Diktatorerna segrar – med hjälp av IMF

I Vitryssland är Aleksandr Lukasjenkos regim inne på sitt sextonde år. Diktatorn har klamrat sig fast med hjälp av subventionerad rysk gas och en skoningslös förföljelse av oliktänkande. I december i fjol slogs en av hans motkandidater till presidentposten medvetslös sedan han fredligt demonstrerat mot ännu en fuskseger för Lukasjenko. I samband med valet höjde den allsmäktige presidenten alla löner i landet dramatiskt.

Men 2011 har diktatorns bubbla spruckit. Ryssarna har tröttnat på att subventionera Lukasjenko och höjt

priset på gasen. Handelsunderskotten skenar, industrin går i stå, landet skuldsätter sig massivt. Den vitryska rubelns konstgjort höga kurs har fått panik­devalveras i maj sedan importvaror sinat. Lukasjenko har bisarrt nog meddelat att rubeln ska devalveras och kursen släppas fri inom några veckor, oklart hur. Protester har under sommaren blossat upp igen och åter slagits ned brutalt. Sveriges främsta expert på vitrysk ekonomi,

Jesper Roine på SITE-institutet, konstaterar att Lukasjenko nu är helt beroende av pengar utifrån.

Vad gör EU åt allt detta? Bojkott? Frysta tillgångar? Stöd till oppositionen? Löfte om EU-medlemskap den dag Vitryssland blir fritt?

Vi har fryst de bankkonton Lukasjenko och hans närmaste har i EU. Men annars sitter IMF som bäst och förhandlar om ett nödlån för att rädda förtryckarna i Minsk. Valutafondens klagomål handlar främst om regimens usla ekonomiska politik. Inga ultimatum har ställts om demokrati eller pressfrihet.

Men Vitryssland är kanske inte ens det största som händer just nu i Europas hjärta. I ett land åtta gånger så stort som Libyen håller en historisk frihetsrevolution på att vändas till förtryck, utan att mötas med så mycket som en axelryckning av EU. 2004 inspirerades demokratikämpar världen över av den orangea revolutionen i Ukraina. Miljondemonstrationer stoppade den kriminellt belastade premiär­ministern Viktor Janukovitj från att fuska sig till presidentposten. EU hade ett ögonblick av fulländad »soft power« när en handfull EU-ledare reste till Kiev och utan tillstymmelse till vapenskrammel övertalade regimen att släppa makten.

Men efter fem år av käbbel bland Ukrainas demokrater vann Janukovitj i fjol knappt det nya presidentvalet. Därefter har tumskruvarna börjat dras åt. Statstelevisionen hyllar åter landets vise ledare. Journalister hotas. Lokalvalen manipulerades. Samtidigt som kriget rasade som värst i Libyen satte en ukrainsk domstol oppositionsledaren Julia Tymosjenko i häkte för mycket dubiösa anklagelser om maktmissbruk kring ett gasavtal. Som en spöklik repris av Putins nedmontering av friheten i Ryssland.

Det finns fortfarande hopp. Janukovitjs parti har kollapsat i opinionsmätningarna sedan ekonomin gått i stå. Men det är bara relevant om demokratin tillåts överleva och för det behövs tryck från EU.

I stället förpassas Ukraina till notisspalterna när eurokrisen slukar all energi. Redan före Janukovitjs återkomst gjorde EU-ledare helt klart för ukrainarna att något EU-medlemskap skulle det inte

bli under deras livstid. Övriga ekonomiska samarbeten är heller inte förankrade i krav på en ukrainsk rättsstat. Janukovitj kan nu i stället välja ett frihandelsavtal med Ryssland och Kazakstan. I ryggen har han förra årets stödpaket på 15 miljarder dollar från IMF. Och nästa år kan han stoltsera som värd för fotbolls-EM tillsammans med

Polen. De incitament som en gång fanns för Ukraina att hålla kursen mot EU-­inträde har tagits bort.

Många varnar för att ett splittrat EU, utan folkligt mandat för utrikespolitiken, blir kraftlöst inför kriser i vårt närområde. Men då har det ofta handlat om hur vi saknat USA:s militärmakt. Det kan också vara så enkelt att vi inte klarar av att hantera mer än en kris i taget.

Martin Ådahl är chef för de liberala tankesmedjan Fores.