Dödsdansen

Klockan var 08.35 och Alberto Nisman hade just stigit av planet från semestern i London. På Buenos Aires flygplats Ezeiza tog han rulltrappan ner till passkontrollen och gjorde en lustig liten dans när han ändrade sig ett par gånger för att välja den snabbaste vägen genom labyrinten av snitslade band. Han stod precis under en övervakningskamera och fingrade ivrigt på sin Blackberry medan han väntade på bagaget.

Det var måndagen den 12 januari och sex dagar tills den 51-årige åklagaren skulle hittas på sitt badrumsgolv, skjuten med en kula i höger tinning och med pistolen intill sig.

Åklagarens död skulle orsaka ytterligare splittring i en djupt polariserad nation, och än en gång göra Argentina världsberömt för bisarr politik och ett rättssystem i upplösning.

I elva år ledde Alberto Nisman brottsutredningen om den dödligaste terrorattacken i Argentinas historia. År 1994 exploderade en skåpbil full med sprängmedel vid det judiska centret Amia i centrala Buenos Aires och dödade 85 människor.

Vem dödade Alberto Nisman? Argentina är delat i två läger: de som tror att åklagaren begick självmord och de som är säkra på att han blev mördad av politiska skäl.

Den första förundersökningen las ner efter tio år av slarv och korruption. En domare fångades på video när han försökte muta en av de misstänkta att vittna. Nisman var sedan 1997 en av flera åklagare i den utredningen, och var den ende som hade hedern i behåll när den las ner. 2004 gjorde dåvarande president Néstor Kirchner honom till förundersökningsledare.

Efter bara ett par år började det röra på sig. 2006 väckte Nisman åtal mot flera iranska medborgare som efterlystes via Interpol. Han hävdade att Irans dåvarande president Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och försvarsministern Ahmad Vahidi hade beordrat dådet, att det planerats av kulturattachén i Buenos Aires och genomförts av medlemmar ur Hizbollah-milisen.

Utredningen fortsatte, trots att Iran varken lämnade ut sina medborgare eller lät Nisman resa dit och förhöra dem. 2013 överraskade den argentinska regeringen alla, inklusive åklagaren, genom att inrätta en »sanningskommission« tillsammans med Iran. Syftet skulle bland annat vara att få tillgång till misstänkta för förhör.

Nisman kritiserade öppet samarbetet med Iran, men började också granska det. Arbetet ledde honom allt närmare sina uppdragsgivare.

Onsdagen den 14 januari i år lämnade han in stämningsansökan vid tredje federala brottmålsdomstolen i Buenos Aires och gick ut i medierna med sina anklagelser: den sittande regeringen hade mörkat iransk inblandning i terrorattentatet. Han sa att han hade bandade telefonsamtal med förhandlingar mellan nära medarbetare till presidenten och centralt placerade iranier. Bevisen skulle han presentera i kongressen inom några dagar.

Dagarna som följde satt Nisman i tv-sofforna och utvecklade sina anklagelser. Regeringen skulle ha förhandlat under bordet med iranierna samtidigt som de upprättade sanningskommissionen. De misstänkta skulle avföras från utredningen, och i gengäld skulle det energikrisande Argentina få byta vete mot olja. Attentatet 1994 skulle skyllas på lokala fascister.

På tv verkade Nisman ivrig, nästan uppspelt, men samlad och konkret. Självklart framträdde han bara i oppositionella medier. De regeringsvänliga skulle aldrig bjuda in honom. Oberoende journalistik existerar inte i Argentina, och journalister intervjuar den som levererar det de vill publicera.

Alberto Nisman hade redan personskydd efter tidigare hot. Till en journalist på dagstidningen Clarin sa han:

– Det här kan sluta med min död.

Fredagen den 16 januari arbetade Alberto Nisman frenetiskt bakom fördragna gardiner i sitt hem på trettonde våningen i en skyskrapa med säkerhetsstängsel, kameraövervakning och inpasseringskontroll i det lyxiga bostadsområdet Puerto Madero. Tio livvakter från den federala polisen vaktade utanför.

Nisman skyndade ut och åt en lunch-sushi innan två av hans anställda kom över med dokumentation som han behövde till sin presentation.

Dagen därpå sa han till den sista person som man vet träffade honom:

– Jag är mer rädd att ha rätt än att ha fel.

På eftermiddagen söndagen den 18 januari kontaktade livvakterna Nismans mor eftersom han varken svarade i mobilen eller i porttelefonen.

Modern hade nyckel, men lägenhetsdörren var låst inifrån. Efter att en låssmed öppnat gick hon in med en av livvakterna och letade igenom lägenheten. När de försökte skjuta upp badrumsdörren var något i vägen. Där innanför låg sonens döda kropp.

Sanningen är inte viktig, bara berättelsen. De argentinska medierna är uttalat partiska och rapporterar bara det som stärker deras politiska linje. Många argentinare är förbannade över den låga nivån på journalistiken och den offentliga debatten, men fortsätter att konsumera de medier som bekräftar just deras världsbild.

»Nisman begick självmord« rapporterade de regeringsvänliga medierna direkt efter åklagarens död.

Det statliga oljebolaget YPF och regeringslojala politiska organisationer började sprida artikeln »Tre punkter som bevisar att det var självmord« på Facebook och Twitter. Den första var att dörren hade varit låst inifrån.

»De har dödat Nisman« förklarade å sin sida oppositionsmedierna.

– Nu är det regeringens uppgift att bevisa att de inte var inblandade, sa den högprofilerade journalisten Jorge Lanata.

Alla, från grönsakshandlaren på hörnet till varje politiker och journalist, antog en hypotes utifrån politisk lojalitet och argumenterade övertygat för den.

Två dagar efter Nismans död kommenterade president Cristina Fernández de Kirchner för första gången det inträffade. I ett långt brev på sin Facebooksida skrev hon om hur självmord »alltid river upp sår och frågor«. I en rad retoriska frågor insinuerade hon att någon annan än åklagaren skrivit stämningsansökan och att hennes ärkefiende tidningen Clarin på något sätt varit inblandad i detta försök att »avleda, ljuga, dölja och förvirra«. Inlägget saknade kondoleanser till familjen.

En hel nation följde varje steg i utredningen. Inga spår av andra personer på brottsplatsen – där ser ni, självmord! sa de regeringslojala. Inga krutstänk på Nismans högerhand – där ser ni, mord! sa de oppositionella.

Hela Nismans 300-sidiga stämningsansökan offentliggjordes. Den innehöll en del pikanta och svårförklarliga bandade telefonsamtal mellan argentinska och iranska funktionärer, men inga direkta bevis för att förhandlingarna hade samband med vare sig terrorattacken eller presidenten. Det var ett framsteg för dem som hävdade att Nisman begått självmord. Andra kontrade med att han säkert hade mer bevis att visa upp längre fram.

Dagen efter materialiserades inte mindre än två dittills okända bakdörrar till lägenheten. Låssmeden som journalister lyckats spåra upp berättade dessutom att »vem som helst« hade kunnat dyrka upp den bakdörr han öppnat. Lägenhetsritningarna publicerades. Plötsligt satt hela landet och stirrade på planlösningen och spekulerade i olika scenarier i ett makabert Cluedo-spel som hade tappat all koppling till verkligheten.

»Åklagare Nismans anklagelser var aldrig den verkliga operationen mot regeringen«, skrev presidenten på Facebook tre dagar efter sitt första brev, och framförde idén att Nisman mördats för att smutskasta henne. »Den verkliga operationen mot regeringen var åklagarens död efter att han framfört sina anklagelser.«

Alla regeringslojalister som hållit på självmordsteorin drog ett djupt andetag och började argumentera lika övertygat för denna nya och diametralt motsatta idé.

Konspirationsteorier är inte svårsålda på en kontinent som tills för några decennier sedan var USA:s bakgård, nedlusad med CIA-spioner som medverkade till att avsätta regeringar. I dag präglas många sydamerikanska länder av täta band mellan organiserad brottslighet, politiker och näringsliv, med medier som ytterligare en politisk spelare.

Kvällen den 26 januari gjorde president Cristina Fernández de Kirchner sitt första framträdande sedan åklagarens död. Helt vitklädd höll hon ett tv-tal till nationen i en knapp timme. Om alla ansträngningar för att attentatet skulle redas ut, om fräckheten i attackerna mot henne.

Tal till nationen. President Cristina Fernández de Kirchner berättar i sitt tv-sända tal den 26 januari att Nismans död är en attack mot henne.

Hon visade upp en lunta papper: ett förslag till kongressen om att lägga ner underrättelsetjänsten SI och inom 90 dagar ersätta den med en ny, »för att slutligen skapa transparens i ett system som uppenbarligen inte har tjänat nationens intressen«.

I nästan sjuttio år har SI, tidigare SIDE, frodats, med snabbt stigande hemlig budget och utan någon större kontroll. Under den senaste diktaturen mellan 1976 och 1983 var vänsteraktivister i fokus. De demokratiska regeringarna därefter har utnyttjat SI för att spionera på sina olika motståndare. Den bilden delas av politiker, journalister och civilrättsorganisationer som annars inte är överens om något.

I boken »SIDE: det hemliga Argentina« från 2006 beskriver journalisten Gerardo Young hur säkerhetstjänsten demonstrerar sin makt gentemot makthavarna:

»Överlämningen av mappar var en tradition i Huset. [...] Varje gång en ny president eller ämbetschef tillträdde, hade han rätt att veta vad Huset visste om honom. [...] Det var en lojalitetsgest, men också en varning. Om du en gång har varit observerad, kan du bli det igen. Eller snarare: du blir det helt säkert igen.«

I sitt tv-tal pekade Kirchner nu ut SI som en part i Nismanfallet. Den höge SI-chefen Jaime Stiusso hade försett åklagaren med information och avlyssningar till Amia-utredningen. Han fick sparken i december 2014. Regeringen hävdade att han hade lett ett uppror inom underrättelsetjänsten mot sina uppdragsgivare i protest mot »sanningskommissionen« med Iran.

Presidenten antydde nu att han hade matat Nisman med falsk information och styrt honom, och sedan sett till att han mördats eller tagit livet av sig.

I samma tal pekade presidenten ut ytterligare en person: den siste som såg Nisman i livet, åklagarens datasäkerhetsexpert Diego Lagomarsino. Det var redan känt att han hade lånat ut sin pistol till Nisman dagen före dödsfallet. Nu pratade presidenten om en hatisk tweet som Lagomarsino hade skrivit om henne – i maj 2013.

Samma dag som Alberto Nisman hade lagt fram sina anklagelser skulle Lagomarsino dessutom ha ansökt om nytt pass. Presidenten påstod också att hans bror var delägare i ett av bolagen i den oppositionella medie-koncernen Clarin. Hon antydde att Diego Lagomarsino i själva verket var en spion, något som snabbt fick spridning i lojala medier.

Två dagar senare kallade en skakad och blek Diego Lagomarsino till presskonferens. Han hade ingen bror som jobbade inom Clarin. Passet hade han ansökt om i december för att åka med familjen till Disneyland i mars. Han hade kvitto.

För första gången berättade han också offentligt om dagen före åklagarens död. Nisman hade bett att få låna pistolen därför att agenten Jaime Stiusso varnat honom för att inte lita ens på sina livvakter. Åklagaren hade berättat hur ledsen han var över att inte kunna träffa sina barn just nu, de bodde med exfrun. Pistolen skulle han ha i handskfacket »ifall någon galning får för sig att jag är en förrädare«.

Det spelade ingen roll att presidenten hade påstått saker som inte var sanna. Det hade låtit bra när hon sa det, och bilden hade satt sig: Diego Lagomarsino var en spion med kopplingar till oppositionstidningen Clarin, som i syfte att misskreditera presidenten hade varit delaktig i åklagarens död.

Samma kväll publicerade den oppositionella tv-kanalen TN ett videoklipp med vinjetten »House of K«, modellerad på tv-serien »House of Cards«. Presidenten i sina vita kläder från tv-talet som säger »Jag låter mig inte skrämmas« korsklipps med den mördande presidenten Frank Underwood i Kevin Spaceys gestalt:

– Vi som klättrar i toppen av näringskedjan kan inte visa nåd. Det finns bara en regel: jaga eller bli jagad.

President Fernandez de Kirchner igen, klipp till Nisman som anklagar henne, och så Underwood igen:

– Om du är färskt kött – döda och kasta åt dem något färskare.

Oppositionsmedierna gör ständigt grova övertramp, och presidenten gör allt hon kan för att ge igen. Men en statschef och privata medier är inte jämbördiga parter i en konflikt, och gång på gång visar presidenten att hon inte förstår, eller struntar i, skillnaden mellan yttrandefrihet och att utnyttja presidentämbetet för personliga vendettor, anklagelser och spekulationer.

I ett nytt tv-tal vände hon sig direkt till dem inom domstolssystemet som kritiserat henne för att lägga sig i förundersökningen.

– Jag har yttrandefrihet som alla andra argentinare, sa hon, och lovade fortsätta säga allt vad hon får lust med.

Ibland kan det verka som att hon har en skruv lös, men i själva verket tillfredsställer hon listigt en folklig längtan efter att ge ett finger åt överheten – den som hon själv egentligen tillhör.

För att understryka yttrandefrihetens omfattning hänvisade hon än en gång till Diego Lagomarsinos tweet från 2013, som hon inte ville citera, så hon berättade innehållet:

– Han bad mig dra till den plats varur alla vi människor föds, den skulle då vara min mammas, och la dessutom till: du är dotter till en kvinna som tjänar sitt uppehälle på ett dåligt sätt.

Argentinarna är alltför vana vid det vulgära och låga, vid oförklarliga katastrofer utan ansvariga, vid korruptionens långa smutsiga fingrar. I närhistorien finns flera sällsamt lägliga självmord och dödsolyckor. Till slut inträder någon sorts likgiltighet. Allt reduceras till politik och livet bara fortsätter.

Folkets farväl. Den 29 januari begravdes den 51-årige Alberto Nisman i Buenos Aires.

I polisutredningen avslöjas nu nya detaljer varje dag. Häromveckan framkom att Nisman mottog ett telefonsamtal från underrättelseagenten Stiusso några timmar före sin död. En arresteringsorder mot president Cristina Fernández de Kirchner hittades i en papperskorg i Nismans lägenhet (och när tidningen Clarin rapporterade det rev regeringens stabschef sönder den på sin presskonferens).

Risken är överhängande att rättsprocessen slutar likadant som den Nisman arbetade med och många innan dess. I tomma intet.

Mycket av den tekniska bevisningen stödjer att Nisman själv höll i pistolen. Men eftersom inget i hans beteende i övrigt tydde på att han ville dö, blir åklagarens uppgift ännu svårare: att ta reda på vem som i så fall fick honom att skjuta sig.

Vem tjänar mest på Nismans död? Vid en första anblick verkar det självklart att någon lojal med makten velat tysta honom.

Men vem förlorar mest? Förutom åklagarens familj är det hittills presidenten. Nismans död har gett en tyngd åt hans anklagelser som åtminstone hans hittills kända bevisning saknade. Presidenten framstår inte bara som skyldig till att rentvå terrorister som angripit hennes egna medborgare, utan även misstänkt för att mörda sina motståndare. I och med dödsfallet förlorar hon också alla möjligheter att tala om någonting annat under de åtta månader som återstår till valet.

Redan i slutet av januari försökte hon skapa enighet bakom idén att både terrorattacken och mordet på Nisman var icke-argentinska händelser som representerade motsatsen till demokratiska val:

– Låt oss gå till nästa val i fred och låt folket uttrycka vem de vill ska styra. Låt oss inte ta hit att folk dödar varandra, kastar missiler, det har inget att göra med vår verklighet och historia. Låt ingen ta in all den där skiten som finns utanför.

Presidenten kan inte väljas om, men pekar ut sin kandidat. Även om många invånare är missnöjda, har regeringen också gott om entusiastiska anhängare. På tolv år har oppositionen heller inte lyckats samla sig bakom något alternativ som verkar besitta ens lite regeringsduglighet.

För att dödläget ska brytas krävs förmodligen mer än ytterligare en läglig, oförklarlig död.

Tusentals människor väntade i timmar längs med vägen till den judiska begravningsplatsen La Tablada.

Efter att klungan med polismotorcyklar passerat kastade de upp blommor på likvagnens tak. Alberto Nismans kista skymtade innanför halvöppna gulddraperier. Förvridna ansikten speglades i bilarnas svarta lack, en del av gråt, andra av den skarpa förmiddagssolen.

En poliskedja slöt sig efter processionens sista bil ett par kvarter före begravningsplatsen. Familjen skulle få ta avsked i fred.

Åskådarna som stod kvar applåderade rytmiskt och sammanbitet, i den gest som har kommit att betyda krav på rättvisa. Ja, i Argentina finns en särskild gest för det.

Fakta | Argentina

Huvudstad: Buenos Aires.

Folkmängd: 41,5 miljoner (2014).

Medellivslängd: 76 år.

BNP per person: 9 430 US dollar (2014).

BNP-tillväxt: 3,0 procent (2014).

Källa: Landguiden.

Fakta | Presidentpar i blåsväder

Cristina Fernández de Kirchner segrade i presidentvalet 2007, och efterträdde därmed sin make Néstor Kirchner på posten. Båda tillhörde Segerfronten, en vänsterfraktion av peronistpartiet, den politiska rörelse som dominerat argentinsk politik under många år.

Néstor Kirchner, som var president 2003–2007 och avled 2010, anklagades under de sista åren av sitt liv för omfattande korruption, något som var starkt bidragande till regeringspartiets fallande opinionssiffror. Familjens förmögenhet växte snabbt efter flera kontroversiella affärer där Néstor Kirchner och Cristina Fernández de Kirchner anklagades för att ha dragit fördel av sina ämbeten.

Cristina Fernández de Kirchners första år vid makten präglades av konflikter med bönder som protesterade mot allt högre exportskatter på jordbruksvaror och hon förlorade i popularitet. 2011 hade opinionen vänt och hon omvaldes som president och även Segerfronten gjorde ett bra val. I kongressvalet 2013 tappade dock presidentens partifraktion röster, mycket på grund av Argentinas allt större ekonomiska problem.

Källa: Landguiden, Wikipedia.