén av honom som en stabil och erfaren ledare.

Drömmen om den starke mannen säger någonting om läget i landet. För trots att demokratiutvecklingen gått framåt på många sätt är situationen långt ifrån stabil. Tunisien befinner sig i vad regeringen beskriver som ett krig mot terrorister i form av radikala islamistgrupper sedan ett par år tillbaka. Problemet är tätt sammankopplat med landets ekonomiska bekymmer eftersom stridigheterna avskräcker utländska investeringar. Inrikesministeriet rapporterar regelbundet om eldutbyte mellan säkerhetsstyrkor och radikala islamister på olika håll i landet. I våras attackerade beväpnade män inrikesministerns bostad och dödade fyra soldater, ett av många våldsdåd detta år men det första som al-Qaida i islamiska Maghreb, AQMI, tog på sig ansvaret för.

– Säkerhetsläget är vårt mest akuta problem. Folk är rädda för sina liv, och för sina barns liv, säger Kalthoum Kennou.

Hon är oerfaren i politiken, men har lång vana av att försvara sina principer. Det gjorde hon också under den förra regimen, något hon gärna framhäver – särskilt då flera av de konkurrerande kandidaterna har ett förflutet som politiskt aktiva under den gamla regimen.

– Folk frågar om jag är stark och jag svarar dem: Jag har aldrig suttit vid makten, men som domare har jag vågat fatta tuffa beslut, också mot diktatorns familj. Har de som varit i politiken vågat det kanske? Om jag en dag sitter vid makten kommer jag också våga ta tuffa beslut. Det måste man som president. Man får inte tveka.

Fakta | Den arabiska våren idag

Tunisien: Leds av valt parlament och har börjat vägen mot att bli en fungerande demokrati.

Libyen: Leds på papperet av ett valt parlament och regering som dock tappat kontroll över landet.

Egypten: I praktiken diktatur efter att generalen al-Sisi valts till president efter ett inte helt demokratiskt val.