Dömd till döden i Irak

Några minuter innan dörrarna öppnades hörs borrljud inifrån salen. In i sista stund putsar irakierna på detaljerna. De har världens strålkastarljus på sig och vet om det. Här ska snart pressen slå sig ner och rättssalen är nybyggd för tillfället.

Det är elva franska jihadister som är föremål för uppmärksamheten. Hundratals utlänningar har prövats av det irakiska rättssystemet det senaste året, men det har handlat om IS-fångar i Irak. Fransmännen är de första att skickas hit från Syrien. De senaste två veckorna har de ställts inför rätta i Bagdad.

En efter en hasar de in i rättssalen iklädda gula overaller och för små plasttofflor.

– Varför reste du till Syrien?

Domaren upprepar frågan. Mustafa Merzoughi stirrar ner i stengolvet.

– Det tjänar ingenting till att jag öppnar munnen, säger han till slut på franska. Vad jag än säger kommer jag att dömas till döden.

Sedan vänder han sig mot åskådarna och ber om en enda sak.

– Jag vill åka hem till mig. Om det finns någon här från Frankrike. Hjälp mig att komma hem.

De franska diplomaterna längst bak i salen rör inte en min. Konsulärt stöd – inte någon hemresa – är vad de kan vänta sig från franska regeringen, meddelade president Emmanuel Macron när han bekräftade att de överförts till Irak från Syrien.

Så lyder opinionen. I en undersökning från tidningen Le Figaro svarade 82 procent ja på frågan om Macrons regering gör rätt i att låta Irak pröva franska medborgare, även om de döms till döden. Från Macrons République en marche till Marine Le Pens Rassemblement national – över det politiska spektrat vill ingen ha hem jihadisterna som sitter fängslade i norra Syrien.

Liknande opinionsvindar blåser i övriga Europa. Frågan är vad staterna ska göra av dem. Med den syriska regeringen har de inga diplomatiska relationer. Självstyret i norra Syrien har de inte erkänt som en stat. En internationell tribunal bedömer de flesta experter som en avlägsen och svårgenomförlig idé.

För europeiska länder som brottas med hur de ska behandla IS-medlemmar i Syrien har Irak presenterat en lösning på silverfat. Frankrike blev första land att prova.

Ovanför domarna i rättssalen hänger en splitterny tv där det visas specialgjorda filmer om fransmännens väg till Syrien. Ackompanjerade av dramatisk musik poppar pilar och flaggor upp på skärmen. Sedan rullar en av IS propagandafilmer i gång. Eiffeltornet ses falla till marken och en man i svart huva börjar ropa: »Tack gode Gud Paris har attackerats. Jag uppmuntrar alla mina bröder att göra samma sak.«

Brahim Nejara tittar rakt framför sig när hans röst strömmar ut ur högtalaren. Videon publicerades en vecka efter terrordåden i Paris 2015. Då befann han sig i den syriska staden al-Bab. Han säger att det var i Syrien han tillbringade alla sina år med IS. Inte i Irak.

När forskare från människorättsorganisationen Human rights watch förra året ställde frågan om det var möjligt för irakiska domare att åtala IS-medlemmar även om de aldrig satt sin fot i landet fick de ett tydligt nej: De är inte våra medborgare och har inte begått brott i vårt land.

Nu låter tongångarna helt annorlunda.

Självklart, säger domarna. Det hörs ju bara på namnet, Islamiska staten i Irak och Syrien.

När de redogör för den rättsliga grunden till att döma utländska jihadister från Syrien bläddrar de snabbt fram till artikel 9, en artikel som säger att alla som gjort sig skyldiga till brott som påverkar statens säkerhet kan dömas i Irak – även om de begått dem utanför landets gränser.

Genom att gå med i en terrorrörelse som tog över en tredjedel av Irak är de straffbara under irakisk lag, resonerar domarna, vare sig de satt sin fot i landet eller inte.

En rimlig tolkning, säger rättsliga experter. Men en som inte gjorts förut.

Alltsedan Baathpartiets dagar har den irakiska domarkåren följt politikernas vilja och att skiftet handlar om politik och inte juridik säger till och med domarna själva.

– Vi dömer alla som kommer hit, vilka det är avgör inte vi utan politikerna, säger Khaled Taha al-Mashadani som leder den domstol i Bagdad som tagit sig an de elva fransmännen.

Sverige och de flesta andra europeiska länder har skrivit under en rad internationella konventioner mot tortyr. Att överlämna fångar till Irak där tortyr är vanligt och dödsstraff tillämpas skulle bryta mot dem. Den franska regeringen hävdar att jihadisterna överlämnades efter en överenskommelse mellan kurdiska och irakiska säkerhetsstyrkor som den inte var inblandad i. Men det köper få bedömare.

Så sent som i februari förberedde sig Frankrike på att ta hem IS-medlemmar från Syrien. Försvarsdepartementet var redo, rättsväsendet var redo. Men så fick de besök.

Iklädda snarlika svarta kostymer stod president Emmanuel Macron och hans irakiske motpart Barham Salih sida vid sida en måndag i slutet av februari.

Macron pratade om att stötta Irak med politisk och militär återuppbyggnad. Barham Salih påminde om att Irak förväntar sig hjälp från sina allierade för att slutföra kampen mot terrorismen. Ett alldeles vanligt statsbesök om det inte vore för att de två presidenterna samtidigt bekräftade att den USA-stödda SDF-alliansen fört över tretton franska misstänkta jihadister till Irak från Syrien.

Beskedet kom efter en tid av ökade påtryckningar. Från kurderna som meddelade att de inte kan vakta de utländska IS-medlemmarna i all evighet, från USA som hotade släppa ut dem om inte Europa tog sitt ansvar. Och från en väljarkår som blev alltmer ovillig att återse terrorister på fransk mark.

President Macron kallade det hela en bilateral överenskommelse mellan irakiska och kurdiska säkerhetsstyrkor. Men att fransmännen plötsligt skulle ha dykt upp i irakiska fängelser utan någon form av överenskommelse övertygar få. De senaste månaderna har regeringen i Bagdad gjort klart att irakiska domstolar kan ta sig an utländska jihadister från Syrien. Men att det inte kommer att vara gratis. I medierna varierar uppgifterna om den exakta prislappen. Två miljoner dollar per person och år säger irakiska källor. Tio miljarder dollar i förskott och en per år, enligt amerikanska.

Nu är frågan vad den franska regeringen kan ha gett Irak i utbyte. Spekulationerna spänner från vapen till utvecklingsbistånd. »Frankrike bytte militär utrustning mot franska jihadister«, lyder rubriken i en fransk dagstidning. Det är också den franska statsvetaren Myriam Benraads gissning.

– Mer militärt stöd, träning, vapen från fransmännen, jag tror att det är dealen. Om Frankrike hjälper oss, tar vi hand om era jihadister.

Officiellt är fransmännen de första utländska jihadisterna från Syrien som prövas i Irak. Inofficiellt har ett trettiotal andra SDF-fångar redan förts över gränsen i det tysta. Frågan är hur långt Europas länder är beredda att gå för att bli av med sina jihadister. Kommer de att betala för att låta Irak döma deras medborgare till döden? Belkis Wille från Human rights watch beskriver den sannolikheten som »väldigt hög«.

– Det är inte något jag tror. Det har varit otaliga rapporter om att det pågår förhandlingar med länder som överväger att betala irakierna för att få sina fångar överförda.

Bristerna i det irakiska rättssystemet är väldokumenterade: Dödsdomar utfärdade inom loppet av tio minuter, erkännanden framtvingade under tortyr och försvarsadvokater som kan misstas för åklagare.

I rättssalarna i Bagdad är irakierna nu måna om att visa att irakisk rättvisa går att lita på.

– Vad tycker ni? frågar domstolens högs­ta chef när rättegångarna pågått ett par dagar och besvarar sedan sin egen fråga: hundra procent rättvisa, de anklagade fick komma till tals och säga precis vad de ville. Det fanns allt vad en rättegång kräver; domare, åklagare och försvar.

Till skillnad från i många rättegångar mot terrormisstänkta irakier har försvarsadvokaterna både läst sina klienters akter och träffat dem. Inom loppet av två timmar. Vid halv åtta-tiden blir de utsedda, vid halv tio ska de föra sina klienters talan. I runt två minuter försvarar de dem. Eller som en av dem uttrycker det: läser upp vad som står på papperet.

Borta är också de löpandeband-rättegångar som det irakiska rättssystemet blivit ökänt för. I upp till två timmar får de anklagade redogöra för sina förehavanden.

Men den som under den tiden förväntar sig att få veta vilka grymheter IS-medlemmarna gjort sig skyldiga till blir snabbt besviken. Enligt franska forskningscentret CAT skickade Mustafa Marzouky hem bilder på sig själv där han poserade med korsfästa. Mourad Delhomme ska ha varit domare i en av terrorrörelsens shariadomstolar. Inget av detta nämns under deras rättegångar.

En del av EU-ländernas ovilja att ta hem IS-krigarna bottnar i en rädsla att det kommer att bli svårt att hitta bevis för att de har begått brott och att de därmed kan gå fria. Det är inget problem i Irak.

– Alla anklagade har erkänt att de gått med i IS. Det räcker för att döma dem, konstaterar domaren Ahmad Muhammad Ali. Finns det ett erkännande behövs inga andra bevis.

Mustafa Merzoughi står orörlig i rättssalen när han får domen. Verkar snarast oberörd av beskedet. Så är det heller inte oväntat. Som han själv förutspådde när han först ställde sig i rättssalen blir domen densamma som för de övriga fransmännen: hängning till döden.

I Frankrike har dödsdomarna väckt en debatt om rimligheten i att regeringen, 40 år efter att dödsstraffet avskaffades, nu skickar sina medborgare till ett land där tortyr är vanligt och terrorism bestraffas med döden. Vi gör allt vi kan för att omvandla dödsstraffen till livstids fängelse, lyder budskapet från franska politiker och diplomater.

Bakom sitt skrivbord möter mannen som utfärdat dödsdomarna den franska retoriken med höjda ögonbryn. Ahmad Muhammad Ali har gjort sig känd som en av Iraks mest rättvisa domare, läst Camus och Sartre, men ser inte hur han skulle kunna döma de franska jihadisterna till annat än döden. Så lyder irakisk lag. Och varför skulle franska politiker vilja ändra den?

– Som jag ser det vill de bli av med sina terrorister. Varför har de annars skickat hit dem?

Ska man tro diskussionerna i den irakiska huvudstaden är det en lösning den franska regeringen långtifrån är ensam om att överväga. Enligt domare i Bagdad pågår politiska förhandlingar med flera europeiska länder om att skicka hit fångar från Syrien.

Men det finns de som frågar sig varför Irak ska ta sig an all världens terrorister. En av dem är Pascal Warda som leder den irakiska människorättsorganisationen Hammurabi.

– Varför ska vi bli som en internationell domstol? Det är lätt för dem. De blir av med problemet och lägger det på oss. Men Irak har tillräckligt med problem utan sådana lösningar.