Putin behöver inte folkets stöd för att vinna

Om två veckor, den 17 mars, ska det ryska folket betyga sin lojalitet inför landets ledare, Vladimir Putin som för femte gången ödmjukt kommer att tacka för förtroendet att få uppdraget som Rysslands president.  Han kommer inte behöva erövra väljarnas sympati med några löften eller populistiska program. Putin tystar alla som är illojala mot regimen; de fängslas, fördrivs eller mördas, som Aleksej Navalnyj nyligen. Och valresultatet blir ingen sammanräkning av hur många som har röstat på honom, utan endast ett besked om hur stor majoritet den ryska presidentadministrationen anser vara lämplig. Det viktiga är inte hur Rysslands folk röstar, utan hur deras röster räknas.  

Presidentvalet har i första hand en ceremoniell funktion. I princip har inget ryskt val sedan landet lämnade Sovjetunionen givit väljarna möjlighet att ta ställning till kandidater som kampanjat på någorlunda lika villkor. Under Putin har valets ceremoniella karaktär stärkts: 2012 fick han 64 procent av rösterna, vid valet 2018 – över 77 procent. Enligt källor till nyhetsbyrån Meduza i Riga är målet för det stundande presidentvalet ett stöd på minst 80 procent. OSSE:s valövervakningsorganisation ODIHR har vid de flesta ryska val fört fram stark kritik mot hur valen genomförts, och inför årets presidentval har ODIHR över huvud taget inte tillåtits sända observatörer. Rysslands utrikesministerium förklarar att ODIHR har blivit ett instrument för globalistiska eliter.  

Det blir nu också andra gången som Putin mixtrar med grundlagen för att kunna sitta kvar vid makten. År 2008 lämnade han presidentposten till Dmitrij Medvedev och låtsades vara premiärminister i en mandatperiod för att sedan återkomma som president 2012. Enligt Rysslands konstitutionen kan en president bara sitta två mandatperioder, men eftersom grundlagen förändrades 2020 nollställdes Putin. Hans tidigare fyra mandatperioder räknas helt enkelt inte längre och han är därför valbar för ytterligare två sexåriga mandatperioder. Han kommer redan under den kommande (alltså femte) mandatperioden att bli den äldsta ledare som Ryssland har haft på tusen år. Om inget oväntat inträffar passerar han 77 år gammal Leonid Brezjnev i augusti månad 2028.  

Putin är som sagt nollställd, och hans kampanj är nollgradig. Kampanjstaben är angelägen om att undvika entusiasm och engagemang. I demokratiska stater finns en dramatik i valprocessen: meningsutbyten, utmanande retorik, generösa vallöften, hetsiga debatter mellan kandidater. Men i Ryssland etablerade redan Boris Jeltsin en praxis där den sittande presidenten inte nedlåter sig till debatt med motståndarna. Presidenten är upptagen med att presidenta; han kan inte hålla på att prata strunt med meningslösa politiker. Putin har drivit den linjen till fulländning. Han lovar inget, han har inte presenterat något program. Putin är sitt eget program och sitt eget löfte. Hela hans politiska verksamhet kan sammanfattas i två ord: underordning och lojalitet.  

Även det nu tio år långa kriget mot Ukraina är en fråga om underordning och lojalitet. Det finns inga strategiska resurser som Ryssland behöver i Ukraina. Putins enda mål är Ukrainas, och i förlängningen hela världens, underordning. Ryssland måste vara en stormakt som andra länder ska underordna sig.  

Putins törst efter lojalitet förklarar även hans avsky inför dissidenter. Bristande lojalitet är oacceptabel i Putins värdesystem, och de illojala måste rensas ut. Han har gjort den ryska statsapparaten till ett mordvapen. Anna Politkovskaja, Aleksandr Litvinenko, Boris Nemtsov, Jevgenij Prigozjin och Aleksej Navalnyj är bara några av dem som Vladimir Putin låtit mörda, just för att de varit illojala. Simpla mördare och våldtäktsmän som demonstrerat sin lojalitet mot regimen kan däremot alltid benådas.  

Vid sidan av Putin har ytterligare tre presidentkandidater godkänts av valmyndigheten: Vladislav Davankov, Leonid Slutskij och Nikolaj Charitonov. Ingen av dessa kan beskrivas som oppositionella. Charitonov representerar Kommunistpartiet, Slutskij är ledare för Vladimir Zjirinovskijs gamla parti Liberaldemokraterna och Davankov, som med sina 39 år är yngst i trion, befinner sig under EU-sanktioner på grund av sitt stöd för den illegala annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina. De tre utgör endast dekorativa element för att få lojalitetsceremonin att påminna om ett riktigt val, och de kommer att kunna få några enstaka procent av rösterna. Någon opposition utgör de inte. Två illojala kandidater har förbjudits av valmyndigheten från att delta, helt enkelt eftersom de är just illojala.  

Kreml saboterade omedelbart journalisten Jekaterina Duntsovas försök att kandidera, eftersom det snabbt stod klart att hon väckte intresse bland väljarna. Möteslokaler drabbades av ”strömavbrott”; möten avbröts av polis, kampanjmedel låstes på bankkonton. Valmyndigheten vägrade överhuvudtaget registrera henne som kandidat. Det stod klart att ingen som öppet uttalar sig mot kriget mot Ukraina kan tillåtas kandidera.  

En annan av dessa bortmotade illojala kandidater heter Boris Nadezjdin – ett namn som låter nästan påhittat i sammanhanget. Efternamnet bygger på det ryska ordet för ”hopp”, och förnamnet betyder ”kämpe”. För att få ställa upp i valet krävs att minst 100 000 människor stödjer kandidaten, och över hela Ryssland har människor köat för att få skriva på namnlistorna. Och här handlar det inte om att krafsa ner en namnteckning: namnet ska vara tydligt läsligt, passnummer och folkbokföringsadress ska anges, och alla namnen ska kontrolleras av myndigheten. Nadezjdin lämnade in över 150 000 namn. Valmyndigheten gäspade och underkände namninsamlingen; kandidaturen avvisades.  

Och nu säger Putins propagandamaskineri att de som uttryckte sitt stöd för Nadezjdin måste förvänta sig ett straff för sin illojalitet. Programledaren Solovjov, med en pratshov i statlig TV, säger att de ryska myndigheterna borde tacka Nadezjdin:  

”Han lämnade in en lista på opålitliga inflytelseagenter, folkfiender, påverkansoperatörer och Navalnyvalpar som ännu inte förintats. Det är ett stort arbete. Han har identifierat dem och samlat in deras personuppgifter så att kompetenta myndigheter kan studera dem.”  

Putin och hans krets kontrollerar hela den ryska statens våldsapparat och dess medier. Med mordet på Aleksej Navalnyj har han också demonstrerat sin beredskap att använda våldsapparaten, helt utan oro för omvärldens fördömanden. Med mordet har Putin skruvat upp skräcken i Ryssland på högsta volym. Hela samhället genomsyras av skräcken. Vem som helst kan vara angivare; vem som helst kan bli offer. Varje människa i Ryssland är Putins gisslan. Och var och en i gisslan vet vad de måste svara den 17 mars. De förväntas svara – med en skarpladdad statsapparat mot huvudet – på frågan om de älskar Vladimir Putin. Och deras svar kommer att låta som ”ja”.  

Men i själva verket vet vi ingenting om hur Rysslands folks ser på sin president. Allt vi ser är effektiviteten hos våldsapparaten och propagandamaskineriet, vi ser hyckleriet, skräcken och ensamheten. Men vi ser också en vilja att inte delta i lögnerna. Det finns människor som vägrar acceptera skräcken, som vägrar vara undersåtar och kräver att få vara medborgare. Vi ser en samhällsdebatt i form av klotter på stan och viskande samtal i kök och i chattrum på nätet. Putin kan endast överleva politiskt genom våldet, lögnen och skräcken, men våldet bevisar även hans egen svaghet och rädsla.  

Det är viktigt att minnas att Aleksej Navalnyj aldrig var någon oppositionsledare i Ryssland. Det finns ingen opposition. Det finns dissidenter – hundratals politiska fångar, tiotusentals aktivister, miljoner missnöjda – men ingen opposition. Det finns ett parlament med fem olika partier, som alla är blint lojala mot Putin, som själv inte är medlem i något parti och som kandiderar som ”oberoende”.  

Putin har noga sett till att, precis som Shakespeares Julius Caesar, omge sig med feta människor, slätkammat folk som sover gott om natten. Alla i hans närhet är helt beroende av honom för sitt välstånd; ingen har någon ”maktbas” som kan användas mot presidenten. Det finns ingen i den inre kretsen som skulle kunna ses som en utmanare till Putin.  

Men förändringar i Ryssland brukar komma plötsligt, och att det finns en djup längtan efter förändring i Ryssland just nu är tydligt. Händelserna i somras, när Jevgenij Prigozjin helt utan motstånd kunde marschera en armé mot Moskva vittnar om detta, liksom det stora intresse som de förbjudna anti-krigskandidaterna väcker. Putins Ryssland är ett stort lass, av allt att döma på väg mot en liten tuva som kommer att välta hela regimen. Men var finns den där tuvan? 

***

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna

Läs även: Att söva folket är Putins oväntade strategi