Dukat för regeringsskifte

Kanske visste den kärva statsmannen precis vad han gjorde. Det var i april 2009 och Anders Fogh Rasmussen hade packat de sista väskorna inför flytten till Bryssel. Posten som generalsekreterare för Nato väntade och det återstod bara att lämna över till kronprinsen.

Bredvid honom stod den tredje man med efternamnet Rasmussen som snart skulle ta hörnrummet på Christiansborg i besittning. Men inte bara det: han skulle även få ta över en liten tigerekonomi, ett land vars medborgare inte bara var bland världens lyckligaste, enligt internationella mätningar – utan också bland de rikaste.

Lars Løkke Rasmussen väntade tålmodigt under den lilla ceremonin. Han tittade på Fogh, som orerade med armarna utsträckta. Till sist fick den avgående statsministern en sällsynt glimt i ögonen och utbrast:

– Och allt det här är ditt, Lars!

Kungadömet såg onekligen ut att vara i gott skick. Förvisso hade finanskrisen börjat svepa in över kusterna, men än så länge var arbetslösheten låg. Bara en månad tidigare hade folketinget dessutom godkänt planerna på en efterlängtad bro till Tyskland. De motsträviga tyskarna hade till sist övertygats genom att danskarna erbjöd sig att finansiera hela bron på egen hand.

Det var sannerligen ett välbärgat land han tog över. Men »Lille Lars från Grae­sted«, som han kallar sig själv, hade otur med tajmingen. Det dröjde inte länge innan landets banker började uppvisa stora problem, den redan tröga bostadsmarknaden skulle implodera fullständigt och företag börja lämna landet på grund av de höga lönekostnaderna. Så sent som den här veckan annonserade godisföretaget Leafmalaco att de flyttar sin fabrik i Slagelse till Östeuropa. Danmark hade helt enkelt blivit för dyrt.

Inför valet den 15 september är det därför bara en fråga som debatteras: hur landets tillväxt ska komma i gång igen.

– Varken miljöfrågan, EU eller någon annan fråga kommer upp på dagordningen. De senaste dagarna har visserligen invandringspolitiken seglat upp lite grann, men annars är ekonomin den överlägset största frågan, säger Christoffer Green-Pedersen, statsvetare vid universitetet i Aarhus.

Jämfört med andra europeiska länder är det än så länge ingen enorm kris. Den recession som ekonomer trodde att Danmark befann sig i reviderades bort i somras. På årsbasis låg tillväxten under andra kvartalet på två procent.

– Man känner sig ändå inte som Grekland eller Italien. För många hushåll har situationen också medfört stora lättnader i form av låga räntor och skattesänkningar, säger Christoffer Green-Pedersen.

Men danskarna verkar sugna på förändring. Allt tyder nu på att landet är på väg att få sin första kvinnliga statsminister. Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt har ett försprång i opinionsmätningarna, om än ett litet sådant.

Thorning-Schmidts recept går ut på att få danskarna att jobba en timme extra i veckan – eller tolv minuter om dagen som det heter i den politiska retoriken – kombinerat med en skattehöjning för de rikaste. Målet är att undvika nedskärningar i välfärden. Bland de mer exotiska idéerna finns även en plan på en så kallad »kandidatpant« som går ut på att danskar som flyttar utomlands efter en akademisk examen ska straffas ekonomiskt.

Statsminister Løkkes plan har ett annat fokus. Han vill slopa danskarnas generösa pensionsvillkor, införa brukaravgifter i sjukvården och dra ner på a-kassan.

Det kan vara en framkomlig strategi att lita till danskarnas offervilja. Det var trots allt så de senaste decenniernas tillväxt grundlades, under den konservativa statsministern Poul Schlüters »potatiskur« på 1980-talet. Och traditionellt sett har det borgerliga blocket haft högst trovärdighet bland danskar i ekonomiska frågor. Bland landets ekonomer finns också en större uppslutning bakom den sittande regeringen.

– Det finns en del frågetecken om hur socialdemokraterna ska finansiera sina planer, säger Steen Bocian, chefekonom på Danske Bank, men lägger snabbt till:

– Skillnaderna mellan blocken är egentligen inte så stora, och det är inte heller så mycket som politikerna kan göra åt situationen. Vi är en liten, öppen ekonomi så det som betyder något är hur världskonjunkturen utvecklas. Marknaden kommer inte att reagera på valresultatet.

Han räknar med en fortsatt måttlig tillväxt i år och nästa år. Inte så illa egentligen, om man betänker hur det ser ut i resten av världen. Men kanske har danskarna vant sig vid mer. Det är trots allt inte så längesedan som Anders Fogh Rasmussen i nyårstal efter nyårstal deklarerade att »det går bra för Danmark« och alla kurvor pekade spikrakt uppåt. Arbetslöshetssiffran dök vid ett tillfälle ner till smått ofattbara 1,6 procent.

Så kanske sammanfattas danskarnas känsla bäst av en tittarfråga till Lars Løkke Rasmussen under ett program i DR häromkvällen:

– Varför ska du vara statsminister igen? När vi har ett underskott på 85 miljarder efter en tid då vi kunde köpa hela världen?