Död i demokratins spår
Bild: Rodrigo Abd/scanpix
I förra veckan hittades de två lemlästade kropparna av de mexikanska poliser som utredde massakern på 72 papperslösa emigranter på väg till USA. Polismorden utfördes direkt efter att den mexikanska armén dödat 24 medlemmar av den narkotikakartell som utfört massakern.
När den sittande presidenten Felipe Calderón Hinojosa, från högerpartiet PAN, tillträdde 1 december 2006 förklarade han krig mot knarkkartellerna och kallade in armén. Men knarkligorna vek sig inte utan trappade upp våldet. Armén blev för kartellerna bara ytterligare en fiende.
Forskaren Eduardo Guerrero, tidigare högt uppsatt chef för Mexikos valmyndighet IFE, beskriver i den mexikanska tidskriften Nexos varför han tror att det var lugnare förr. Innan Calderóns företrädare Vicente Fox, också från PAN, tillträdde fanns en inofficiell överenskommelse mellan makthavarna och kartellerna. Han kallar de spelregler som parterna höll sig till för de tio budorden:
Inga lik på gatorna. Inga droger i skolorna. Inga medieskandaler. Polisen har rätt att beslagta mindre mängder narkotika och gripa smålangare. Kartellerna delar med sig av vinsterna från droghandeln till fattiga lokalsamhällen. Inga gatugäng tillåts härja. Kartellerna ska hålla ordning inom sitt eget territorium och respektera de andra kartellernas territorium. Kartellerna ska investera vinsterna från droghandeln i Mexiko. Kartellerna ska inte bestraffa misstag med döden. Kontakta inte andra lokala eller federala regeringstjänstemän än med dem kartellen redan samarbetar med.
Pär Zetterberg, doktor och forskare i statsvetenskap vid Uppsala universitet som specialiserat sig på politiska partier och representationsfrågor i Mexiko, är inte förvånad över att en sådan överenskommelse funnits.
– Det då dominerande politiska partiet PRI praktiserade ett väldigt hierarkiskt internt system. Politiker jag talat med har berättat att presidenten kunde peka ut vilka han ville skulle ha olika poster ute i landet. Man utövade en extrem kontroll på alla nivåer i samhället och kunde därmed även kontrollera karteller och andra kriminella grupper.
Partido Revolucionario Institucional (PRI) styrde Mexiko från 1929 till 2000. Partiet hade regeringsmakten och även de flesta guvernörs- och borgmästarposterna i 71 år. Den peruanske författaren och tidigare presidentkandidaten Mario Vargas Llosa har kallat PRI:s styre för »den perfekta diktaturen«.
PRI styrde även över rättsväsendet och landets många poliskårer. Förutom två federala poliskårer finns det i Mexiko även en poliskår i var och en av de 31 delstaterna och i de 2 395 kommunerna.
I varje region hade lokala makthavare och poliskårer en överenskommelse med den dominerande narkotikakartellen, det var en maktdelning som båda parter kunde leva med och dra nytta av. Polisen och politikerna fick lite extra betalt och kartellerna kunde ostört framställa marijuana och heroin sedan smugglades in i USA.
Men situationen förändrades när efterfrågan på kokain ökade i USA. De colombianska kartellerna sökte efter nya smuggelrutter och kontaktade då sina mexikanska kollegor, som redan hade väl upparbetade införselvägar.
I kokain fanns mycket pengar att tjäna. När colombianerna började betala sina mexikanska mellanhänder i ren produkt, i stället för kontanter, ökade insatserna. Kartellerna började inte bara sälja kokain i Mexiko, med en snabbt ökande efterfrågan, de inledde också en inbördes strid om smuggelrutter och territorium.
När narkotikakungarnas beskyddare PRI under 1990-talet utmanades av PAN och vänsterpartiet PRD stod det dessutom klart att makthegemonin var över. Först förlorade partiet kontrollen över flera kommuner och därmed de lokala poliskårerna, sedan delstaterna och deras poliskårer, och i juli 2000 förlorade det till sist även regeringsmakten.
Med en förändrad maktstruktur visste inte kartellerna till vem de skulle vända sig för att nå överenskommelser med lokala och regionala regeringar. Och när fler partier och kandidater aspirerade på makten fanns det även fler politiker att köpa. Osäkerheten ökade samtidigt som demokratin ökade, för kartellerna blev det svårt att göra långsiktiga överenskommelser eftersom det var oklart vem som skulle sitta på makten nästa period.
– Säga vad man vill om auktoritära system, men de skänker ofta en viss form av stabilitet, säger Pär Zetterberg.
Det system med en väl institutionaliserad korruption, som PRI byggt upp under årtionden, rasade samman på ett par år. Följden blev att kartellernas kamp om makten, och narkotikavinsterna, blev mer våldsam och synlig.
De två största kartellerna, Sinaloa och Golf, bildade sina egna väpnade grenar med avhoppade elitsoldater och poliser. De beväpnades med tunga automatvapen, vilket ledde till fler mord. De har sedan bildat allianser med mindre karteller och slitits sönder av interna maktkamper, vilket i sin tur har lett till fler konkurrerande och alltmer hänsynslösa grupper.
President Felipe Calderón Hinojosa gjorde tidigt klart att korruption inom polisen, bland politiker och i rättsväsendet inte tolereras. Han reformerade också den federala polisen och ersatte i flera fall lokala poliskårer med soldater.
Vissa framgångar har den tuffa politiken skördat. Ett par kartelledare har dödats och gripits, men likt en hydra har snart två nya huvuden vuxit ut där det gamla kapades. Och så sent som den 30 augusti, samma dag som mexikansk polis grep en av de mest beryktade kartelledarna, den ökände Edgar »La Barbie« Valdez Villareal, meddelade den federala kriminalpolisen att 4 220 av deras 34 500 poliser fått sparken för korruption.
I slutet av augusti lovade guvernören i delstaten Nuevo León, i nordöstra Mexiko, delstatspolisen en löneökning på 20 procent. Detta för att minska polisernas motivation att emot pengar av kartellerna. Utspelet kom en dag efter avslöjandet att sju poliser fått 468 dollar i månaden av Golfkartellen. Det ska jämföras med deras lön på 687 dollar.
Två tredjedelar av Mexikos närmare 500 000 poliser tjänar 315 dollar i månaden. Det är långt ifrån de 660 dollar som krävs för att försörja en familj på fyra personer. Vad betyder då en löneökning på 20 procent när kartellerna kan erbjuda nästan tre gånger mer?
Felipe Calderón har själv sagt att han tror situationen blir värre innan den blir bättre, men en viss desperation kan skönjas. USA, som sedan flera år sponsrar Colombia militärt i kampen mot narkotikakartellerna där, har nu inlett ett liknande samarbete med Mexiko och de centralamerikanska staterna. Republikanska politiker i USA har även lyft frågan om militär intervention.
På den mexikanska sidan av gränsen har Felipe Calderón två företrädare, Vicente Fox och Ernesto Zedillo (PRI) fört fram en legalisering av vissa droger som ett alternativ. Presidenten säger sig vara öppen för debatt.
Men 90 procent av det kokain som kartellerna säljer snortas av amerikaner norr om gränsen. Så en legalisering i Mexiko hjälper föga utan legalisering i USA, vilket knappast är aktuellt. Och så länge USA inte kan begränsa sin vapenhandel lider inte heller kartellerna någon brist på dem. Fyra femtedelar av deras vapen smugglas in från USA.
Likaså har USA:s allt tuffare migrationslagar blivit ett vapen i kartellernas händer. De hundratals fattiga latinamerikaner som varje dag försöker ta sig in över den hårt bevakade gränsen pressas nu att föra med sig narkotika. Säger de nej radas de helt enkelt upp på rad framför de gravar de själva grävt och skjuts.
De tio budorden känns avlägsna i Mexiko.
Fakta | Mexikos offer
28 000 har dödats i knarkvåldets Mexiko sedan president Felipe Calderón inledde sin offensiv i december 2006.
September
Borgmästaren i El Naranjo i nordöstra Mexiko mördades den 9/9 och blev den sjätte borgmästaren som dödats i landet i år. Den 2/9 dödades 27 medlemmar i en knarkkartell efter en våldsam eldstrid med armén.
Augusti
Efter två separata massakrer fann polisen 89 mördade migranter i massgravar i norra Mexiko. En sex månader gammal baby dog efter att ha skjutits i huvudet av yrkesmördare i staden Ciudad Juarez.
Juli
Polisen upptäckte en massgrav med 51 lik i delstaten Nuevo Leon.
Juni
55 kroppar återfanns vid en gruva i delstaten Guerrero.
Källa: TT