Drömmen om kalifatet

I den kenyanska hamnstaden Mpeketoni hade invånarna i söndags kväll slagit sig ner på barer och kaféer för att se på fotbolls-VM. Det som skulle bli en lugn stund med internationell tv-sport blev i stället ett blodbad. Maskerade män i bilar åkte runt och mejade ner minst 50 människor med automatvapen. Terrornätverket al-Shabab har tagit på sig attentatet.

Rubrikerna om massakern landade mitt i mediespekulationerna om vad en annan islamistisk terrorgrupp i Afrika, Boko Haram i Nigeria, har gjort med skolflickorna som de rövat bort.

Ändå kom grupperna i skymundan av en tredje grupp.

Under förra veckan klev Islamiska staten i Irak och Syrien, Isis, upp på den globala nyhetsscenen genom sin snabba framryckning i Irak. När gruppen förra torsdagen intog landets andra stad Mosul och tvingade en halv miljon människor på flykt var det få som visste vilka de var.

Beskrivningen var densamma som för Boko Haram och al-Shabab: målet att upprätta en islamisk stat.

Men för Isis är det mer än bara en programförklaring.

Gruppen har knappt ett par år på nacken i sin nuvarande form men har äldre rötter än så. 2003, mitt under USA:s ockupation av Irak, skickade Usama bin Ladin jordaniern Abu Musab al-Zarqawi till landet för att grunda en regional al-Qaida-cell. Där började de utföra blodiga självmordsdåd mot shiamuslimer. 2006 dödades Zarqawi i en amerikansk bombräd och gruppens ledarskap togs över av Abu Ayyub al-Masri.

Samtidigt bildade al-Qaida organisationen Islamiska staten i Irak, Isi, vars mål var att just upprätta en islamisk stat när USA och dess allierade lämnat landet. Al-Qaida i Irak började tillerkänna Isi sina attacker och snart var grupperna synonyma. Men vid det laget hade andra sunnimuslimska ledare fått nog av dödandet och gruppen tvingades gå under jorden.

2010 dödades Masri och Abu Bakr al-Bagdadi utsågs till ledare. Han satte direkt sin prägel på organisationen och vidgade ambitionerna. När inbördeskriget i Syrien bröt ut skickade Bagdadi en grupp jihadister över gränsen för att grunda al-Nusrafronten.

De senaste åren har al-Nusrafronten lagt under sig allt större territorier i Syrien. Förra året föreslog Bagdadi därför att de två grupperna skulle slås samman. Han ändrade gruppens namn igen och lade till Levanten. Al-Nusrafronten motsatte sig dock sammanslagningen och svor i stället lojalitet till al-Qaida.

Men Isis behöll det nya namnet. Och trots de interna konflikterna är det stridandet i Syrien som har varit motorn till den framryckning som Isis gjort de senaste veckorna i Irak. Det säger Magnus Ranstorp som forskar om islamistisk terrorism vid Försvarshögskolan i Stockholm.

– Syrien har stor emotionell tyngd för många islamister, säger han.

Isis namnbyte är mer än en estetisk utsmyckning. Levanten är det medeltida namnet på Storsyrien, ett område som sträcker sig över större delen av östra medelhavsområdet. Det omfattar, utöver det faktiska Syrien, även Irak, Libanon, Israel, Palestina, Jordanien, Cypern och delar av Turkiet och Egypten. Levanten är en symboliskt viktig region för många radikala islamister eftersom det var i Damaskus som Umayyad-kalifatet hade sitt säte på 700-talet. Imperiet som sträckte sig från Pakistan till Spanien är den största muslimska statsbildningen som någonsin har existerat.

Sedan Bagdadi tog över ledarskapet har Isis som mål att återupprätta riket. Flera jihadistledare har till exempel sagt att Spanien bör återtas.

Enligt Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, vill gruppen uppnå den religiösa och politiska enighet som rådde under det första kalifatet.

– De vill dela in de sunnimuslimska områdena i så kallade emirat som i sin tur lyder under en kalif, säger han.

Fram till det ottomanska rikets kollaps efter första världskriget leddes den sunnimuslimska världen av kalifer i en obruten kedja från profeten Muhammeds efterträdare och svärfar Abu Bakr. Efter den siste ottomanske sultanens fall har sunnimuslimer inte haft någon gemensam andlig ledare.

Under 1900-talet har varje försök att återupprätta ett religiöst styre kvästs av de ofta auktoritära politiska ledarna i de arabiska staterna. Diktaturerna höll tidigare rörelserna i schack, vilket samtidigt gjorde dem ännu våldsammare. Det klassiska exemplet är Muslimska brödraskapet som radikaliserades i egyptiska fängelseceller på 1950-talet.

Efter att flera av diktaturerna i Mellanöstern har fallit och ofta ersatts av sköra, splittrade och korrupta statsbildningar har de tidigare undertryckta rörelserna plötsligt fått utrymme. Nuri al-Malikis Irak, som med största välvilja kan sägas vara en dysfunktionell demokrati, är ett bra exempel. Det är inte en slump att Isis har kunnat lägga under sig en tredjedel av landets yta på ett par dagar.

En halv miljon irakier är på flykt sedan de militanta islamisternas offensiv startade. (Foto: Karim Sahib/TT)

Men även om gruppen har vind i seglen har deras metoder skapat problem för dem. När Isis gick in i Syrienkonflikten stod det snart klart att de inte kämpade för samma sak som andra rebeller. I stället för att göra gemensam sak mot Assad-regimen, som är alawitisk och shiamuslimsk, började de attackera andra rebellgrupper.

Isis vana att rensa ut oliktänkande och sunnimuslimer som inte är tillräckligt fromma har lett till spänningar med såväl al-Qaida som al-Nusrafronten. I februari meddelade al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri att inga kopplingar längre existerar mellan dem och Isis. Zawahiri befarar att gruppens våldsamhet kan skada deras rykte. Isis är helt enkelt för brutala, till och med för al-Qaida.

I de Isis-kontrollerade områdena utförs godtyckliga avrättningar dagligen, ofta genom halshuggning. För två veckor sedan korsfästes tre unga män utanför Aleppo för att ha samarbetat med andra rebellgrupper.

– Synen på våld är den största orsaken till splittring mellan de här grupperna, säger Magnus Ranstorp.

Men även om Isis skrämmer iväg så hårdföra grupper som al-Qaida delas deras ideologi av många, långt mer rumsrena aktörer. Isis själv ligger närmast den rörelse som kallas salafism.

Det spekuleras i huruvida prinsar och shejker från Saudiarabien och andra gulfstater stödjer dem ekonomiskt. Enligt Jan Hjärpe finns tydliga likheter mellan salafismen och den tidiga wahabismen från 1700-talet som är statsreligion i Saudiarabien. Men den saudiska ledningen är kallsinnig.

– Kungahuset delar mycket av deras grundsyn, ideologierna är varianter på samma idé. Men politiskt är de livrädda för de här grupperna, säger han.

Salafismen är en per definition bakåtsträvande ideologi. Enligt den såg Muhammed sin egen generation som den bästa. Därför bör varje rättroende muslim leva som man gjorde på profetens tid.

För hårdföra salafister som Isis utgör de medeltida kalifaten därför själva prototypen för en islamisk stat. De erkänner varken moderniteten eller de gränser som drogs i Mellanöstern av västerländska kolonialmakter för omkring ett sekel sedan. Att den redan porösa gränsen mellan Syrien och Irak nu i stort sett har upplösts är därför helt i sin ordning. I den syriska staden Raqqa som sedan förra året kontrolleras av Isis är musik och cigaretter förbjudet. Kvinnor måste bära heltäckande slöja och får bara vistas utomhus under en målsmans tillsyn. Isis medlemmar beter sig i princip som om de levde för 1 300 år sedan.

Inom forskningen finns ett begrepp för detta: »reenactment of early islamic rule«. Det är ett slags ritualiserat beteende där tillvaron i så lång utsträckning som möjligt ska likna profeten Muhammeds.

Det var egentligen al-Qaida-ledaren Zawahiri som först uttryckte idén om att återupprätta de medeltida kalifaten och emiraten, den som Isis nu gjort till sitt själva varumärke.

De som historiskt har varit de mest framgångsrika i etablerandet av ett fundamentalistiskt islamiskt styre är talibanerna i Afghanistan, som försöker återta mark nu när USA-alliansen drar tillbaka sina trupper.

Här finns också grupper som Kaukasiska emiratet i Tjetjenien och Indiska Mujaheddin.

Boko Haram är framför allt fientliga mot alla västliga influenser, men är annars något vagare i sin strävan. Al-Shabab ligger närmare de salafistiska grupperna i Mellanöstern då de ofta tränats av al-Qaida i Afghanistan.

Men samtliga dessa grupper har mer diffusa ambitioner än den som nu rycker fram i Irak. På en knapp vecka har nu Isis gjort sig till salafisternas nya härförare. I skrivande stund kontrollerar gruppen ett område som är större än Israel. Det inkluderar oljefält, fabriker, irakiska vapendepåer och fängelser. När de intog Mosul kom de över 425 miljoner dollar i stadens centralbank. Isis är med andra ord på väg att skapa sig en egen stat.

Men vad händer när en terrorgrupp går från att vara ett gäng kringdrivande attentatsmän till statsbyråkrater?

Det mesta talar för att projektet är dömt att misslyckas. Det är lättare att avrätta otrogna än att tillhandahålla sjukvård. För att konsolidera makt och lyckas regera över ett territorium krävs en mer försonande syn än den som Isis har visat prov på. En fungerande stat är åtminstone i någon mån inkluderande. Isis lever på att så split mellan grupper i redan splittrade områden och att med urskillningslöst våld skilja de goda från de onda. De rättroende tvingas sedan till lydnad med hjälp av fruktan. Isis är i princip lika hatade av civilbefolkningar som de själva hatar oliktänkande. Att de inte ens lyckas behålla al-Qaida som vän är inte ett gott tecken för en aspirerande islamisk statsbildning.

Jan Hjärpe ser det som en naiv utopi bland andra, drömmar hos unga människor. I stället tror han att Isis framfart kan komma att skynda på sekulariseringen i området.

– Den här typen av grupper komprometterar det religiösa språket med våld. Men folk vill ha lugn och ro. I dag ser vi i stället tecken på en medveten ateism som var otänkbar för tio år sedan, säger han.

Fakta | Radikala islamister

Terrorgrupper som kämpar för att upprätta en islamistisk stat.

Islamiska staten i Irak och Syrien (Levanten). Baserad i Syrien och Irak. Vill återupprätta det medeltida Umayyad-kalifatet och införa strikt sharialagstiftning. Ytterst våldsamma.

Al-Qaida. Globalt islamistiskt terrornätverk. Framför-allt baserat i Pakistan, Afghanistan och Irak. Bedriver heligt krig mot västvärlden och vill etablera ett världsomspännande islamiskt kalifat.

Al-Shabab. Baserad i Somalia. En avknoppning av de Islamiska domstolarna. Sedan 2012 medlem av al-Qaida. Bedriver jihad mot »islams fiender« och vill befria Somalia från utländska trupper. Låg bland annat bakom attentaten mot Westgate-gallerian i Nairobi i höstas.

Boko Haram. Baserad i nordöstra Nigeria, Kamerun och Niger. Vänder sig mot västerländska influenser och vill införa sharialagar. Har dödat över 10 000 personer sedan 2002. Ligger även bakom den senaste tidens kidnappningar av skolflickor.

Indiska Mujaheddin. Vill utplåna de andra religionerna i Indien och upprätta ett islamiskt kalifat över Sydostasien. Låg bland annat bakom bombdåd i Jaipur och Dehli 2008.

Kaukasiska emiratet. Allians av flera nordkaukasiska motståndsrörelser som stridit för självständighet från Ryssland sedan Tjetjenienkrigen på 90-talet. Strävar numera efter att etablera ett sunnimuslimskt emirat.