Efter upploppen: ”Vi vann inget”

Med darrande hand och med en röst som ibland spricker visar David Vallenilla upp ett förstorat foto som föreställer hans ende sons sista stund i livet. En tv-kamera fångade hur sonen, en 22 år gammal universitetsstudent och namne med sin far, på nära håll avrättades med tre skott mot bröstet. Han var ensam, obeväpnad och utgjorde inget hot mot soldaten som sköt. Skotten avlossades i skydd av ett galler i anslutning till en militärförläggning, belägen i centrala Caracas.

David Vallenilla är ett av över 130 offer – flertalet lika unga som han – som dödades under enorma, dagliga gatuprotester i Venezuela för drygt ett år sedan. Demonstrationerna möttes av brutalt våld från militär och regeringslojala miliser innan de i juli upphörde på grund av ren utmattning hos demonstranterna. Flera tusen greps, många av dem utsattes för tortyrliknande behandling. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har inlett en förberedande utredning gällande brott mot mänskligheten.

Trots förtvivlan och förspillda människoliv vittnade många efteråt om en tid som genomsyrades av hopp om snar förändring, äntligen hade omvärlden fått se den auktoritära regimens brutalitet i all sin nakenhet. Men tiden har gått och nu har hoppet förbytts till resignation. Den skriande bristen på mat, mediciner och framtidsutsikter under en alltmer auktoritär regim plågar alltjämt stora delar av befolkningen.

Trots att krisen förvärrats syns inga protester till, internationella medier är sedan länge upptagna med annat, och den 20 maj är det presidentval där Nicolás Maduro av allt att döma återigen kommer att segra. Vad är det som har hänt?

Venezuela är fortfarande skakat av sammandrabbningarna mellan regeringstrogen milis och demonstranter i juli 2017. Över 130 människor, de flesta unga, dog. Foto: Ariana Cubillos/AP.

Till att börja med har regimen hjälp av en väloljad propagandaapparat och en total kontroll över alla statliga institutioner. Och regimen bemödar sig knappt längre med att ens hjälpligt sminka över sin egna tolkning av demokratibegreppet. De mest framträdande oppositionsledarna har antingen fängslats, stängts av från politiska ämbeten eller gått i landsflykt. Det finns inga illusioner om rättvisa val – vilket är anledningen till att oppositionsalliansen MUD, som utgörs av en brokig skara partier med skilda ideologiska utgångspunkter, beslutat att inte delta.

Huvudutmanaren till Maduro är den 56-årige tidigare guvernören i delstaten Lara, Henri Falcón. Han lämnade regeringspartiet PSUV år 2010, kommer från en enkel bakgrund, och skulle kunna vara ett alternativ för de desillusionerade regeringssympatisörer som har tröttnat på den ekonomiska krisen men som inte är beredda att rösta på den oppositionsallians som i statlig tv ofta demoniseras som »högerpartier« – en föga smickrande beteckning i sammanhanget – med kopplingar till utländska intressen.

Vi fortsätter att stifta lagar som sedan direkt annulleras av högsta domstolen, men vi ger inte upp. Jony Rahal

Trots att Falcón enligt vissa opinionsmätningar ges hyggliga chanser att vinna är det ingen som tror att så också kommer att ske – och någon draghjälp från MUD, som hoppades att president Maduros roll som ende valdeltagare skulle illustrera regeringens maktfullkomlighet, kan han inte räkna med.

– Han vill bara ha uppmärksamhet. Vi ser honom som medskyldig till att försöka legitimera en demokratisk fars, säger Jony Rahal, ledamot i nationalförsamlingen för ett av de största oppositionspartierna, Primero Justicia.

Församlingen, där oppositionen har majoritet, saknar allt inflytande efter att en så kallad konstituerande församling valdes under kuppartade former i juli och strax därefter röstade för att överta nationalförsamlingens befogenheter. Det var regeringens sista schackdrag i den långdragna striden mot det bångstyriga parlamentet och ett konfrontativt svar på de massiva protesterna.

– Vi samlas varje vecka och vi fortsätter att stifta lagar som sedan direkt annulleras av högsta domstolen, men vi ger inte upp, förklarar Jony Rahal.

Protesterna mot regimen pågår alltjämt men trots det tror ingen att Henri Falcón eller någon annan ska kunna hota Nicolás Maduro från att återigen vinna. Foto: Federico Parra/AFP

Även bortsett från de orättvisa spelreglerna har den venezuelanska oppositionen under årens lopp, på grund av interna maktspel och politiska motsättningar, ofta varit oförmögen att skapa ett trovärdigt, gemensamt politiskt projekt. Nu har man även alienerat sig från många av sina anhängare. Att flera oppositionspartier valde att delta i regionvalen i mitten av oktober 2017 upplevdes av många som ett svek mot dem som offrade sina liv i protesterna. En spricka uppstod mellan de oppositionella politiker och det fotfolk som de är beroende av för att både kunna vinna röster och återigen mobilisera folk på gatorna.

Det finns mindre hopp i dag jämfört med hur det var under protesterna, många har helt enkelt tröttnat. Oscar Ernesto Patiño

När sedan regeringen och oppositionen påbörjade en dialog i Dominikanska republiken – som bröt samman redan i februari – var måttet rågat. Något som kan liknas vid en politisk depression har brett ut sig, samtidigt som vardagens vedermödor tar alltmer kraft ju mer den ekonomiska och humanitära krisen fördjupas.

– Det finns mindre hopp i dag jämfört med hur det var under protesterna, många har helt enkelt tröttnat. Vi investerade och förlorade mycket under protesterna och den generella uppfattningen är att vi inte vann någonting på detta. Om man inte lyckas kanalisera all den ilska och frustration som finns kommer ingen att gå ut på gatorna igen, säger Oscar Ernesto Patiño, som är koordinator för organisationen »Un mundo sin mordaza« (En värld utan munkavle), som bland annat arbetar med yttrandefrihetsfrågor.

Huvudutmanare till Maduro är 56-årige tidigare guvernören i delstaten Lara, Henri Falcón. Foto: Louis Robayo/AFP.

Venezuela blir alltmer isolerat internationellt. Såväl USA som EU har infört sanktioner, bland annat genom frysta tillgångar och inreseförbud för högt uppsatta statliga företrädare. Den mest kännbara åtgärden är förbudet för amerikanska företag att göra affärer med Venezuelas regering eller med det statliga oljebolaget PDVSA. Även om sanktionerna innebär ytterligare påfrestningar för den hårt sargade ekonomin passar det Maduros narrativ om att krisen i landet är produkten av ett »ekonomiskt krig« som orkestreras av USA och multinationella bolag, där man gärna ser paralleller till Pinochets statskupp i Chile 1973 eller USA:s inblandning i det misslyckade statskuppförsöket mot expresidenten Hugo Chávez 2002.

I den statliga propagandan försöker Maduro med högst varierad framgång efterlikna Chávez svulstiga, nationalistiska retorik där en kritiker per definition är en landsförrädare. Men många fattiga och marginaliserade minns fortfarande hur Chávez politik, till stor del tack vare gynnsamma oljepriser, möjliggjorde bättre livsvillkor genom utbildningsmöjligheter och ekonomiska bidrag.

Det enda land som har kommit till ekonomisk undsättning är Ryssland. I slutet av förra året nåddes en överenskommelse om en omstrukturering av drygt 3 miljarder av utlandsskulden, och Venezuela är i dag djupt beroende av Putins stöd. Därutöver är det bara ideologiskt besläktade Kuba, Bolivia och Nicaragua – som plågas av liknande missnöjesyttringar som i Venezuela förra året – som har uttryckt stöd för Maduro. I grannländerna oroar man sig framför allt för tilltagande strömmar av venezuelaner på jakt efter en drägligare tillvaro.