Du får sparken!

Klockan var strax före sex på tisdagskvällen, Washingtontid, när Vita husets pressekreterare Sean Spicer »stack in huvudet« i pressrummet och meddelade att president Trump sparkat FBI-chefen James B Comey med omedelbar verkan. FBI-chefen själv fick reda på att han förlorat jobbet under ett tal han höll för medarbetare, genom att nyheten basunerades ut på tv-skärmar bakom honom. Han trodde att det var ett skämt. Journalisterna i Vita huset visste inte heller vad de skulle tro.

Presidentens presstalesperson brukar vanligtvis kliva upp på sitt lilla podium med väl förberedda anteckningar, men beskedet om James Comeys avskedande levererades hastigt av Spicer i en dörröppning, innan han drog sig tillbaka och gjorde sig oanträffbar. Att stora delar av presskåren är öppet kritisk till president Trump är ingen hemlighet. Men det absurda i den här situationen undgick ingen. Det var som om Trumps egen stab försökte fly från chefens beslut.

Få tror att de verkliga skälen till att sparka Comey är de som officiellt uppges. Det som ligger närmast till hands är att den pågående granskningen av kopplingar mellan Trumplägret och ryska intressen har med saken att göra. Även Trumps försvarare, som rådgivaren Kellyanne Conway, hamnade omedelbart i diskussioner om just detta. »Det handlar inte om en mörkläggning«, försäkrade hon i CNN. Tankarna gick till Richard M Nixons berömda uttalande i november 1973, »Jag är inte en skurk«, strax innan Watergateskandalen nådde sin kulmen.

Just parallellen Nixon dras nu på längden, bredden och tvären i amerikanska och europeiska medier. Nixons »lördagskvällsmassaker« i oktober 1973, då han sparkade den särskilda åklagare som var satt att granska Watergateskandalen, återberättas. Till och med Nixonbiblioteket gav sig in i diskussionen, med en humoristisk tweet: »Kul fakta: president Nixon sparkade aldrig FBI-chefen #FBIDirector #not Nixonian«.

Vad som kan komma fram i ljuset efter Comeys avskedande var ännu oklart på onsdagen, men det finns anledning att ta det varligt med Nixonparallellerna. Längtan efter att se president Trump förnedrad och avsatt på samma sätt som Nixon är spridd i tongivande kretsar. Analysen riskerar att förvridas av önsketänkande. Allt talar inte för det mest dramatiska scenariot. Den konservativa säkerhetspolitiske experten James S Robbins anser till exempel att James Comeys ställning hade försvagats så mycket av hans sätt att agera under valkampanjen, att hans avskedande var oundvikligt. Frågan är varför det dröjde så länge.

Men politiskt har president Trump tagit en betydande risk. Ett ökande antal kritiska röster bland Republikanerna är inte till hans fördel. Det har trots allt funnits en motvikt till den utbredda avskyn mot presidenten. Under de senaste veckorna har argument hörts om att det är dags att gilla läget. Så sent som i söndags publicerade Dagens Nyheter en kolumn av journalisten David Brooks, som räknar sig som konservativ, men ändå klart stödde Hillary Clinton i presidentvalet. »Trumphotet måste justeras ner«, var Brooks budskap och han argumenterade för att det är dags att skruva ner dramatiken: Trumps kantigheter kommer att slipas av.

Med det plötsliga avskedandet av James Comey har president Trump inte gjort det lättare för dem som förespråkar en normalisering av det politiska tonläget.