Död tik avslöjade ytterst brittisk skandal
Hundälskarpartiet, Dog lovers’ party, fick 79 röster. Det var inte så illa, med tanke på att partiets ende kandidat, Auberon Waugh, hade förbjudits att publicera sitt manifest, inte fick uppge varför han ställde upp och följaktligen inte brytt sig om att åka till valkretsen i North Devon för att driva kampanj.
Jeremy Thorpe, liberalernas tidigare partiledare, fick å andra sidan 23 338 röster. De räckte inte för att behålla platsen i parlamentet, men det var inte så illa med tanke på att både press och domstolar på sistone hade ägnat stor tid åt Thorpes påstådda homosexualitet, hans finansiella oegentligheter, misstankarna om anstiftan till mordförsök, hans uppenbara lögner och att han skulle ha lejt en hejduk som sköt den alldeles oskyldiga rottweilertiken Rinka i huvudet.
[caption id="attachment_474493" align="alignright" width="150"]
Jeremy Thorpe.[/caption]
Men vi tar det från början.
Det engelska ordet är »shifty«. Man kommer kanske närmast med »lömsk« eller »svekfull«.
Jeremy Thorpe kunde förstås lika lite som någon annan ansvara för sitt utseende, men man kan inte blunda för fakta. Även om Thorpe hade en viss tjusighet – journalisten och parlamentsledamoten Matthew Parris skulle senare beskriva honom som den stiligaste av de nyvalda ledamöterna 1959 – fanns också något annat. Något lite för smidigt och en aning för kalkylerande.
1960-talet var en tid då även män under 40 gärna bar hatt. I Thorpes fall lyfte hatten fram hans diaboliska ögonbryn. Början till ett sardoniskt leende tycktes för det mesta spela i mungiporna. Det fanns en antydan till hålögdhet. Den kuslige restaurangkritikern Anton Ego i Pixarfilmen »Råttatouille« kunde vara modellerad på Jeremy Thorpe.
Thorpe kom från en gedigen bakgrund. Pappa och farfar var konservativa parlamentsledamöter. Thorpe gick på Eton och Oxford. Han var inte populär på något av ställena. Lika medioker akademiskt som i andra avseenden. Studiekamrater skulle senare minnas ett slags lojhet och att han, till sina Etonkamraters chockerade indignation, sagt att han avsåg att gifta sig med prinsessan Margaret.
I stället träffade han Norman Scott, stallpojke och »manlig modell«.
Det var i början av 60-talet. Homosexuella handlingar förblev olagliga fram till 1967 i Storbritannien. Thorpe uppmanade Scott att ta kontakt med honom i underhuset. Efter något år gjorde Scott det, just utskriven från psykisk vård. Thorpe tog Scott till sin mors hem och inledde, enligt Scott, en sexuell relation.
Det som verkligen ställde till det för Jeremy Thorpe var hans sätt att hantera Norman Scotts besvikelse.
Thorpe förnekade det, men det var svårt att tro honom, särskilt efter att brev läckt ut där han kärleksfullt kallade Scott för »bunny«. Men det som verkligen ställde till det för Jeremy Thorpe var hans sätt att hantera Norman Scotts besvikelse, när relationen tagit slut.
Scott började med att ta kontakt med Thorpes mor. Men snart vidgade han cirkeln till alla som ville lyssna. Ungefär samtidigt närmade sig Thorpe, rekordung, posten som liberal partiledare. Pressen var ovillig att nappa, men 1974 gjorde liberalerna ett riktigt bra val, med Thorpe som partiledare. Norman Scott förnyade sina ansträngningar. Jeremy Thorpe drog slutsatsen att något måste göras.
Det är inte värre än att skjuta en sjuk hund.
Thorpe friades från anklagelserna i rätten, men den historia som rullades upp gick ut på att en amatörmördare hade hyrts, för pengar som var avsedda att gå till det liberala partiet. Scott skulle skjutas. »Det är inte värre än att skjuta en sjuk hund«, skulle Thorpe ha sagt. Gärningsmannen visade sig vara mer amatör än mördare och det enda dödsfallet blev Norman Scotts älskade rottweiler Rinka.
Jeremy Thorpe på väg till rätten med frun Marion. Foto: John Glanvill/AP.
Thorpe åtalades och tvingades avgå som partiledare. Satirikern Auberon Waugh, son till Evelyn, bevakade fallet och bildade partiet Dog lovers’ party, till minne av stackars Rinka. Det blev ett slags tragisk fars.
Varför berätta detta?
Det är en fascinerande historia om mänskliga avgrunder i en aningslös miljö. Som om P G Wodehouse skulle ha skrivit Rickard III. Och nu har BBC bestämt sig för att åren gjort att det går att skildra saken i tv. Kritikerna anser att de lyckats. En svulten Hugh Grant spelar Jeremy Thorpe. Ben Whishaw spelar Norman Scott. Stephen Frears regisserar. Det är tre delar och serien heter »A very english scandal«.
Bara titeln …
